Let’s talk about class, baby

Marx menade att klass inte handlar om levnadsstandard utan snarare om vilken roll man har i ett ekonomiskt system. Vem som är arbetsgivare och vem som är arbetstagare – en borgarklass och en arbetarklass.

I Standings bok Prekariatet definierar han (I know, många vita snubbar som pratar om klass) prekariatet som en ny typ av klass där människor är arbetslösa eller har tillfälliga arbeten utan arbetstrygghet, arbetsvillkor och tjänsteförmåner. Detta är en tillvaro, menar Standing, som ökat explosionsartat det senaste årtiondet.

Men många menar att det inte räcker att prata om borgarklass och arbetarklass (och/eller prekariatet). Det är inte alltid så enkelt att definiera klass. Var hör den med 10 års universitetsstudier, utan fast arbete, besparingar eller förmåner hemma? Eller journalisten på vikariat? Till vad definieras den arbetade ensamstående mamman? Vem är arbetsgivare till den ofrivillige entreprenören? Och så vidare…

Därför tyckte jag att ”The Great British Class Calculator” på BBC.com var intressant. Quizet är ett resultat av en stor studie man utförde i Storbritannien nyligen.

Där talar man om sju olika klasser, dessutom kan många säkerligen placera sig mitt emellan två av dem. Den traditionella arbetarklassen finns kvar, precis som eliten och övre medelklass. Men det finns också en ”teknisk medelklass”, ”new affluent workers” (vet inte hur jag ska översätta detta, välbärgad arbetare?), ”servicearbetare” och ”prekariat”. Det jag känner saknas är underklass, prekariatet behöver nödvändigtvis inte tillhöra underklassen.

Testet utgår från symboliskt kapital, ett begrepp som var centralt i Bourdieus teoretiska ramverk. Han menar att man har ett ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital. Frågorna i BBCs test utgår från dessa tre kategorier. Vad har du för ekonomiskt kapital? Vilka känner du? Vad gör du på fritiden?

Mitt resultat? Jag hör till servicearbetarna. Det innebär att jag har ett stort socialt, kulturellt kapital men lite eller inget ekonomiskt. För att tala klarspråk: Jag hyr min lägenhet och har inga pengar över i slutet av månaden, men jag har brett socialt nätverk och gillar att gå på konsert.

Har du gjort testet? Inte? Här kommer en bra låt du kan ha i bakgrunden när du gör testet!


Har du gjort testet nu då? Ok. Var hamnade du? Känns det som att det stämmer, och är det intressant över huvud taget?

Ps. Det är inte alla som pratar om klass. Jag gör det, eftersom klassbegreppet är en given del i min politiska åskådning. En del konservativa och liberala har en annan syn på det hela, hehe. Ds.

Idag röstar vi för ett bättre samhälle

Hej! Har du röstat ännu? Om inte, iväg med dig nu (okej, anarkister får frikort)! Det är idag vi får använda vår demokratiska rätt att säga vårt om hur samhället ska styras. Tänk på att kryssa en kvinna, jag kryssade tre! Om du har förtidsröstat men av någon anledning ångrat ditt val går det bra att rösta idag igen.

Jag har röstat med både hjärta och hjärna. Jag har röstat på det parti vars ideologi jag tror på. Det är Vänsterpartiet. Nu ser jag fram emot en rolig valvaka, jag har en bra magkänsla!

Jag tror att Sara Granér har gjort vykortet ovan, på Vs valdag på Moriskan?

Ps. Twittrare, följ @bitterhogern! Kontot kommer att retweeta de bittraste högertweetsen idag när Alliansen ba FAILAR TOTALT.

Ett problem kommer inte ensamt


Foto från SDU Göteborg.

Inkomstklyftorna i Sverige har ökat mer den senaste tiden än i något annat västland. Sverige är inte längre det mest jämställda landet, utan kommer nu på plats 14 bland OECD-länderna.

De som har mest pengar i Sverige har fått mer. Inkomsterna för den rikaste tiondelen har ökat, deras disponibla inkomster har vuxit med nära 80 procent. Men de senaste fem-tio åren har de med lägst inkomst halkat efter. Den fattigaste tiondelen av befolkningen befinner sig idag under den relativa fattigdomsgränsen.

De rika har fått mer, de fattiga har fått mindre. Klyftorna har ökat.

Man kan se att jobbskatteavdragen som skett efter 2006 har påverkat de ökade inkomstkällorna. SCB menar att klyftorna ökar när löneskillnaderna blir större, kapitalvinsterna högre och när jobbskatteavdrag införts. Sverige är det land där klyftorna ökar som allra snabbast, av alla OECD-länder just nu.

2010 släppte Amnesty en studie. De menade att den ekonomiska krisen i södra Europa gödde rasism. De nämnde den ökade främlingsfientligheten och rasismen i bl.a. Italien, Slovakien och Ungern – länder som då drabbats av den ekonomiska krisen. Amnesty såg alltså att rasism och offentliga hatbrott ökade i och med den ekonomiska krisen.

Expo skriver att vi idag ser ”den största mobiliseringen av nazistiska och rasistiska krafter i Sveriges moderna historia.”

I valet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,93 % av folkets röster. 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 % av rösterna, och kom därmed in i riksdagen. Ett parti vars nationalistiska ideologi bygger på homogenitet och exkludering får föra folkets talan. 2014 väntas Sverigedemokraterna få runt 10 % i riksdagsvalet.

När klyftorna i ett samhälle ökar, ökar missnöjet. När klyftorna ökar, ökar behovet av att finna svaret, att finna problemet, att finna den skyldiga.

Idéer om ”vi och dom”, ”en enad stat” och homogenitet känns tryggt och bra, mitt i all ekonomisk misär. Det kanske är det som är lösningen på det ekonomiska problemet, tänker man, och blir misstänksam mot andra – särskilt de som inte är som en själv.

Ett problem kommer inte ensamt. Kapitalism och rasism är som en liten amöba som växer tillsammans.

När klassklyftorna och inkomstskillnaderna i ett land ökar, ökar rasismen och främlingsfientligheten. Oro och otrygghet göder misstänksamhet. Oro och otrygghet göder behovet av att hitta någon att skylla på. Vi såg det ske i södra Europa för fem, sex år sedan.

Sverige är det land där klyftorna ökar som allra snabbast av alla OECD-länder just nu. Aldrig tidigare i Sveriges moderna historia har en sådan mobilisering av nazistiska och rasistiska krafter skett som just nu.

Ett problem kommer inte ensamt. Tack och lov kan problemen lösas. Det är inte enkelt. Vi måste göra motstånd. Vi behöver ny politik. Lösningen är antifascism, feminism och antikapitalism.

Källor:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/klyftor-vaxer-snabbast-isverige_8172016.svd
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sverige-snabbast-pa-att-oka-ekonomiska-klyftor
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5534875
http://nyheter24.se/debatt/776724-nazism-och-rasism-ar-storre-an-nagonsin-i-sverige
http://euobserver.com/social/30149
http://www.dagensarena.se/innehall/oecd-varnar-for-okade-klyftor-och-ojamlikhet/
http://m.gp.se/nyheter/goteborg/1.2483444-de-rikaste-drar-ifran-i-goteborg

Att reproducera Pussy Riot

(Det här är ett utdrag från min C-uppsats ”Vi är alla Pussy Riot”. Den avslutande diskussionsdelen består av tre delar, denna text är en av de tre diskussionsdelarna. Det kan vara intressant läsning för bl.a. politiska aktivister, feminister och antikapitalister. Det kan vara lite hoppigt att läsa när jag refererar till tidigare kapitel, men jag tror att det går bra!)

I detta avsnitt kommer jag att föra en diskussion om Pussy Riots idéer utifrån teorier om kollektiv handling och sociala rörelser, att göra varor av sociala rörelsers visuella och grafiska uttryck samt vad det innebär att reproducera Pussy Riots image.

 

Vad som är tydligt när man talar om Pussy Riot är att de, och Riot Grrrl-rörelsen före dem, spränger gränser socialt, politiskt och geografiskt, de är inkluderande och de sätter kollektiv före individ. Kathleen Hanna skrev under tidigt 1990-tal ett manifest där hon drömde om hur Riot Grrrl kunde vara, och uppmuntrade då andra kvinnor runtom i världen att skriva egna manifest om vad de ville att Riot Grrrl skulle vara. Idén, menar Hanna, var att vilken kvinna som helst skulle kunna ta namnet Riot Grrrl och använda det till vad hon ville. De patenterade inte namnet, utan Riot Grrrl tillhörde alla (Anderson, 2014).

Även Feigenbaum sållar sig till denna idé när hon talar om fenomenet Riot Grrrl som något ofärdigt och föränderligt. Eller som Cassandra Smith menar, Riot Grrrl är något som kan ”föra energin vidare” (Negra & Tasker, 2007:149). Kathleen Hanna har uttalat sig om Pussy Riot, på sin hemsida avslutar hon ett inlägg med ”Vi är alla Pussy Riot!!!” (Hanna, 2012). Även punkrörelsen hade denna typ av ställningstagande. Dunn & Summer Farnsworth citerar Matt Davies som menar att ”alla kan vara en punkare”, något han refererar till som en radikal form av egalitarism (Dunn & Summer Farnsworth, 2012:143).

Idén om att ”alla kan vara en punkare”, ”alla kan vara en Riot Grrrl” och ”alla kan vara Pussy Riot” är något samtliga aktivistgrupper tycks haft som medveten strategi. Denna idé om att alla kan vara del av ett kollektiv, eller social rörelse, går att jämföra med fenomenet ”alla är designers”, en trend Ramsden (2013) och Emigre (2001) är överens om när de skriver om att många utger sig för att vara designers, men är de designers?

Min tolkning är att Pussy Riot måste anses vara designers, för även om de inte är utbildade inom grafisk design, har de i allra högsta grad ”designat” sina framträdanden. Pussy Riot arbetar med grafiska och visuella uttryck på liknande sätt som en grafisk designer gör. De använder offentliga rum för att föra fram ett politiskt budskap och en politisk ideologi, precis som en grafisk designer ofta gör. Allt från kläder och maskering till färger och typografi skapar deras brand, en visuell image de själva vill föra vidare.

Read More

FEAT-TOP-TEN-FILMS-2013-Blackfish

10 dokumentärfilmer du måste se

The_Punk_Singer-779546483-large

Jag älskar att kolla på dokumentärfilmer, särskilt när de är både upplysande och kontroversiella. Här kommer 10 av mina favoritdokumentärfilmer inom områdena politik, djurrätt, feminism och ätstörningar. Ni får gärna tipsa om era favoriter i kommentarsfältet.

FEAT-TOP-TEN-FILMS-2013-Blackfish

1. Blackfish (2013)
I Blackfish får vi se hur det går till på stora temaparker som t.ex. Sea World, och hur deras späckhuggare tillfångatas, behandlas och tränas. Ideologiskt handlar det om djur i fångenskap, och hur dessa djur vantrivs så till den grad att de personlighetsförändras och går emot sin natur.

Invit-AR12a

2. Tears of Gaza (2010)
Det var tre år sedan jag såg Tears of Gaza på bioduken. Jag satt och grät konstant. Tyvärr är Vibeke Løkkebergs film om terrorn för invånarna i Gaza fortfarande högaktuell. Den visar också på att det inte finns något annat som vore logiskt än att fria Palestina.

like_a_pascha_poster-thumb-300xauto-15292

3. Som en Pascha (2010)
Svante Tidholms dokumentär som utspelar sig på den största bordellen i Europa: Pascha. Mycket intressant skildring av sexköpare och deras tankegångar, motivation, bakgrund m.m. Finns att se bl.a. på youtube.

74672_f520

4. Thin (2006)
I Lauren Greenfields dokumentär Thin följer vi några personer på ett ätstörningscenter. Det är dagar kantade av ångest, vägningar och smärtsamma farväl. Greenfield har tidigare gjort dokumentären Queen of Versaille (sevärd) och fotoutställningen ”Girl Culture”. Greenfield är även regissören bakom Always senaste reklamfilm ”Like a girl”.

MV5BMTQyMDk0MTQyNV5BMl5BanBnXkFtZTgwMDU4ODc0MDE@._V1__SX978_SY649_

5. Sepideh (2013)
Sepideh är en ung tjej som vill bli astronaut. I en hjärtskärande dokumentär får vi följa hennes vardag och framtidsdrömmar. Dokumentären ger perspektiv på individers begränsade möjligheter, där både patriarkat och kapitalism förtrycker. När Sepideh får ett visst samtal (ni som ser den kommer att förstå) sprutade mina tårar rakt ut.

The_Punk_Singer-779546483-large

6. The Punk Singer (2013)
I Sini Andersons The Punk Singer får vi följa Kathleen Hannas karriär och liv, från de första stapplande stegen i Bikini Kill till Julie Ruin till Le Tigre. Alla som är intresserade av Riot Grrrl-rörelsen och ”punk art feminism” bör se denna dokumentär.

cove-0

7. The Cove (2009)
The Cove har blivit något av en klassiker, och skildrar delfinjakt vid Japans kust. Filmen kritiserar starkt delfinindustrin och vill berätta om de risker som finns med att äta delfin. Den handlar också om hur staten förvägrar medborgarna information. Finns att se bl.a. på youtube.

Paradise-Lost-3-1

8. Paradise Lost (1996-2011)
Paradise Lost-trilogin är en av de dokumentärfilmerna som påverkat mig mest. Den består av tre olika filmer, utkomna 1996, 2000 och 2011. Se dem i ordning (de finns bl.a. på youtube) och läs ingenting om fallet före. Kort handlar de om tonårskultur, barnmord, USAs rättsväsende och normativitet. Om man tycker att 5 timmars film är för mycket, så kan man istället kolla på den mer ”sammanfattande” dokumentärfilmen West of Memphis (2012).

Pussy_Riot-A_Punk_Prayer_Poster

9. Pussy Riot: A punk prayer (2013)
Pussy Riot: a punk prayer är en HBO-dokumentär från förra året som skildrar Pussy Riots rättegång. Man får även en inblick i den ryska staten och kyrkans prekära förhållande samt en genomgång av Rysslands tidigare politiska historia. Intressant skildring av Masha, Katja och Nadjas liv, feministiska tankar och aktivism.

MV5BMTQ3MjkyODA2Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQxMTU4Mw@@._V1_SX640_SY720_

10. Inside Job (2010)
Inside Job handlar om den ekonomiska krisen i slutet av 2000-talet och dess efterspel. I filmen får vi se konsekvenserna av systematisk korruption, och hur bankerna bidrog till att skapa finanskrisen.

Bubblare: Palme (2012), Earthlings (2005) (se den här), Capitalism: A Love Story (2009).