IMG_1579 2

Best of manlig objektifiering

I söndags la jag ut den här bilden på instagram, där någon illustrerat Disneykillarna i realistisk stil. Och guuuud vad ni gick igång, jag älskar er för det!

I skrivandets stund finns 82 kommentarer av er kåta, objektifierande, hänsynslösa läsare. Här är några av mina favoritkommentarer:

IMG_1579

”Avlider av mums!”

”Would go straight for the beast”

”Vill ha allihopa”

”John Smith hnnnngggg ♥ med Mel Gibsons röst också”

”Paxar alla”

”JAG VEEET SÅ JÄVLA HETA! Vill ha Tarzan ♥”

”Dör för detta 😩”

”Vill ha han Törnrosas dude, he looks so fashionable”

”Omg, översta raden jag hade dödat för det”

”Dreamy right”

”Onanibara”

”DRÖMMER om Tarzan”

”Hihihihi jag vill ha dom alla”

”Iiiihhhhh 😍💦”

”Vill sitta på Tarzans ansikte”

Finns det något jag älskar mer än att objektifiera män själv, så är att objektifiera män i grupp. Det har blivit något av en väldigt peppig lagsport!

Alla illustrationer hittar du här. Mina favoriter? Eric och Odjuret. 😍 F**k like a beast eyyy haha.

Men män blir också slagna!

Ingrid Bergman (Paula Alquist Anton) is psychologically torturing Charles Boyer (Gregory Anton). She spent some time in a mental institution to research her role.
Bergmans Gaslight (1944).

Ofta i diskussioner med män dyker det upp knepiga argument om våld i relationer. Kanske visar han någon statistik om att män blir slagna av sina kvinnliga partners. Kanske säger han något i stil med ”det finns ett stort mörkertal”, ”många män blir utsatta för fysiskt våld” och ”män blir utsatta i lika hög utsträckning som kvinnor av våld i relationer”. Kanske sitter han där och jämför detta våld med misogyni.

Detta måste du argumentera mot.

Problemet när man jämför våld i nära relationer är att man inte tar hänsyn till vilken typ av våld det är. Man säger kort och gott att kvinnor och män utsätter varandra för våld, men aldrig vilken typ av våld och på vilket sätt detta våld påverkar personen i fråga.

Är det en slump att kvinnor flyr sina liv? Är det en slump att kvinnor söker sig till kvinnojourer? Är det en slump att kvinnojourer ens existerar? Är det en slump att kvinnor tvingas gömma sin identitet?

Är det en slump att en kvinna i Sverige mördas var 3:e vecka av en person hon haft en nära relation till? Är det en slump att det sker 36 000 våldtäkter om året i Sverige? Är det en slump att offret nästan alltid är en kvinna (90 %) och förövaren nästan alltid en man (98 %)?

Är det en slump att den dödligaste risken en kvinna kan ta är att att lämna sin man?

Nej, det är ingen slump. Att jämföra det våld som kvinnor utsätts för med det våld som kvinnor utsätter män för är bara oerhört tragiskt.

Det måste du säga till den mannen.

Entering the town of Twin Peaks

Igår var jag på Twin Peaks-fest och detta KRÄVER ett blogginlägg. Twin Peaks är min topp 3-serie någonsin, och detta var lätt den roligaste klubben jag varit på i år. Man sprang omkring bland Audreys, Shelleys, Lucys, Bobs, Madeleines och skotskrutiga människor och peruker. Moriskan dekorerade allt i röd sammet och hade målat vackra skyltar. Det var damn fine!

Processed with VSCOcam with f2 preset

Jag var självklart utklädd till Dale Cooper – min superduperfavoritkaraktär. Jag älskar att gå på kostymfest! Tycker att hela grejen med att inta rollen som någon annan ger en så befriande känsla. När man fuldansar så skiter man i vilket, ”fuck off jag är Dale Cooper” ungefär.

Så här såg jag ut!

IMG_1229

”Diane, 11:30 AM, February 24th. Entering the town of Twin Peaks.”

Processed with VSCOcam with f2 preset

”You know, this is, excuse me, a damn fine cup of coffee.”

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with f2 preset

På förfest med Audrey (Johanna) och Shelly (Pau). Hur coola är vi inte?! Tycker alla nailade kostymerna.

IMG_0402 (1)

Shelly drack dessutom Leo-öl, utan att ha planerat det. Dog.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with f2 preset

The Log Ladies live.

Skärmavbild 2015-08-01 kl. 12.18.59

IMG_1322

Aldrig känt mig så bossig som denna natt.

Män ser generellt aldrig en kvinna på film som både snygg och intelligent – bara antingen eller

Processed with VSCOcam with b1 preset

Uppdatering från livet.

Vaknar ofta nuförtiden och slår upp fönstret som en Disneyfigur och känner ”vilken härlig dag”. Vad har jag gjort för att förtjäna detta och vem är jag egentligen. Skojar lite, för vem slår upp fönstret? Ingen har sådana fönster man kan ”slå upp”. Jag skaffade Netflix. Vi ses 2019. Inledde starkt med Sharknado 2.

Det är ju ändå gulligt att folk tycker att filmen Våtmarker är ”motbjudande” när killar exempelvis har sprutat 352 ton sperma på film since before Christ. Inte för att jag tror på Kristus, men det är ju trots allt det tidevarvet vi förhåller oss till när vi säger att det är 2015.

I en filmstudie kom man fram till att den manliga betraktaren aldrig ser en kvinna som både snygg och intelligent – bara antingen eller. Någon som varken är intelligent eller snygg måste vara Tom Cruise. Han är främst uppblåst. Jag såg dokumentären om scientologerna på Dox. Jag tycker synd om alla hans ex-fruar. Nicole Kidman. Katie Holmes. Stackars dom.

Det är fint att vara jag för män mailar mig på lördagskvällar och frågar om råd hur man bäst ska ragga på någon. Jag är nog ingen bra rådgivare. Min raggning är typ……. hej ska vi ligga. Har inte svarat på det mailet ännu, men nu har du ju mitt svar. Jag gillar verkligen ansvarstagande och ordentliga töntar. Det är dom coolaste personerna.

Vet du vad pluviophile är? Det är någon som finner ro av regn, någon som mår superbra av att vara inne under regniga dagar. Detta kan jag verkligen relatera till 100 %. Nu har pizzerior börjat följa mig på Instagram, det känns ändå som något man borde få en medalj för. Åtminstone lite gratispizza. Började springa häromdagen. Det roligaste med att springa är att införskaffa snygga löparskor.

Jag gjorde en ramsa: ”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för idag kommer DHL så jag måste vara hemma 8 till 17, hurra hurra hurra”. Men dom kom med min iPhone tillslut och det påminner mig om studien om att ”vi tar oftare på våra mobiltelefoner än på de vi älskar”, och Anna svarade: ”Men om en älskar sin telefon då?” Älskar verkligen min nya telefon, alltså på riktigt. Älskar.

Visste ni att i vissa länder, som t.ex. Japan, kan man inte stänga av kameraljudet på sin iPhone? Alls. Först tyckte jag det var fruktansvärt, men sedan berättade någon att det beror på att män så ofta smygfotat kvinnor på offentliga platser att de var tvungna att göra så här.

När det är fler än sju personer på en fest vet jag inte vem jag ska prata med så istället sitter jag ensam, tyst. När jag vaknar 12.30 säger folk: åh, du är en sådan som vänder på dygnet. Jag bara: nej? Jag somnade 21.02. Har bara väldigt stort sömnbehov?

Nu ska jag ha en härlig dag. Som en Disneyfigur.

”Jag tycker att det är jobbigt att äta tillsammans med andra”

Processed with VSCOcam with f2 preset

Jag fick ett mail från en läsare, vars fråga jag kommer att besvara här på bloggen då jag tänker att fler än läsaren (och jag) kan relatera till problematiken.

”Jag är frisk från min ätstörning, men har kvar vissa mentala hinder som spökar. Mitt stora problem är att jag bara känner mig bekväm med att äta med min familj, min bästis och min pojkvän. Jag tycker det är jobbigt att äta med andra människor, t.ex. lunch på jobbet. Jag äter inget konstigt, jag har inga konstiga vanor, men jag är ändå livrädd för att människor ska bedöma vad, hur mycket, när och hur jag äter. Hur slipper man detta? Hade du det såhär efter dina ätstörningar?” - Anonym läsare

Ja! Jag kan relatera till 100 %. Detta har, för mig, blivit bättre med åren men i grunden har jag fortfarande problem att äta med människor som jag inte känner väl. Jag är helt lugn med att äta tillsammans med min familj samt ett fåtal nära vänner. Jag tycker dock inte det är bekvämt att äta på stora fester, middagsbjudningar, bufféer, vernissager, arbetsrelaterade sammanhang eller överhuvudtaget bland folk som jag knappt känner.

Det är så svårt att veta varifrån denna olustkänsla kommer, och varför den inte släpper trots att ätstörningarna är borta. Min tolkning är den här: att det har att göra med att det offentliga rummet var så himla påfrestande när jag hade ätstörningar. Det var i det offentliga rummet mina ätstörningar ”märktes” av andra. Det var i det offentliga rummet jag inte kunde varken gömma mig, gömma mat, kräkas, springa, försvinna eller strunta i att äta. Alltså tänker jag att just det offentliga rummet – t.ex. lunchrum, stora bjudningar, restauranger – tyvärr sammankopplats mentalt med de tidigare ätstörda tankarna.

Det har som sagt blivit bättre, men jag är fortfarande inte den som obesvärat och spontant äter buffémat på t.ex. en offentlig/öppen fest. Det som hjälpt mig är att helt enkelt äta tillsammans med dom jag är bekväm med – även ute – för då kommer det offentliga rummet tillslut kännas som en trygg plats.

Har du någon kollega du trivs väldigt bra med? Ät med hen för att känna att lunchrummet inte ska bli en ”laddad zon”. Gå ut på restaurang med dina nära vänner, för att avdramatisera att äta ute. Utsätt dig själv för att äta när du inte planerat. Nästa gång du är ute och någon vill spontanäta, tacka ja, och se hur det känns. Jag tror det bästa sättet att komma över detta är att utsätta sig för det tills det slutar vara skrämmande.

Ett knep jag kör med är också att försöööööka äta långsamt. Jag tenderar att slänga i mig mat i dessa sammanhangen, kanske för att jag på något undermedvetet sätt vill att det ska vara över? Ät långsamt. Hellre äta långsamt och må bra än att tvinga sig själv att äta i samma tempo som andra och må dåligt.

En annan tanke som hjälper är denna: vem bryr sig om vad du äter? Ingen! Alla har fullt upp med att äta svingod och sölig mat. Ingen kollar på dig, ingen kollar vad du äter. Inspekterar dom din mat så kanske dom är precis som du, dvs. ängsliga över att äta bland folk. Då kan ni komma över detta tillsammans.

Ett sista ord: tror stenhårt att detta går att få bort för gott, krävs lite träning och carpe fakkin diem.

Lycka till!