Paketsexualitet handlar om att ”förtjäna” sex

Det går inte en vecka utan att jag tänker på ordet ”paketsexualitet”. Det var Tanja Suhinina som för något år sedan skrev ett blogginlägg om termen och vad hon menade att den betydde. Läs gärna Tanjas text, där hon pratar om att slå in kvinnor som paket, ibland rent bokstavligt. Här utvecklar jag min syn på paketsexualitet, och vad jag lägger för innebörd i Tanjas term.

Paketsexualitet hänger, för mig, ihop med det starkt heteronormativa och patriarkala sätt att forma relationer. Relationen mellan en man och kvinna, där deras sexualitet aldrig är jämställd utan ständigt måste förtjänas, köpas, bli köpt, få och ge. Sexet som aktivitet är villkorad.

För mig var det en stor grej att förstå innebörden av detta. Det var många år sedan nu, även om jag då inte hade ett ord för det, så visste jag vad det handlade om. Paketsexualitet handlar om att män ska bjuda ut mig som kvinna, bjuda på drinkar, betala middag, köpa blommor, choklad och presenter.

Först när män gjort sig förtjänt av mig, så är det socialt acceptabelt att jag har sex. Det innebär inte bara att jag ses som lösaktig av samhället om jag har sex utan att mannen gjort sig förtjänt av mig, min kropp, utan också att han faktiskt har rätt till sex om han har t.ex. bjudit mig på drinkar eller middag.

Kvinnor fostras och drillas tidigt att lära sig att deras sexualitet och deras kroppar är värdefulla och måste förtjänas med gåvor, ord, komplimanger, presenter och pengar. Förtjänas kan lika gärna bytas ut mot köpas, för det är i stort sett detta som sker. Det är klart att kvinnor generellt mår sämre än män efter random casual sex, om paketsexualitet är det dominerande sättet att se på sexet.

Män fostras och drillas tidigt att lära sig att deras sexualitet också är villkorad. Han kan förtjäna en kvinnas kropp, och i samma stund som han gjort sig förtjänt av den, har han också rätt till den.

När jag förstod att denna syn på sexualitet och sex präglar samhället var det befriande, för då förstod jag vad som skett och vad som sker – i relationer, på dejter osv. Jag kunde då sluta se på sex som något villkorat, och börja se på sex som en aktivitet där ingen varken behöver förtjäna eller förtjänas. Jag bjuder gärna någon på en öl och jag kan bli bjuden tillbaka, tyvärr vet jag dock att för somliga är paketsexualitet fortfarande det dominerande sättet att se på sex. Vilket egentligen är självklart! Vi har ju växt upp och lärt oss att se på män, kvinnor, kroppar och sex på det sättet.

För mig har det blivit en sexuell praktik att aldrig någonsin förknippas med paketsexualitet, för jag tycker att det är ett sådant patriarkalt och värdelöst sätt att se på heterosexuellt sex och på min kropp, min kropp som kvinna. Jag ser på sex som något totalt frånskilt vad samhället säger att det är sammankopplat med. För mig är sex bara sex, aldrig något annat. Aldrig ett paket. Aldrig något som förtjänats. Bara sex.

Paketsexualiteten är utbredd och präglar både män och kvinnors sätt att se på sex och framför allt på sin kropp som en vara. Egentligen skiljer sig inte paketsexualitet från att köpa sex, därför har jag svårt att förstå varför någon part skulle tycka att detta är ett okej beteende.

Nu ska jag surfa in på SAOL och föreslå detta ordet, det måste in. Tack Tanja!

Vad har ni för tankar om paketsexualitet?

Det är jämställt nu, för nu finns Ladies Night

magic-mike10

Jag tycker det är skrattretande när män säger att det är lika nu, att det är jämställt nu, för nu finns Ladies Night, och på Ladies Night sitter kvinnorna i publiken och dreglar över män.

Det är skrattretande. För det är fortfarande kvinnorna i publiken som löper risk att bli våldtagna på vägen hem från Ladies Night.

Det är skrattretande. För det är fortfarande kvinnorna i publiken som, när de blir uppdragna på scen, blir utsatta för männens handlingar. Männen bibehåller en aktiv roll. Inte tvärtom.

Det är skrattretande. För det är fortfarande kvinnorna i publiken som tjänar mindre än männen på scen.

Det är skrattretande. För det finns inte på kartan att kvinnorna i publiken tror sig ha rätten till männen på scen, tror sig ha rätt att köpa dem, deras kroppar, köpa sex.

Det är skrattretande. För det är aldrig en fråga om att visa status, dominans och makt som kvinnorna kollar på det här. Det är inte högt uppsatta kvinnliga chefer som går på after work för att ”slappna av med en drink och manlig prostituerad”.

Det är skrattretande. För det är fortfarande kvinnorna i publiken som löper risk att bli slagna, trakasserade, våldtagna, mördade, misshandlade av sina män när de kommit hem.

Det är skrattretande. För männen på scenen innehar fortfarande politisk, social, ekonomisk makt.

Så det är skrattretande när män säger att det är lika nu, att det är jämställt nu, för nu finns Ladies Night, och på Ladies Night sitter kvinnorna i publiken och dreglar över män.

Det är inte lika, och det kan aldrig jämställas med det systematiska och strukturella förtryck som sker av kvinnor. På stan, hemma, på arbetsplatser, på bordeller och runtom i världen.

Skrattretande.

Ibland när jag tänker på feministiska killar vill jag skjuta något

Processed with VSCOcam with b1 preset

Uppdatering från livet.

Jag lyssnar på Silvana Imams Tänd alla ljus på högsta volym. Det tjuter hårt i öronen, som redan smärtar efter att jag gjorde ”en Girls-Hanna-OCD-grej” och tryckte in topsen alldeles för långt i mitt högeröra. Jag har roligt för livet är för kul för att ha tråkigt. Jag försöker konversera med nya människor och det är så himla svårt eftersom jag avskyr att kallprata så istället frågar jag vad man tycker om solen, alltså som koncept.

Jag gillar inte solen så mycket. Jag såg Radioens Undergangsorkester (DK) och jag älskar när man bygger upp krautmusik mot ett crescendo, precis som Sleep Party People och Sigur Rós gör så bra. Jag är lite lat och orkar inte laga någon avancerad mat, för vem har tid att laga mat på sommaren när det är hundra grader varmt i köket och det är enklare att köpa ännu en halloumirulle. Jag köpte två fläktar på Clas Ohlson i april, för jag har världens bästa framförhållning vad gäller värme-prevention. Anna Books instagram är det bästa som hänt mig.

Jag läser att Chris Hemsworth får lov att vara med i nya Ghostbusters (2016). Hans roll är att vara en sexig receptionist. Det måste vara sommarens bästa nyhet. Resten av filmen kommer att vara all female cast, och jag ser fram emot att se den på bio. Jag tänker mycket på Sex And The City, och har ändrat mig det senaste året och nu landat i att jag tycker att det är en av de bästa serierna som producerats. Jag är 79 % Miranda och 21 % Samantha.

Jag köper en vuxenpresent samt en present till mig själv på Lego Store i Köpenhamn. Nästa gång jag kramar någon ska jag viska ”please help me” och sedan le som om ingenting har hänt. Ni vet när man öppnar selfiekameran av misstag och tänker ”phew, tur att ingen man haft sex med sett en så här” och sedan tänker man ”…oh wait”. Ibland när jag tänker på feministiska killar som gått på strippklubb eller köpt sex vill jag bara skjuta något litet, typ ett träd.

Jag sätter mig ensam och gör absolut ingenting när det blir för mycket, och jag avskyr att planera mina dagar, för de blir alltid fulla av aktiviteter ändå. Jag läser alldeles för lite, tänker för mycket och tänker att jag ska skriva men hjärnan har ändå checkat ut på något slags sommarlov. Fast jag får ingen ledighet, för att jag är frilans så jag jobbar varje dag. Utom vissa fredagar, då jag sover till 12.

Jag känner mig lite splittrad och vet inte vad jag ska blogga om så jag bloggar om en uppdatering från livet.

Livet är så himla bra.

Du identifierar dig med mannen och objektifierar kvinnan

vertigo_600x340

Idag har jag läst om Laura Mulveys klassiska artikel Visual Pleasure and Narrative Cinema som handlar om blicken i film.

Det finns (enligt Freud) två sätt att betrakta:
1) Skoptofili. Då finner man njutning i att göra den man betraktar till ett objekt som man har kontroll över.
2) Ego libido (ur narcissism). Då identifierar man sig istället med den man betraktar.

Mulvey menar att Hollywood generellt bygger upp filmnarrativ så att man identifierar sig med den manliga protagonisten och objektifierar den kvinnliga (ofta passiviserade) rollfiguren. Detta betyder att kvinnan blir objektifierad i två led – av den manliga huvudrollen och av den betraktande publiken.

Publiken ser filmen genom den manliga huvudrollens ögon. När mannen då ”erövrar kvinnan och gör henne till sin” (ägandeskap som patriarkalt koncept återkommer konstant i film), så innebär det i förlängningen att tittaren känner att den äger rätten över kvinnan.

Visual Pleasure and Narrative Cinema finns att läsa på nätet som pdf, t.ex. här, och är värd tiden. När du läst artikeln kommer du att vilja se filmen Vertigo (1958) som handlar om just detta och för övrigt är en fantastisk film.

”Får du mycket hat?”

Igår kom en läsare fram till mig på stan (Hej du! Tack för de fina orden!).

Hon frågade mig om jag får mycket hat. Jag tycker det är så himla intressant att det är en av de vanligaste frågorna jag får. Får du mycket hat? Jag brukar svara nej, för att jag vet att frågan handlar om jag får mycket hat i egenskap av bloggare.

Som bloggare, nej, jag får en del hat, men inte mycket hat. Jag har inte så mycket att jämföra med, men eftersom det inte är något som påverkar min vardag eller mitt psyke så vill jag inte påstå att jag får mycket hat.

Men så känner jag att jag ändå vill svara ja. För egentligen handlar ju inte frågan om huruvida jag får hat som bloggare. Det handlar ju om huruvida jag får hat som kvinna.

”Ja, det får jag. Och det får du med”, vill jag svara.

Det hat som riktas mot mig handlar aldrig om mig i egenskap av någon typ av ”offentlig person” eller bloggare. Det handlar ju enbart om att angripa mig i egenskap av kvinna. Det handlar t.ex. om att jag som kvinna ska hålla käft, jag ska våldtas, jag ser ut si eller så, jag är jobbig ”för att vara kvinna”. Jag har även fått höra att en hora som jag borde dödas.

Hänger du med på vad jag menar? Frågan om man får mycket hat skulle kunna riktas till vilken kvinna som helst. Jag skulle kunna gå fram på stan till en kvinna och fråga ”får du mycket hat?” Svaret är ju alltid ja.

De allra flesta kvinnor kommer någon gång att uppleva hot om våldtäkt, faktisk våldtäkt, rädsla för våld, faktiskt våld, kommentarer om utseende och kropp, skällsord i form av slyna, hora. Det här är hat som är specifikt riktat mot kvinnor.

Samhället hatar inte bloggare. Det hatar kvinnor. :) :) :) Duuuråå, får du mycket hat?