***SPOILER ALERT - LITE GRANN I ALLA FALL***
Jurassic World var som att ta ett mästerverk och göra det 1) mer stereotypt, 2) mer sexistiskt, 3) mindre feministiskt, 4) mindre episkt och 5) mer klyschigt – och ändå komma undan med det ganska bra. Behållningen i filmen var främst tre: alla referenser till Jurassic Park, Chris Pratt samt velociraptorerna.
Referenserna till Jurassic Park var verkligen tacksamt, då samtliga i biosalongen var där av nostalgiska skäl. Alla som ser Jurassic World älskar Jurassic Park. Mer än allt annat. Att då belöna tittaren genom att konstant referera till Jurassic Park var självklart ett lyckat drag.
Inte bara tog man in själva parken Jurassic Park i den nya berättelsen, utan parafraserade också många av scenerna från Jurassic Park. Jag tänker då bl.a. på scenen med barnen i bilen samt slutscenen med velociraptorerna.
Chris Pratt sedan. Denne man. Drypande av alfahanne-svett. Nämen, allvarligt. Han är ju något av filmens behållning, jag kommer knappt ihåg de andra karaktärerna…
Jo, vänta. Hon den där kvinnan Claire kommer jag ihåg. Hon som var skriven som en stereotyp, passiv kvinnlig karaktär som var up-tight och alldeles för noggrann men som sedan ”släppte loss”, knöt sin blus lite rebelliskt och blev ”supercool” kvinna.
NEJ, FÖR DET BLEV HON INTE.
Det var skittöntigt och cheesy för Claire sprang omkring i högklackat hela filmen. Hon sprang för sitt liv framför en T-Rex i högklackade skor. Fattar ni vilket skämt eller?! Och Chris Pratt och hon hade någon SEXY THANG men det var bara helt fel, för hon behövde hans beskydd och han var helt chill-kåt. Ja, jag införde detta ordet i SAOL nu. Han var verkligen chill-kåt i 120 minuter. I DO APPROVE.
Men var fanns egentligen alla kvinnorna? I Jurassic Park fanns hacker-Lex och smart-Ellie samt alla dinos men i denna filmen var det så många män att ögonen blödde arsenik. De två barnen var pojkar, alla huvudkaraktärerna var män (förutom Claire) och dessutom fanns det många ”krigs-team” vilka jag föredrar att kalla ”dude squads”, som slängde sig med sina vapen, kukar och svärord.
Dinosaurierna var feta. Det var bra CGI och så där, men ingenting går upp emot Jurassic Parks real deal. Jag saknade överlag episkheten från Jurassic Park. Den var mer sparsmakad, läskig och vågade dra ut på dinosaurie-scenerna.
POFF! Borta var alla feministiska referenser. Jurassic Park är, som bekant, sprängfylld med dessa. Alla ”clever girls”, kvinnor som ärver jorden samt det faktum att kvinnorna är smartare än männen. I Jurassic World fanns ingenting av detta.
Däremot gillade jag karaktären Simon Masrani, för de hade skrivit honom som Ian Malcolm. Han som kontemplerar och lajvar ”djup man i existentiell kris”. Det uppskattade jag. Kanske för att jag är kär i Ian Malcolm. Jag gillade även när Lowery gick fram till Vivian och hon ba: ”Eh no thanks, I have a boyfriend”. Då skrek jag rakt ut.
Det kan väl inte bara varit jag som tänkte på att BD Wong, som var med i både Jurassic Park från 1993 och Jurassic World från 2015, såg YNGRE ut i denna filmen? Är han Benjamin Button eller?
Nu låter det som att jag hatade Jurassic World. Det gjorde jag inte. Den får en klen fyra. Mina vänner gav den en trea. Det var rolig underhållning och jag kommer för alltid älska Jurassic-världen. <3
