Jag fick ett mail från en läsare, vars fråga jag kommer att besvara här på bloggen då jag tänker att fler än läsaren (och jag) kan relatera till problematiken.

”Jag är frisk från min ätstörning, men har kvar vissa mentala hinder som spökar. Mitt stora problem är att jag bara känner mig bekväm med att äta med min familj, min bästis och min pojkvän. Jag tycker det är jobbigt att äta med andra människor, t.ex. lunch på jobbet. Jag äter inget konstigt, jag har inga konstiga vanor, men jag är ändå livrädd för att människor ska bedöma vad, hur mycket, när och hur jag äter. Hur slipper man detta? Hade du det såhär efter dina ätstörningar?” - Anonym läsare

Ja! Jag kan relatera till 100 %. Detta har, för mig, blivit bättre med åren men i grunden har jag fortfarande problem att äta med människor som jag inte känner väl. Jag är helt lugn med att äta tillsammans med min familj samt ett fåtal nära vänner. Jag tycker dock inte det är bekvämt att äta på stora fester, middagsbjudningar, bufféer, vernissager, arbetsrelaterade sammanhang eller överhuvudtaget bland folk som jag knappt känner.

Det är så svårt att veta varifrån denna olustkänsla kommer, och varför den inte släpper trots att ätstörningarna är borta. Min tolkning är den här: att det har att göra med att det offentliga rummet var så himla påfrestande när jag hade ätstörningar. Det var i det offentliga rummet mina ätstörningar ”märktes” av andra. Det var i det offentliga rummet jag inte kunde varken gömma mig, gömma mat, kräkas, springa, försvinna eller strunta i att äta. Alltså tänker jag att just det offentliga rummet – t.ex. lunchrum, stora bjudningar, restauranger – tyvärr sammankopplats mentalt med de tidigare ätstörda tankarna.

Det har som sagt blivit bättre, men jag är fortfarande inte den som obesvärat och spontant äter buffémat på t.ex. en offentlig/öppen fest. Det som hjälpt mig är att helt enkelt äta tillsammans med dom jag är bekväm med – även ute – för då kommer det offentliga rummet tillslut kännas som en trygg plats.

Har du någon kollega du trivs väldigt bra med? Ät med hen för att känna att lunchrummet inte ska bli en ”laddad zon”. Gå ut på restaurang med dina nära vänner, för att avdramatisera att äta ute. Utsätt dig själv för att äta när du inte planerat. Nästa gång du är ute och någon vill spontanäta, tacka ja, och se hur det känns. Jag tror det bästa sättet att komma över detta är att utsätta sig för det tills det slutar vara skrämmande.

Ett knep jag kör med är också att försöööööka äta långsamt. Jag tenderar att slänga i mig mat i dessa sammanhangen, kanske för att jag på något undermedvetet sätt vill att det ska vara över? Ät långsamt. Hellre äta långsamt och må bra än att tvinga sig själv att äta i samma tempo som andra och må dåligt.

En annan tanke som hjälper är denna: vem bryr sig om vad du äter? Ingen! Alla har fullt upp med att äta svingod och sölig mat. Ingen kollar på dig, ingen kollar vad du äter. Inspekterar dom din mat så kanske dom är precis som du, dvs. ängsliga över att äta bland folk. Då kan ni komma över detta tillsammans.

Ett sista ord: tror stenhårt att detta går att få bort för gott, krävs lite träning och carpe fakkin diem.

Lycka till!