Igår kom en läsare fram till mig på stan (Hej du! Tack för de fina orden!).
Hon frågade mig om jag får mycket hat. Jag tycker det är så himla intressant att det är en av de vanligaste frågorna jag får. Får du mycket hat? Jag brukar svara nej, för att jag vet att frågan handlar om jag får mycket hat i egenskap av bloggare.
Som bloggare, nej, jag får en del hat, men inte mycket hat. Jag har inte så mycket att jämföra med, men eftersom det inte är något som påverkar min vardag eller mitt psyke så vill jag inte påstå att jag får mycket hat.
Men så känner jag att jag ändå vill svara ja. För egentligen handlar ju inte frågan om huruvida jag får hat som bloggare. Det handlar ju om huruvida jag får hat som kvinna.
”Ja, det får jag. Och det får du med”, vill jag svara.
Det hat som riktas mot mig handlar aldrig om mig i egenskap av någon typ av ”offentlig person” eller bloggare. Det handlar ju enbart om att angripa mig i egenskap av kvinna. Det handlar t.ex. om att jag som kvinna ska hålla käft, jag ska våldtas, jag ser ut si eller så, jag är jobbig ”för att vara kvinna”. Jag har även fått höra att en hora som jag borde dödas.
Hänger du med på vad jag menar? Frågan om man får mycket hat skulle kunna riktas till vilken kvinna som helst. Jag skulle kunna gå fram på stan till en kvinna och fråga ”får du mycket hat?” Svaret är ju alltid ja.
De allra flesta kvinnor kommer någon gång att uppleva hot om våldtäkt, faktisk våldtäkt, rädsla för våld, faktiskt våld, kommentarer om utseende och kropp, skällsord i form av slyna, hora. Det här är hat som är specifikt riktat mot kvinnor.
Samhället hatar inte bloggare. Det hatar kvinnor. :) :) :) Duuuråå, får du mycket hat?
Hej! Är väldigt ny som läsare här, men tycker verkligen om dig redan hehe. Nu har jag en fråga angående ätstörningar, för jag uppfattar det som att du har varit i det träsket.
Jag är extremt intresserad av hälsa, jag gillar att träna, svettas, äta frukt och så vidare. Men jag är rädd att jag har blivit ätstörd. Jag vet inte hur länge jag haft det här (är inte det grejen med en ätstörning, att man inte ens vet att man har en?) men det är extremt mycket energi som går ut över det här. Jag går i terapi samt medicin mot min panikångest, allmän ångest och eventuell depression.
Jag försöker smyga in i terapisamtalen att jag får extrem ångest när jag ätit/ska äta och inte vill lämna lägenheten om jag ätit pizza eller dylikt men hon jag pratar med verkar inte så himla erfaren om det ämnet. För hon frågar: har du varit ätstörd? Och jag säger kanske och sen går vi vidare typ. All min panikångest kanske härstammar från matångesten, eller tvärtom. Jag har ingen aning.
Och jag förstår att jag borde be om en remiss till en annan klinik, men hur finner man modet att göra det? Jag vill bli fri från all ångest men jag vet inte om jag är redo att offra allting. Förstår du hur jag menar? Postar med ett alias eftersom jag helst är anonym med den här frågan… Kram.
GillaGilla