Jag vet att ni är många som varje dag kämpar med att försöka bli friska från en ätstörning. Ni skriver till mig ibland, och jag tänker på er. Denna text är gravt generaliserande, jag förstår att det finns lika många sätt att bli frisk som det finns ätstörningar. Den utgår också främst från anorexi-problematik, eftersom det är vad jag kan relatera till. Men delar av denna text tror jag kan vara relevant för några av er som försöker bli friska från en ätstörning, oavsett typ, och därför skrevs denna lista.
1. Bestäm dig för att vilja bli frisk
Första steget är att ha en vilja eller en önskan om att bli frisk. Jag gjorde ett aktivt val för många år sedan då jag sa till mig själv att ”nu får det vara nog, hallå, nu tänker jag inte låta den här ätstörningen styra mitt liv längre”.
2. Släng vågen
Det här rekommenderar jag alla, oavsett ätstörning. Eller förresten, jag rekommenderar ALLA, friska eller inte. Din vikt är en siffra, en obetydelsefull siffra. Bry dig inte om den. När jag var sjuk vad jag extremt medveten om min vikt, jag vägde mig varje dag och visste på hektot vad vågen skulle visa. För mig är vågen fortfarande ångestladdad, den får fram ett tvångsmässigt beteende i mig om att jag måste väga mig. Därför ber jag till exempel alltid mina föräldrar ställa undan vågen när jag kommer och hälsar på. Folk borde inte fixera sig så mycket vid vikt, och jag tycker också att det är viktigt att inte ha vågen framme i sitt hem, definitivt inte om du har små barn. TA BORT!
3. Förstå kroppstyper
Din kropp ser ut som den gör av en anledning. Så som din kropp ser ut när du är frisk är så din kropp vill se ut. Den kroppstyp som många eftersträvar, modellfysik, har enbart 5 % av alla kvinnor förutsättningar för. Kroppar är olika, ser olika ut och har olika förutsättningar.
4. Sluta konsumera pro ana-material
Stopp! Nu! Bli frisk A-B-C. Pro ana-material har bevisats vara skadligt för oss, och desto mer pro ana-material vi konsumerar, till exempel ”thinspiration”, desto sämre mår vi. Det är ingen bra kombination när du försöker tillfriskna. Jag skulle också säga att det är viktigt att sluta konsumera allt material som kan vara triggande. Det kan vara tidningar som Hänt Bild!, ELLE och Cosmo. Tv-program som Biggest loser, Top Model, You are what you eat och Supersize vs. Superskinny. Och det kan vara bloggar som uppmuntrar ett ätstört beteende.
5. Byt miljö
Tänk dig att du lever i en viss miljö där du har vissa rutiner och mönster. Rutinerna är ätstörda, och det har varit så i flera år. Att försöka bryta dessa mönster i exakt samma miljö som är förknippat med ett ätstört beteende är svårt. När jag var ätstörd bodde jag hemma. Alltså hade jag vissa mönster, upprepningar och rutiner jag förknippade med min ätstörning. När jag flyttade hemifrån till en egen lägenhet fick jag chansen att skapa nya mönster och rutiner. Friska mönster. Det är lättare, än att försöka ersätta sjuka mönster med friska.
6. Omge dig av icke ätstörda personer
Detta är såklart inte enkelt, du kan inte välja dina vänner eller vilka du har omkring dig. Men om möjlighet finns, försök umgås med människor som har ett avslappnat och naturligt synsätt på mat. Jag hade turen att jobba på ett café när jag höll på att tillfriskna. Där verkade så gott som alla tjejer ha en sund inställning till mat och ätande. Vi smaskade dagligen på bakelser och åt alltid rejäl lunch. Det var aldrig tal om dieter, bantning eller att hoppa över måltider. Att umgås med människor som inte tycks ha huvudbry om vad de ska äta till lunch, eller till kvällsmat imorgon, eller hur de ska hantera tårtan på kalaset nästa helg är skönt.
7. Ät regelbundet, sluta kräkas, sluta laxera
Den här är relaterad till punkten ovan. Hur svårt det än må vara – ät regelbundet. Sluta kräkas. Sluta laxera. Det ser såklart lite olika ut beroende på vilken ätstörning man har, problematiken kring anorexia, ortorexi, bulimi et cetera är väldigt olika. Men generellt sett, försök ät regelbundet för att igång din ämnesomsättning igen. Jag minns den dagen som jag kände att min kropp började fungera. I maj 2007 utropade jag ”JAG ÄR HUNGRIG!”, en fysisk känsla jag inte upplevt på flera år.
8. Sysselsätt dig med saker som ej rör kroppen
Försök göra saker som inte direkt rör kroppen. Saker som gör att du kan glömma bort ätstörningen, inte behöva tänka på den. Jag tyckte om att gå ut och fotografera, jag kände mig frisk, glad och fri när jag gjorde detta. När jag försökte sysselsätta mig med t.ex. joggingturer gick det sämre. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig att träna med målet att, säg, få bättre kondition, utan målet blev omgående att gå ner i vikt. Gör roliga saker, där du inte påminns om din kropp, mat och ätande.
9. Reclaima rätten till din egen kropp
Att vara ätstörd kan ibland kännas som en utomkroppslig upplevelse. Jag kände ofta att min kropp inte var värd någonting, att jag inte själv ägde rätten till den. Jag kände att min kropp var till för andras tyckande, tänkande och bedömning. Jag respekterade inte min kropp och hur den såg ut. När jag försökte bli frisk var detta en viktig del att förändra. Att börja se på min kropp på nya, alternativa sätt. Förstå vad den är till för – mat, njutning, att ta mig till ställen et cetera. Förstå att den är min och att jag kan göra vad jag vill med den utan att någon annan ska bry sig om det.
10. Tänk inte på framtiden
Framtiden är skrämmande när man försöker bli frisk. Jag föreställde mig själv som 25-årig köttbulle på fat camp. Jag trodde på allvar att om jag började äta skulle jag explodera viktmässigt och gå upp typ 200 kilo. Jag hade också skrämts av statistiken att 50 % av de med anorexi utvecklar bulimi, och det ville jag ju inte få. Plus att en läkare en gång sa att xx kg är en lagom målvikt för mig, men inte mer. Det etsade sig fast hos mig, och stoppade mig ibland från att våga gå upp i vikt. Fundera inte på hur du ser ut när du är frisk, för faktum är att när du är frisk kommer du vara mer nöjd med din kropp än vad du någonsin varit – oavsett vad du väger.
Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt har bra kontaktnummer, tester och råd på sin hemsida.
Besök gärna den nystartade anti ana-/pro body-bloggen Hej kroppen!.
Så himla bra inlägg! Jag har själv varit ätstörd och lyckats ta mig ur anorexia-helvetet, tror att kampen hade varit mycket lättare om jag hade fått ta del av dessa råd då.
GillaGilla
Hej Jennifer. Vad bra att du blivit frisk. <3
GillaGilla
Tror att även vi som inte har en ätstörning men allmänt påverkas av ideal också kan ha nytta av dessa punkter. Känner själv efter att ha läst olika texter om kroppsuppfattning både här och på andra feministiskt inriktade sidor att jag känner mig mer och mer nöjd med min kropp som den är. Så tack för det!
GillaGilla
Ja, så är det kanske! Jag tror kroppspepp är viktigt överlag, särskilt när vi bombarderas av så mycket skräp varje dag. <3
GillaGilla
Som jag önskar, och jag tror så oerhört många där ute tänker som jag, att någon hade sagt detta till mig när jag var 13-14. När jag slutade äta middag och mätte mina lår med måttband. Trodde aldrig att jag många år senare skulle äta precis vad jag känner för, precis när jag vill och inte ens längre veta vad jag väger. Med det sagt, så fantastiskt kloka ord och ett hejdundrande initiativ, du är så himla bra!
GillaGilla
<3 Hoppas du mår bättre nu. Kram.
GillaGilla
Vilket underbart inlägg, tack! Jag kämpar fortfarande med min ätstörning som bestod i ett nitiskt beräknande av kalorier/dag, motion och mer motion om jag åt samt enorm ångest. Idag mår jag mycket bättre, men trillar dit igen ibland fast inte i samma omfattning. Jag vet inte i vilken ”kategori” min ätstörning hamnar i egentligen men detta inlägg kändes så sjukt bra inombords oavsett. Det är sådant här och feminismen som gett mig den styrka jag behöver för att idag stolt kunna säga att jag inte vägt mig på snart två år och inte mätt mig någonstans på lika lång tid. Och tänka sig, trots detta mår jag så mycket bättre nu än jag gjort på över tio år.
GillaGilla
Åh, så bra! Blir glad att höra att det är bättre. Att falla tillbaka gör man alltid någon gång. <3
GillaGilla
Åh du är så himla bra! Jag har själv haft ätstörningar i ca 13 år, rätt jävla illa vissa perioder, och har väl hunnit med det mesta saker en kan göra på det temat. Dessa steg som du listar är så otroligt viktiga! Men det är bra att komma ihåg att det kan ta jävligt lång tid från när en bestämmer sig för att blir frisk tills en är i ett stadie som känns någorlunda friskt. För två år sen bestämde jag att jag inte vill ha ett liv dominerat av vikthets, ångest, hetsätningar, spyor och svält - och ätstörningen lugnade ner sig. Det är först för ett par månader sen jag började göra verkliga framsteg i tillfrisknandet och jag tror att jag kan tacka body positive-bloggar och att jag började med daglig yoga för det (OBS endast yoga som har ej har med viktmiskning som tema (rekommenderar Rodney Yee’s videor)). Jag har klarat av att slänga ut vågen, införa ”inga jävla dieter”-dieten och uppfyller för första gången sen jag var 13 inte de kliniska kriterierna för Bulimia Nervosa. Yogan har fått mig att börja uppskatta min kropp och gilla min kropp ”trots” att det finns fett på den.
Det jag ville säga mest var att ge inte upp trots återfall i ätstörningen. Saker tar tid.
GillaGilla
Oj, 13 år. Det är lång tid. Vad bra du är. <3 Kram.
GillaGilla
Väldigt bra skrivet och peppande! Jag har själv ingen ätstörning men har däremot en vän som har bullimi. Hon vet om att jag vet det och jag vill hjälpa henne men hon vill inte ha hjälp. Det är ju som du säger att personen måste bestämma sig för att bli frisk men du har inga tips på hur jag ska få min vän att komma dit? (Alltså att vilja bli frisk och ta emot hjälp).
GillaGilla
Hej Michaela!
Fantastiskt viktig sak du gör med din blogg, du är awesome och detta behövs så himla mycket just nu.
Som en som var sjuk i många år håller jag om alla ovanstående punkter. Dock skulle jag vilja lägga till en slutpunkt:
11) Om du inte klarar ovanstående, sök professionell hjälp.
Jag hade alla ovanstående punkter klart för mig i huvudet. Visste att jag behövde göra allt det där. Men sjukdomen var alldeles, alldeles för stark. Varje dag sa jag till mig att göra 1-10, skrev upp det hela på en lapp. Aldrig klarade jag det. Det var som att jag inte längre hade en god röst på ena sidan av mig och en ond på den andra, utan onda röster på båda sidorna, i hela mig. Så jag var tvungen att få hjälp utifrån, var helt enkelt tvungen att lämna över ansvaret till någon annan. För ibland går det för långt, och du har inte förmågan att tänka klart och fysiskt klara av någonting alls. En del av det duktiga i anorektikern vill ju även på alla villkor PÅ EGEN HAND bli frisk. För mig var det fruktansvärt jobbigt att slutligen ”ge upp” alla mina egna försök att bli frisk och låta någon annan hjälpa MIG. Slutligen kunde jag ju ta till mig av steg 1-10, men det var först när jag fått hjälp utifrån att göra det allra viktigaste: Äta. Och på så sätt få tillbaka någon form lugn i kroppen och någon form av av kognition utöver tvångstankarna.
STOR KRAM
GillaGilla
Hej Elise!
Tack ska du ha. Jag håller verkligen med. Dessa tips är mer till för vad man kan göra utöver sin vanliga terapi med professionell. Jag tycker man ska söka hjälp så tidigt som möjligt, och inte försöka tänka att man kommer klara av det helt själv – kanske kommer man det, men varför ta risken?
Kram!
GillaGilla
Jag är arton snart nitton år och har varit sjuk i cirka två år. Jag har aldrig varit så illa däran men jag har fått hjälp från dietister, gått och pratat hos samtalsterapeuter och haft olika läkare. Just nu har jag avslutat kontakten med alla förutom min samtalsterpeut. Men det som har satt sig i mig är att min dietist satte upp en målvikt till mig, jag vet inte vad jag väger idag själv men väger mig varje vecka med hjälp av mina föräldrar för att de ska hålla koll på min vikt och så att jag går upp (jag är alltså fortfarande underviktig). Men jag kan inte gå upp i vikt, jag är rädd för att när jag har nått min målvikt så ska jag ha förändrats utseendemässigt och att jag sedan inte ska kunna sluta gå upp i vikt. Den här rädslan finns där hela tiden och är det som stoppar mig från att kunna gå vidare. Jag vet ju att jag fortfarande är underviktig och det känns som en trygghet. Hur ska jag komma över det här hindret?
GillaGilla
Jag har precis läst igenom listan, och som några ovanför mig har sagt, den är väldigt hjälpfull även för de som inte lider av ätstörningar. Jag har aldrig riktigt brytt mig om hur min kropp ser ut, förrän kanske för ett halvår sedan. Jag vill verkligen inte ha tankarna om att jag kanske börjar gå upp för mycket i vikt, att jag borde träna mer, osv, men jag kan inte stoppa dem.
Och jag vet exakt vad dessa tankar beror på. Jag är 14 år, och som tonåring har man mycket press på sig (det här vet du säkert) angående utseende, men hela tiden, i skolan och på andra ställen blir vi ständigt påminda om att vi ska äta nyttigt och röra på oss.
Det går helt enkelt inte att undvika, jag har trott att jag har kunnat stå emot det. Men det visar bara vilken otrolig press som läggs på oss, jag som alltid varit så stark, inte brytt mig. Inte ens jag kan slippa tankarna om hur jag vill bli smalare, få plattare mage bla bla bla.
Det här inlägget och din lista ska jag nu alltid ha i åtanke, tack för att du är så inspirerande och hjälpsam i allt du skriver. <3
GillaGilla
Hej Michaela! Dina inlägg om kroppen är verkligen jättebra och känner en så stor tillit till dina ord! Jag befinner mig i en situation som jag verkligen skulle uppskatta lite input på. Jag har varit på några öppningsmöten på SCÄ, var tvungen att väga mig där varje gång (hade innan lyckats hålla mig borta från vågen men hade då fortfarande skyhög oro om vad jag vägde, om jag upprätthöll ett visst mönster etc.). Nu sen jag varit på SCÄ några gånger, och face:at min vikt svart på vitt så har det gett mig en så oerhörd ångest inför varje möte. Svälter mig inte men äter väldigt onormalt och har 100% kontroll på hur mycket, och har den senaste tiden övergått vad för intag som känns ”okej” för mig. Har heller inte påbörjat min behandling där och jag är så rädd att genom ett omedvetet handlande (gå upp i vikt avsett i ett matschema) skulle starta en process som jag sen inte kan stoppa. Har också alltid haft problem med matscheman, maxmålvikter och sådant som blir magiska gränser. (Innan haft anorexi och tampats i snart 7-8 år med mattankar och kroppsångest som jag inte kommer ur på egen hand. Hur tycker du en ska väga för mot nackdelar? Tycker ätstörningsvården till viss del har en så negativ inpact på många vis. Vet inte vad jag ska göra. Har du något tips att ge? Du är bäst, kram!
GillaGilla
Hej!
Vill ni veta mer om ätstörningar? Jag har intervjuat bladannat överläkaren för ätstörningcentrum för att ta reda mer om ätstörningar. https://www.youtube.com/watch?v=Ph1alVCgv7o
GillaGilla