I lördags var jag på Moriska Paviljongen. Det var en av de roligaste, bästa och finaste dagarna på länge. 8:e mars och Internationella Kvinnodagen. Det var soligt, alla var taggade. Vi tjoade och tjimmade. Vi skanderade slagord tidigare på dagen: Feminismen kan aldrig gå för långt!

Vi dansade och skrattade. Jag kände mig upprymd, euforisk och lätt. Det kändes fantastiskt att få vara där med flera hundra feminister. Alla vill vi samma sak – att alla ska få samma rättigheter och möjligheter. Tillsammans knäpper vi våra fingrar med Linda Pira. Vi skriker av glädje.

Men hundra meter bort blir några personer knivskurna av nazister. Det heter att ”nazisterna gått runt Moriskan hela kvällen för att leta offer”. Nazisterna går på några personer som är på väg till klubben. Den årliga demonstrationen ”Ta natten tillbaka” har precis avslutats, en demonstration mot trakasserier och våld mot kvinnor. Så att vi kan få ha nätterna ifred. Så att stadens rum är trygga.

Men vårt rum är inte tryggt.

I media rapporteras det inledningsvis om att ”personer från olika politiska ytterkanter på höger- och vänsterskalan drabbats samman”. Detta ändras under dagen och beskrivs mer korrekt – att nazister attackerade demonstranter. Men den allmänna uppfattningen av misshandeln är redan grodd, precis som den alltid fått gro i svensk media: ”Det är extremister som bråkar”.

Kom ihåg detta: Det är inga extremister som blir attackerade. Det är människor som, precis som alla som befann sig på Moriskan denna kväll, kämpar för jämställdhet. Den åsikten är, för nazister, så extrem att de vill tysta oss. Kom ihåg detta: Det har skett 14 politiska mord de senaste 10 åren. Rasister står bakom 14 av dem. Vänstergrupper: 0.

De som attackeras är feminister och antirasister. De arbetar mot homofobi, mot sexism, mot rasism. De anser att alla människor, oavsett hudfärg, sexuell läggning, kön eller kropp ska ha samma rätt att existera, få komma till tals och kunna förändra. Att alla människor ska få vara trygga i stadens rum.

Men det kan vi inte längre.

För dessa människor attackerades i lördags natt, 00.30, av kända nazister. Enligt olika källor var attacken planerad och därefter utförd. Det är organiserat nazistvåld vi talar om här.

På söndagsmorgonen vaknade jag utan att veta vad som hänt. Jag var glad och hade träningsvärk av allt dansande. Några timmar senare stod jag på Möllevångstorget tillsammans med tusentals andra. I chockartat tillstånd. Många gråter. Vad är det som händer? Igår kändes det ju som om allt var på väg åt rätt håll. Jag kände att ”nu, nu förändrar vi den här skiten”. Så fel jag hade.

Jag har fel eftersom det som hände i lördags natt är en förlängning av hur rasism blivit alltmer tolererat i vårt samhälle. När inte ens Public Service tar avstånd från den. När ett rasistiskt parti börjar benämnas som ”invandrarkritiskt”.

Det har skett en förskjutning av vad som tolereras eftersom våra politiker håller tyst. Var är ni? Vi, folket, samlades i sex, sju städer igår för att visa vårt motstånd. Men i vår demokrati håller våra folkvalda tyst. Hallå, var är ni? Varför säger ni ingenting? Var är er avsky och ert missnöje?

Det har skett en förskjutning av vad som tolereras eftersom det uppifrån inte arbetas tillräckligt mot högerextremisternas våld.

Det har skett en förskjutning av vad som tolereras i en demokrati, och då ges rasistiska grupper plats och utrymme att organisera sig. De kan kartlägga feminister. De kan åka till Ukraina för att supporta nazigrupper. De kan planera och utföra mord och hatbrott. De kan anlägga mordbränder i Kvarnby. De kan attackera fredliga antirasister i Husby. De kan klottra svastikor på våra skolor.

Det är därför vi måste skrika. Vi måste skrika. Skrika, skriva, prata, samlas. Organisera oss. Det är viktigt att vi inte är tysta nu.

Det är viktigt att vi markerar att det är inte kommer att kunna fortsätta. Det är viktigt att vi visar att vi är fler. Att vi är starkare. Att vår grupp är stor nog att tysta dem.

Vi måste fortsätta att samlas på torg. Vi måste fortsätta att demonstrera. Det handlar inte om att vi utsätter oss för risker. Det handlar om att vi tar våra gator tillbaka. De är våra. De ska vara trygga. Jag bor på Möllevången. Jag har känt mig trygg här.

Vi måste skrika nu.

Inga nazister på våra gator.