Amelie från Montmartre har alltid varit en av mina absoluta favoritfilmer. Jag tittade i synnerhet på den när jag var runt 17-18 år. Ibland varje dag. Den fick liksom stå och gå i bakgrunden hemmavid. Det var Amelie från Montmartre och så var det Eternal Sunshine of the Spotless Mind.
På senare år kom jag att ogilla den. Jag tyckte att Amelie var töntig och mesig och inte alls en sådan person jag själv ville vara. Hon tog inte för sig, utan var blyg, tafatt och närapå asexuell. Vissa skrev att hon var en manic pixie dream girl, och manic pixie dream girls hade jag lärt mig att förakta.
Så jag tittade inte på Amelie mer. Tills för ett tag sedan när en vän utbrast: ”Hon är ju inte riktigt klok!” och jag började fundera på Amelie igen. Jag såg om filmen.
Amelie från Montmartre, för mig, är en existentiell film. Den handlar om vardagen och olika sätt att hantera denna. En av anledningarna till att jag gillade Amelie som tonåring var för att hon var annorlunda, hon var något annat än tjejerna i alla andra filmer. Hon tänkte annorlunda och gjorde annorlunda saker. Det lockade mig.
Amelie från Montmartre är en generellt hyllad film. Men jag ska ta tillfället i akt att diskutera lite av den kritik som framförts om filmen. Kritiken har främst varit: 1) Amelie är infantil och 2) Amelie är en typisk manic pixie dream girl.
Vad gäller den infantila delen är inte Amelie infantiliserad eller barnslig. Hon har sinne för humor, gillar lekar från barndomen och att bygga mysterium. Hon är finurlig och kreativ, fastän att hon är vuxen och jobbar på ett café. Det, för mig, är en ganska sund livsfilosofi.
Att hon skulle vara en manic pixie dream girl stämmer inte. En manic pixie dream girl finns där för en manlig rollfigur, för att förlösa hans kreativa hämningar. Amelie finns aldrig där för någon manlig rollfigur. Den manliga rollfiguren Nino är det hon som leker med (inte tvärtom), och i ärlighetens namn verkar hon tycka att själva leken är roligare än att inleda en faktisk relation med honom.
Amelie är en rollfigur som bryr sig lika delar om existentiella frågor, som hon bryr sig om andra personer. Dels handlar filmen om vad som är värt att fylla dagarna med – hur det låter att knäcka crème brûlée, hur det känns att stoppa handen i linser, hur himlen ser ut. Dels handlar filmen om värdefulla och icke-sexuella relationer – som när hon lyssnar på sin kollega, målar med sin granne eller gör den hopplösa poeten glad.
Det finns något tragiskt med att en film som på så många plan tilltalar unga tjejer stämplas som banal. Regissören Jean-Pierre Jeunet kommer från en bakgrund av mycket fantasy, surrealism, animering och tecknat. Även Amelie från Montmartre ska tolkas som en surrealistisk berättelse. Den vrider och vänder på våra tankar och idéer. Det är inte ett realistiskt drama, alltså är inte heller rollfiguren Amelie realistisk.
Men det som stör mig mest är att om Amelie vore en manlig rollfigur hade inte filmen blivit kritiserad på samma sätt, inte heller hade den manliga rollfiguren blivit stämplad som ”tokig”. Hade Amelie varit Anders så hade han varit ett ”geni”.
Jag älskar att Amelie är tokig, konstig, barnslig, rolig, blyg, nyfiken för när jag var 17 år kände jag mig tokig, konstig, barnslig, rolig, blyg, nyfiken. Jag kommer aldrig kritisera en film som har betytt i närheten vad Amelie har betytt för många unga tjejer som inte är vana vid att se kvinnliga protagonister, än mindre en kvinnlig huvudroll som finns på duken för sin egen skull. Om något så behövs fler sådana här filmer.
Amelie finns inte där för att förlösa någon manlig karaktär, inte heller existerar hon som ett sexuellt objekt. Amelie finns inte där för att andra delar av historien ska fortskrida. Amelie finns där som ett handlade subjekt, på sina egna villkor. Det är hon som driver historien framåt och historien handlar enbart om henne.
Vad har du för tankar om Amelies rollfigur och filmen i stort?
Jaaa blir så glad av att läsa detta! Har alltid tänkt samma. Amelie från Montmartre och Eternal sunshine of the spotless mind var förresten mina favoritfilmer när jag var 17 också <3 (och är såklart fortfarande två av mina bästa)
GillaGilla
jaaa, jim carreys bästa film också!
GillaGilla
Det här fick mig att se Amelies karaktär i nytt ljus. Minns också att jag tyckte filmen var fin när jag såg den som liten (morsans favoritfilm) men när jag blev gammal nog att analysera kritiskt började jag störa mig på huvudpersonen och se henne som just en MPDG iom att hon (även om hon är subjekt och driver sin egen historia framåt) bara verkar finnas till för att muntra upp andra. Hon är tyst, blyg och oskuldsfullt asexuell. Hela konceptet känns bara som en typisk roll att ge en ung kvinna.
Å andra sidan har BBCs Sherlock liknande drag, och han framställs som ett geni. Skillnaden mellan de två är att Sherlock är ego på gränsen till douchebag medan Amelie är altruistisk och godhjärtad vilket egentligen är positiva och sjukt underskattade egenskaper. Sen är det helt olika genrer så det blir svårt att dra paralleller men Sherlock Holmes var av nån anledning det första som poppade upp i mitt huvud. Måste se om Amelie och fundera lite mer :)
GillaGilla
Kul att höra! Jag tänker också så, att det är viktigt att fundera på liknande manliga karaktärer och hur vi uppfattar dem. Ofta som missförstådda genier. :)
GillaGilla
Ååååh tack! Jag tyckte altid att Amalie var så intressant en karaktär.
och det var ännu bättre att karaktären var tjej. Och huvudperson i en film! Och hon blev väldigt mycket hjälte för mig.
Amalie lärde mig att göra saker för min egen skuld och inte bara för andra.
GillaGilla
Jag tycker nog att Amélie är lite barnslig ändå, du skriver ju själv att hon gillar lekar, är kreativ (och senare också att hon är barnslig) och det är ju ”ovuxet” om något. Däremot tycker jag inte att det gör filmen sämre på något sätt utan det är väl det som gör den underhållande.
Sen tror jag faktiskt det är fler som stämplar Amélie som ett geni än som tokig. Du väljer att ta en oerhört omtyckt film och fokusera på det negativa för att stödja din egen agenda känns det som.
GillaGilla
”Du väljer att ta en oerhört omtyckt film och fokusera på det negativa för att stödja din egen agenda känns det som”. Ja, jag skrev ju att det var just det inlägget var till för.
GillaGilla
Fair enough, tycker bara det verkar lite onödigt att lägga så mycket tid på argumentation mot den superkritiska minoriteten, en grupp som troligtvis inte är särskilt mottaglig för mothugg. Tror till och med Anders hade fått kritik om han varit huvudroll på exakt samma sätt som Amélie.
Glömde bort att säga att bland det bästa med filmen är ju helt enkelt att de talar franska. Tror det är en av de största anledningarna till att man kan ha den stå på i bakgrunden, det är behagligt att lyssna på liksom :)
GillaGilla
Ja, jag har inga förhoppningar om att dom läser texten. Den här texten skrev jag för de tjejer som vill förstå varför deras favoritfilm blir kritiserad, och ge min syn på saken. Jag slösar ingen tid när jag bloggar, det gör jag för att det är kul. :)
Ja, franska!
GillaGilla
Blir lite ledsen över att du nämner hennes asexuella drag som något negativt? Du kanske menar att Amelie och andra kvinnliga karaktärer ibland görs asexuella/passiva för att kvinnlig sexualitet fortfarande i många fall ses som tabu? Men jag tycker iaf att det finns alldeles för få filmer som porträtterar asexualitet, så jag tycker det är viktigt att den här filmen till viss del gör det.
GillaGilla
Då kom det fram fel. :) Det var precis så jag menade, att jag är glad att karaktärer som hon finns eftersom de flesta kvinnliga karaktärer ofta är sexuella objekt eller hypersexuella.
GillaGilla
Min absoluta favoritfilm också. Kan se den hur många gånger som helst, och tröttnar aldrig på den.
GillaGilla
Älskar också Amelie! Det är en film jag kan se på oavsett sinnelag. En gång råkade jag sätta på den utan text, och blev lagom förvirrad. När min mamma och min låtsaspappa presic blvit ihop (för typ 10 år sedan) så var vi och hälsade på i hans läghenhet, jag och min syster sov i bäddsoffan. Då höngde en planch med Amelie i rummet och jag blev rädd för hennes likbleka ansikte. Men sen såg jag filmen och kom att älska henne, främst för hennes nyfikenhet och lekfulhet. Hon tar verkligen dagen som den kommer. Musiken är ju också helt fantastisk!
GillaGilla
Första gången jag såg filmen var jag elva. Jag blev kär direkt, på den tiden så skämdes jag, mest för att det var en film som var svår att förstå i en sådan tidig ålder. Jag kommer ihåg att vi gick med skolan och tittade, jag blev lite retad (med kärlek) efteråt för jag hade samma frisyr som Amelie och mina klasskamrater tyckte hon var udda som jag och inte asexuell utan de tyckte hon var vulgär. (Baserat på att hon räknar orgasmer)
Det är en film som jag tittat på sen dess, jag har även använt mig av Amelie-metoder när jag varit lite vilsen. Som detaljerna hon ändrar i lägenheten, genialiskt och användbart, tro mig!
Jag har haft svårt att diskutera filmen, för många jag pratat med har haft samma bild som du först presenterar:
”Hon tog inte för sig, utan var blyg, tafatt och närapå asexuell. Vissa skrev att hon var en manic pixie dream girl”
Jag har hört det förr men har inte kunnat se det, för hon är så mycket mer än det ytliga en först ser. Mitt barn-jag målade upp en fantastisk kvinna, med otroliga egenskaper, så orginel och äkta, samtidigt påhittig och inspirerande, något jag absolut själv ville/vill vara.
Jag blir glad att du kunde hitta tillbaka!
GillaGilla
1. måste först bara säga: klockren recension!
2. förlåt, men det sticker lite i ögonen varje gång jag läser folk benämna den ”Amelie from Montmartre”. För det första heter filmen inte så på engelska, utan då benämns den ”Amélie”. Men eftersom det är en fransk film är det kanske mer logiskt att använda den franska titeln (”Le fabouleux destin d’Amélie Poulain”, eller bara ”Amélie Poulain” som det brukar förkortas) om man inte vill använda den svenska titeln ”Amélie från Montmartre”. Men att översätta en svensk översättning av en fransk filmtitel till engelska, please don’t. /språknörden.
GillaGilla
Haha point proven. :)
GillaGilla
drogs också jättemycket till filmen som tonåring, av just de skälen du nämner. äntligen en tjej på skärmen som var udda, precis som jag kände mig. och, om en ska vara ärlig, ganska enstörig/ensam! det var oerhört skönt för mig att få se att så kunde man också vara och ändå tycka om livet.
GillaGilla
Jag älskar Amelie. Jag såg filmen första gången när jag var 16, cirka 6 år sedan, och direkt när den var slut såg jag om den igen. Sen ringde jag min partner jag hade då och fick honom att springa över så såg vi den tillsammans. Jag älskade Amelie för att hon var knäpp och annorlunda och barnslig och så himla härlig. Jag identifierade mig med det som fick Amelie att sticka ut och jag behövde något så enkelt som Amelie då. Idag älskar jag filmen fortfarande men av mer estetiska och berättartekniska skäl men där och då blev Amelie min lilla verklighetsflykt. Den bästa sorten.
GillaGilla
tumme upp!
GillaGilla
Den här analysen var nästan lika underbar som filmen i sig själv <3
GillaGilla
JAAAAA. Bara ja.
Det är exakt så det är.
GillaGilla