Idag publicerar HEJ BLEKK ett gästinlägg av leg. sjuksköterskan Elise Nilsson, som utvecklar och fördjupar tidigare inlägg om clean eating, ätstörningar och destruktiviteten i restriktioner. //
Michaela skrev nyligen ett inlägg på Nöjesguiden.se där hon problematiserar spridningen på sociala medier av ”clean eating”, utifrån vad detta gör med alla sårbara personer i vårt redan ätstörda samhälle.
Det är ett oerhört viktigt inlägg, och inte minst ett hett ämne som engagerar många, vilket syntes i kommentarsfältet (i synnerhet i kommentarsfältet på HEJ BLEKK), där meningar kring ämnet som vanligt var delade. De flesta instämde i allt vad Michaela skrev (”De har egentligen bara bytt ut tvånget av ‘så lite som möjligt’ till ‘så rent som möjligt’. Det är att gå från anorexi till ortorexi helt enkelt.”), medan några få upprördes (”Att röra sig och äta rent är aldrig dåligt. Aldrig.”), uppenbart ovetande om vad ätstörningsproblematik rör sig om.
De upprörda hävdade t.o.m att att hålla sig till enbart clean eating är att att ge kroppen s.k ”respekt” och att detta går hand i hand med respekt för psyket. Detta fungerar, för mig, bara som ännu ett tecken på att allmänheten har en oerhört låg kunskap om vad ätstörningar faktiskt handlar om.
Frågan jag skulle önska att vi ställde oss oftare är om regler kring mat alltid är lika med respekt gentemot såväl kropp som psyke? Kan det inte möjligtvis vara så att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som frodas av att vi ständigt vill förnya och förändra kroppen, och som skiter fullständigt i hur vi påverkas psykiskt?
Jag känner att jag inte kan låta bli att bidra till diskussionen, att jag måste få fördjupa den. Jag vill få er att förstå varför clean eating kan vara oerhört skadligt. Inte nödvändigtvis för kroppen, men för vår psykiska hälsa. Jag menar allvar när jag säger att en strikt diet kan rädda vissa, och samtidigt döda andra.
Clean eating är en diet (många skulle t.o.m hävda att det är en ”livsstil”) som på senare tid växt sig större än någonsin tidigare. Dieten syftar till att äta s.k ”ren” mat, dvs mat utan konserveringsmedel, raffinerat socker, kemikalier och konstgjorda ämnen. Det kan låta som något positivt; att äta på detta vis är inte särskilt skadligt för kroppen, det kan säkerligen t.o.m visa sig ha positiva effekter. Problematiken, som även Michaela syftade på, är vad som sker när vi propagerar för dieter i media. Problemet är att vi struntar fullkomligt i vad vi sänder för budskap till den publik vi har framför oss.
Vår samtid har inte ett behov av offentliggörandet av strikta dieter, vi har sett propagerande av detta ske i flertalet år. Vi har sett den ena diet bytas ut mot den andra. Att propagera för strikta dieter har inte haft många positiva effekter, vi ser istället att samhället alltmer hårda krav på individer leder till ökad psykisk ohälsa.
Vad vi behöver är en media som propagerar för balans. Vad som behöver offentliggöras är allvaret i ätstörningar, en av våra mest komplexa och svårbehandlade psykiska sjukdomar, och vår tids mest dödliga. Faktum är att problematiserandet av dieter inte överhuvudtaget handlar om vad de gör för kroppen.
När vi problematiserar dieter pratar vi väldigt sällan om konsekvenserna av dieter på kroppen, det är inte relevant i diskussionen. Det som diskuteras här är inte huruvida vi blir piggare av raw food, utan hur vi genom att propagera för ett strikt, regelmässigt och nästintill religiöst förhållningssätt gentemot mat, indirekt propagerar för ätstörningar.
Jag har sett och hört människor hävda att ”ren mat” t.o.m kan vara bra för ätstörda människor. Kommentarer som ”Det är väl åtminstone bättre att äta någonting än att äta ingenting alls” är inte ovanliga att möta. Jag suckar frustrerat när jag ser sådana kommentarer. Det är exakt detta jag (och Michaela) vill komma åt. Clean eating bör aldrig vara ett alternativ när vi ska bemöta och behandla ätstörningar.
Jag har mött vårdpersonal som tillåtit patienter med ätstörningar att välja bort olika sorters mat. Vi får aldrig acceptera att personer med ätstörningar även låter tillfrisknandet styras av förbud och regler! När vi nöjer oss med att lösa ätstörningsproblematiken med att enbart få drabbade att äta igen, har vi nöjt oss med alldeles för lite. När vi nöjer oss med att få ätstörda individer att gå upp (eller ner) i vikt, har vi inte förstått vad ätstörningar egentligen handlar om. Då är vi tillbaka på 1960-talet när kunskapen kring ätstörningar var oerhört bristfällig och vården gav patienterna insulinchocker för att få dem att äta igen. Började de äta? Ja, kroppen gav vika. Friades de ifrån deras psykiska sjukdom? Aldrig.
En människa som lider av en ätstörning (hetsätning, ätstörning UNS, bulimi och anorexi) har inte en kroppslig sjukdom som gör det omöjligt att hantera mat på ett adekvat sätt, den har en psykisk sjukdom där kontrollen av mat och kroppsvikt blivit ett destruktivt sätt att hantera svåra känslor såsom exempelvis ångest, depressivitet, skam, bottenlöst låg självkänsla.
Vi måste uppmärksamma och förstå att det är kontraproduktivt när en människa med en ätstörning vänder sig till clean eating i tillfrisknadsprocessen, eftersom clean-eating innebär en befrielse från skuldkänslor genom matkontroll, vilket är precis det ätstörningen ständigt eftersträvar.
I ätstörningsproblematiken ingår asketism, avhållsamhet. Att förbjuda viss mat är att lyda ätstörningen, inte att gå emot den. Att lida av en ätstörning innebär, mer än någonting annat, att styras av en mentalitet där regler, rutiner och restriktivitet tar över ens liv. När en person försöker tillfriskna genom att äta ”rent” har den alltså enbart gått från en sorts matkontroll till en annan.
Clean eating är destruktivt för personer med ätstörningar och ätstörningstendenser då det innebär att man undviker att behandla det faktiskt problemet bakom störningen. För att tillfriskna från en ätstörning behöver en person absolut inte mer ”rätt och fel”-tänk kring mat. Vad en sådan person behöver, mer än någonting annat, är att lära sig hantera och reglera känslor på andra sätt än genom matintag.
Målet med en tillfrisknad ifrån en ätstörning är att göra sig av med begränsningar, regler och skambeläggning kring mat, och att finna en självkänsla som tillåter njutning. Att bli frisk, för mig, och så väldigt många andra, har inneburit att förbjuda alla sorts matregler, tillåta all mat, men inte alltid, att äta Ben&Jerrys just på grund av att ätstörningen aldrig tillät mig att äta lustfyllt.
Elise Nilsson
Leg. sjuksköterska
—
Elise har tidigare skrivit gästinlägget ”10 myter om anorexi”. Elise driver Instagram-kontot ED Awareness om ätstörningar.
Problemet för mig är att det inte bara är att sluta att ha en ätstörning via ”börja äta normalt” och ”inte ha förbud”. För att jag ska kunna vara smal/normalviktig måste jag vara restriktiv, annars går jag upp i vikt. Och om jag går upp i vikt mår jag otroligt dåligt, det känns som mitt liv är slut. Blir fruktansvärt deprimerad, det går inte att komma över. Därför är det omöjligt för mig att inte vara ätstörd.
Vad ska man göra åt det? Någon som har något förslag?
GillaGilla
nej, att sluta ha en ätstörning är aldrig så lätt som att ”börja äta normalt” eller ”sluta ha förbud”, det hoppas jag är tydligt i min text. jag kämpade många, många år med att bli fri, och tror att det till viss del är en kamp en måste föra länge, ofta hela livet. en kan vara friskförklarad men ändå totalt medveten om att en agerar på ett visst sätt just för att FÖRBLI frisk från en ätstörd. mitt mål måste alltid vara normalt matintag och att släppa förbud, men detta är ständig kamp. men det MÅSTE vara målet. INTE att skapa förbud efter förbud och straffa oss själva så fort vi bryter mot dessa.
jag tänker att en aldrig ska behöva vara överdrivet restriktiv för att befinna sig på en nivå som kroppen vill att en ska vara på. behöver man vara det, dvs om man behöver leva ett liv av ständig restriktivitet, så är kanske kroppen ämnad att vara på en högre vikt än man vill acceptera. önskan är att alla finner en balans i hur ofta man äter det man ”frossar” i, snarare än att utesluta det helt och hållet. jag kommer aldrig gå med på att jag ska avstå från det goda, även om jag inte heller ser något rimligt i att äta godis till frukost. ätandet ska inte vara svart eller vitt.
GillaGilla
Tänkte bara skriva en liten rad då jag känner igen mig i det du skriver. Efter att jag slutade äta vid 18 års ålder och tappade väldigt mycket vikt blev min matsmältning helt fucked up vilket gjorde att jag sen, när jag började äta normalt igen, gick upp väldigt lätt och väldigt snabbt i vikt. Anledningen till detta är att kroppen antagligen i panik försöker lagra all den energi som helt plötsligt kommer in, för att ha reserver om man skulle sluta äta igen.
Så, JA jag gick upp mycket i vikt av att äta normala portioner i början, MEN, efter ett år eller liknande så jämnade allt ut sig och jag kom tillbaka till den vikt min kropp antagligen är byggd för. Kroppen behövde bara återhämta sig efter åren av misshandel… se det som ett gott tecken, att kroppen är på väg att läka! :)
GillaGilla
Efter kraftig viktnedgång i mitten/slutet av gymnasiet utvecklade jag ätstörningar. Ett par år framöver kämpade jag för att hålla vikten låg - att bli tjock igen var inget alternativ - samtidigt som jag ständigt pendlade mellan ”duktighet”/avhållsamhet/massor av träning och totalt frosseri. Det fanns inget ”normalt”. Det som paradoxalt nog hjälpte var när jag trots allt gick upp i vikt på nytt. Till sist befann jag mig på min startvikt igen, och stod då inför: vad är egentligen värst, att vara stor eller att betala smalheten med ångest 24/7? Just den där ”mitt liv är slut om jag är tjock”-känslan som du skriver om Cecilia mattades av efter hand när jag väl befann mig i den situationen (eftersom jag hade min ångest och mitt kontrollerade ätande i färskt minne och att vara tjock trots allt var bättre än det helvetet). Visst, jag kände mig misslyckad eftersom jag ”tillåtit” mig att bli stor igen, men samtidigt växte känslan av befrielse.
Jag säger inte att lösningen ligger i att gå upp i vikt. Jag har egentligen inga svar. Jag tror i alla fall att det är viktigt att verkligen ifrågasätta vad det är man är så himla rädd över, att pressa sig förbi sina spärrar och sina föreställningar om vad som händer om man äter på ett sätt som inte är hårt kontrollerat. Ligger självkänslan i vikten, utseendet? Är man rädd att inte duga, att inte kunna attrahera? Innebär kontroll på ätandet att man upplever att man liksom har kontroll på hela tillvaron?
Upplevelsen av att hela ens värde beror på hur många kilo ens kropp består av är till sist bara en subjektiv upplevelse, inte en sanning.
GillaGilla
att känslan av befrielse ökar ju mer man släpper på kontrollen tror jag mycket på. problemet är nog att man vägrar tro på det förrän man nästan puttas in i det och tvingas till utmaningen.
kontrollen kväver ju en, samtidigt som man känner ett så starkt behov av den. det är ett moment-22 över det hela.
GillaGilla
Jaaa! Jag vägde mycket i sena tonåren och utvecklade inte min ätstörning förrän jag var 22, då jag gick ner från övervikt till ”normalvikt” medelst ätstört beteende. Jag var sen tvungen att upprätthålla det beteendet för att hålla vikten. För något år sedan fick min kropp spel och vägrade leva på kraftigt kaloriunderskott varvat med panikfika. Jag gick upp till där jag var innan ätstörningen. Och jag insåg att jag hatade mig själv lika mycket oavsett vikt, men om jag fick äta hade jag iallafall ork att vara glad ibland, men framförallt fick jag äta och njuta av det utan att träna/kräkas för att kompensera eller ha hysterisk ångest. Det fungerar inte hela tiden, jag kan fortfarande få en panikattack av en pizza, men för det mesta kan jag äta ganska problemfritt.
GillaGilla
Jag älskade detta, så mycket att jag vill börja gråta.
GillaGilla
<3
GillaGilla
Min fråga till dig gäller dock inte mig och min ätstörning utan min väns. Hon har varit sjuk i anorexi och hade ett snabbt ”tillfrisknande” (dvs. vikten). Jag märker dock att hon fortfarande lider av sin anorexi. Hon tränar hårt enligt schema, äter specifika gram protein, gör precisa scheman över hur hennes dag ska se ut och vad som ska göras – OCH, framförallt, så håller hon sig just nu till Clean Eating. Hon har varit ”frisk” (normalviktig) i ett års tid.
Hur stöttar jag henne i detta? Hon har alltid varit väldigt tyst om sin anorexi och vill inte ”släppa in folk”.
GillaGilla
Jag har nyligen själv diagnosticerats med Bulimi och blir så otroligt känslosam av att läsa detta. Så otroligt bra. Tack Elise, för att du sätter ord på det här.
Min fråga till dig gäller dock inte mig och min ätstörning utan min väns. Hon har varit sjuk i anorexi och hade ett snabbt ”tillfrisknande” (dvs. vikten). Jag märker dock att hon fortfarande lider av sin anorexi. Hon tränar hårt enligt schema, äter specifika gram protein, gör precisa scheman över hur hennes dag ska se ut och vad som ska göras – OCH, framförallt, så håller hon sig just nu till Clean Eating. Hon har varit ”frisk” (normalviktig) i ett års tid.
Hur stöttar jag henne i detta? Hon har alltid varit väldigt tyst om sin anorexi och vill inte ”släppa in folk”.
GillaGilla
S: jag är så glad att du ställde denna fråga! det är precis detta jag vill att flera ska problematisera. att hälsosam kropp&vikt inte ALLS behöver vara lika med hälsosamt psyke. det är ju en psykisk sjukdom vi pratar om, det är en sjukdom i mentaliteten, inte kroppen. mentaliteten kan minska med viktuppgång men att viktuppgång leder till att tankarna helt och hållet försvinner sker nog… aldrig! för mig låter det som att din vän fått hjälp med just den biten som ju är ”lättast” att lösa, dvs viktuppgången, men att hon å andra sidan inte fått tillräckligt med hjälp med att förstå varför hon vänt sig till beteendet till att börja med.
jag är så bekymrad över att vi ser ätstörningar som fysiska bekymmer - bekymmer som går att lösas om vi ”reparerar” kroppen. när det i själva verket är en sjukdom som grundar sig i hjärnan. många/de flesta som drabbas har haft ett snarlikt tankemönster redan innan ätstörningen började (dvs många har redan innan sjukdom haft ett tankemönster som bygger på att prestera för att förtjäna/kontrollera för att känna sig trygg/följa särskilda rutiner/ha höga krav på sig själv, m.m).
jag tycker att du ska ”konfrontera” din vän och hennes beteende, om du känner att ni står varandra nära. det är det hon behöver, att någon är ärlig mot henne. man kan ju faktiskt göra detta på ett vänligt och mjukt sätt, t. ex ”jag oroar mig för att du inte mår bra pga…” de flesta uppskattar att man är ärlig och SER det som andra kanske inte uppmärksammat.
GillaGilla
Elise, du äger. Du har så rätt. Som jag kommenterade i ett av Michaelas tidigare inlägg: vi är många, som inte själva orkar ta debatten just nu, som är så tacksamma att ni orkar ta den åt oss. Glöm inte det. <3
GillaGilla
Jag har varit ätstörd i typ 15 år, pendlat mellan att inte äta alls, hetsäta och kräkas, och även pendlat mycket upp och ned i vikt, dock aldrig ”extremt” åt något håll, varför jag aldrig blivit tagen på allvar. För det mesta försökte jag ju hålla min ätstörning hemlig men de gånger då jag faktiskt kom till insikt och ville förändra mitt beteende, så fick jag ingen hjälp, för jag ”såg ju normal ut”, spelade liksom ingen roll att jag ville dö för att jag mådde så dåligt. (Har verkligen NOLL förtroende för både dietister och psykologer idag, tyvärr…).
Det allra jobbigaste har varit att tänka på mat all vaken tid på dygnet och att inte kunna kontrollera mig OM jag väl börjat äta. Fanns liksom ingen botten och vad som helst gick i, vilket gjorde att jag under dessa perioder inte bara mådde psykiskt dåligt utan även fysiskt med ständig magvärk och illamående osv.
Vet inte om jag skulle säga att jag är helt frisk idag (blir man nånsin det?) men jag är inte besatt av mat och mat upptar inte hela mitt liv och jag får inte ångest av mat längre. För mig har det faktiskt hjälpt att ha en viss ”kontroll och begränsning” då jag kopplar viss mat som väldigt triggande i mitt ätstörningsbeteende. Började även äta medicin (för något helt annat) för en tid sedan som i princip tar bort min aptit helt, vilket oroade mig en del i början då jag var rädd att det skulle trigga igång ett anorektiskt beteende, men konstigt nog har det fungerat tvärtom för mig. Även om jag sällan känner någon hunger så är jag ju medveten om att jag måste äta ändå, vilket jag gör. Det har blivit lättare att äta på ”normala” tider och att äta ”normala” portioner och ”normal” föda (riktig mat ist för chips och godis typ). Idag ”äter jag bara” och så är det inte mer med det, har ingen ångest kopplad till mat (ens de gånger då jag faktiskt byter ut middag mot chips och godis hehe) och jag har slutat pendla upp och ner i vikt utan har stått rätt stabilt där i mitten något år nu. Mina tankar upptas inte längre av mat 24/7, vilket är en enorm befrielse och har gjort att jag (äntligen) faktiskt får vardagen och pluggandet att fungera.
GillaGilla
Elise, hur ser du på veganism? Mycket regler om vad som är OK, lätt att avfärda ‘dålig mat’ med att b’behöver näringen’, lätt att hålla sin vikt låg. Helt enkelt lätt att behålla ätstörda mönster, men samtidigt känns det ju fullkomligt orimligt att be personen att sluta vara vegan.
GillaGilla
Jag kan bara tala utifrån mig själv. Jag är frisk ätstörd, f.d anorektiker, är vegetarian idag. Jag var aldrig vegetarian när jag var sjuk, tanken slog mig inte ens, jag hade inte ett politiskt tankesätt då, och såg inte på matintag som en diet eller livsstil, min relation kring mat var ”så lite som möjligt”. Vegetarianism FÖR MIG handlar inte om en diet eller kostval utan om ett etiskt förhållningssätt, ett politiskt val. Jag tror inte det är många som blir vegetarianer utav ”hälsoskäl”. Sedan är det nog en myt att vegetarianer äter ”nyttigt”. Jag har aldrig ätit så ”onyttigt” som jag gör idag som vegetarian haha. Som sagt, vill man äta restriktivt så lyckas man med det oavsett om man är köttätare eller vegetarian. Det var inte svårt för mig att vara restriktiv som ”köttätande anorektiker”. I grunden tror jag inte det är problematiskt om en ätstörd blir vegan/vegetarian, för ätstörningen finns där ändå, man behöver liksom inte ”hjälp” att vara ätstörd i form av ett val att vara vegetarian. Förstår du hur jag resonerar?
GillaGilla
denna text = såå bra och så viktig<3<3<3 Tack Elise!
Jag förstår hur du menar med att vegetarianism pga politisk övertygelse inte behöver trigga en ätstörning, men jag vill gärna dela med mig av min erfarenhet. Jag tänker att det kanske skiljer sig åt om en är drabbad av anorexi eller ortorexi, och jag har bara erfarenhet av det senare. Jag fick ortorexi som 13-åring, i samma veva (vi snackar tidigt 2000-tal) som vegetarianismen, då (tyvärr!) frikopplad från dess politiska agenda, marknadsfördes stenhårt som just en "nyttig diet" i media, på samma sätt som tex LCHF idag. Jag blev vegetarian och senare vegan för att kunna "leva ut" min ätstörning; det fanns tydliga gränser för vad man inte kunde äta, bland annat mycket av det som jag upplevde som onyttigt, och ingen ifrågasatte utan tvärtom kunde jag hitta bekräftelse på att jag "gjorde rätt". Idag är jag friskförklarad men även om jag idag skulle _vilja_ välja bort animalier av politiska skäl har jag ändå valt att inte löpa lina ut då jag märker att det triggar mig. I nuläget äter jag vegetariskt hemma men äter kött när jag blir bjuden, då det skulle innebära större press/mer tvång och ångest att "komma ut" som vego inför andra. Jag skulle därför vara lite uppmärksam om någon som jag vet har en komplicerad relation till mat plötsligt blir vego.
GillaGilla
Så himla bra text! Du och Michaela är så kloka människor alltså. Kan verkligen förstå att tillfrisknandet aldrig får styras av förbud och regler osv. Började då fundera på de som är vegetarianer eller inte äter viss mat av religiösa skäl, hur hanterar ni det (eller bör hantera?) Eller är det skillnad på att ha följt en viss ”matinriktning” innan en blev sjuk, och att börja följa något i mitten av tillfrisknandet?
GillaGilla
Har följt det här sen du skrev artikeln och känner bara ”WORD!”. Jag är så otroligt trött på denna hälsohets. Jag lider av hälsoångest, eller hypokondri, och är otroligt rädd för att bli sjuk. Det är så himla jobbigt att varje dag få något slags hälsoråd upptryckt i fejjan.
Jag är vegetarian och hänger en del på vegansidor på Facebook för att få inspiration men har nu seriöst övervägt att gå ur grupperna på grund av denna socker/gluten/vad det nu kan vara-hets. Jag VILL INTE läsa att mina tarmar kommer läcka om jag käkar en bit bröd. Jag vill inte hör allt socker är skit-snack. Och inte något annat liknande heller. Jag vill hänga på sidorna för att få tips om goda maträtter, ENDAST.
Jaja, det här blev ju kanske skrivet ur en lite annorlunda synvinkel då jag inte har någon ätstörning, men kände att jag behövde berätta OCH berömma både dig och Elise för grymma texter om detta! Kram
GillaGilla
Tack! <3<3<3
GillaGilla
Det är ett väldigt bra medicinskt perspektiv du tar upp. Dessvärre ingår det medicinska i ett större samhällsperspektiv där vi ordnas in i hierarkier utefter kön, hudfärg, klass och vikt. Hur ska man göra för att motverka vikthierarkin? Det är ju faktiskt så illa att många av oss inte vet om vi är ätstörda eller inte, många har aldrig ens reflekterat över det. Många har en stereotyp bild över hur en ätstörd människa bör vara och ser ut. Många vet inte om att de subtilt dömer människor efter deras vikt. Att människors vikt faktiskt spelar roll, tillsammans med övriga faktorer och egenskaper. Hur ska man förändra det? Vi styrs av en form av biologisk makt, sk biomakt där människan eftersträvar de biologiska idealen och straffas psyiskt när dessa inte nås. Vi kanske ska försöka sluta kommentera varandras utseenden, sluta medvetandegöra varandra hur vi ser ut?
GillaGilla
Jag kommer från en bakgrund av diverse ätstörningar och tycker denna text är så jäkla bra. Det folk måste förstå är att ätstörningar sitter i huvudet, och har egentligen väldigt lite med kroppen att göra över huvud taget. Nu är jag vegan, så kanske faller jag in i den här ”clean eating”-gruppen ni motsätter er (vill bara nämna att jag är vegan för etiska skäl och inte hälsoskäl i grunden), men jag ville bara säga att jag tycker att detta är en sjukt viktig text som fick mig att tänka till.
GillaGilla
Jag ser inte veganism som detsamma som clean-eating. Clean-eating handlar om NYTTIGHET/RENLIGHET, ord jag avskyr att ha i samma mening som mat, medan veganism handlar om… etik, politik, åsikter.
Så länge veganismen och vegetarianismen inte även innebär restriktion ser jag inga problem med det överhuvudtaget. <3
GillaGilla
Fantastiskt bra inlägg i ett viktigt ämne! Kan inte bli tydligare än så här.
GillaGilla