Bild.
Impostor syndrome, har du hört talats om det? Kanske inte. Men kanske är du en av dem som känner igen dig i beskrivningen av termen: att känna dig fejkad (eng. fraud) och att gå omkring och tro att folk ska komma på dig, att de ska komma på att du är fejkad.
Impostor syndrome innebär att man inte erkänner sin egen prestation och kunskap, utan menar att eventuell framgång beror på externa faktorer som timing eller tur. Man litar inte på att man nått sin position genom arbete, utan att man har haft tur och egentligen är talanglös, eller till och med korkad. Denna känsla leder till att man känner sig fejkad, som i sin tur leder till den överhängande rädslan att andra snart ska ”komma på en” och att man ska bli avslöjad.
Om man går på ett möte tänker man att man är där för att bli ”testad”, inte att man är där för att man hör hemma där. Om man medverkar i ett arrangemang är man rädd för att den här gången är gången då andra ska komma på att man är en fejkad person som inte kan någonting egentligen. Många har erkänt dessa känslor, t.ex. Tina Fey, Kate Winslet, Meryl Streep och Jodie Foster. De menar att de inte förstår varför de givits ytterligare en roll i en film. ”Jag kan ju inte ens skådespela, det kommer de komma på denna gång!” Absurt med tanke på att Meryl Streep fått typ örtitusen Oscars.
Termen myntades i slutet av 1970-talet där man studerade högpresterande kvinnors tankemönster. Man märke då att kvinnorna inte trodde att de var intelligenta, utan att de tyckte att de blev övervärderade av andra. Det är vanligare att kvinnor känner så här än män. Det förekommer ofta hos högpresterande kvinnor och är vanligt inom det kreativa fältet. Även om impostor syndrome förekommer även hos män, så kan det finnas en förklaring till varför fler kvinnor känner så här.
Man har nämligen studerat hur unga tjejer och killar ser på egna misslyckanden och kommit fram till att killar generellt sett skyller på externa faktorer vid ett misslyckande som t.ex. ”jag fick inte tillräckligt med tid” eller ”instruktionerna var otydliga”, medan tjejer generellt sett skyller på interna faktorer, d.v.s. sig själva, ”jag är inte tillräckligt bra”.
Kvinnor lär sig tidigt att vara självkritiska och därmed också att tvivla på sin egen kunskap eller ifrågasätta sin faktiska prestation. ”Jag kan ingenting” eller ”jag är egentligen dum” är vanliga tankar vid minsta lilla ”misslyckande”, vilket kan förklara varför impostor syndrome är vanligare hos kvinnor än hos män.
Personligen känner jag delvis igen mig i impostor syndrome. Jag får de här tankarna när jag medverkar offentligt, ”nu kommer de att komma på mig!”, fastän att jag vet att jag är kompetent och kunnig i mitt område. Däremot känner jag inte alls så här i övriga sammanhang. Jag tror dock att jag snart kommer att överkomma dessa tankar helt, för några år sedan kände jag så konstant, numer väldigt sällan.
Känner du igen dig i beskrivningen av impostor syndrome? Det vore intressant att höra vad du som känner igen dig sysslar med och i vilka sammanhang du känner så. Det är också intressant att se om det stämmer angående att det är vanligare hos kvinnor i det kreativa fältet.
Åh, känner så igen mig. Både från min tid i hela grundskolan och nu från mina teaterstudier på gymnasiet. Jag är rädd att nu, i denna uppsättningen, så kommer alla inse hur dålig och kass jag är. Det är samma sak nu. Har kommit in på en teaterskola och när jag fick reda på det kände jag mig bäst i hela världen! Men strax efteråt började jag fundera på om de ändå inte skickat bekräftelsebrevet till fel person. Eller att de kommer ångra sig nu till hösten när de inser hur dålig jag egentligen är. Hemska tankar som jag försöker låta bli att tänka, men som ändå dyker upp.
GillaGilla
Oj! Jag visste inte ens att jag kände så. Jag arbetar som servitris, men har en tendens att så fort saker blir fel skylla på mig själv och få en känsla av att jag egentligen inte hör hemma på restaurang och att alla egentligen vet det. Trots att jag rent rationellt vet att jag är en duktig servitris (kanske inte lika duktig som de av mina kollegor som jobbat tjugo år, men ändå normalduktig)… men nu när jag vet varifrån känslan kommer är det förhoppningsvis lättare att bekämpa den.
GillaGilla
Jag har en återkommande tanke om att jag egentligen inte duger, är ”fel” för och aldrig riktigt kan tillräckligt mycket för att hålla på med min specialisering (stadsplanering). Att jag liksom kommer kämpa mig igenom utbildningen och göra mitt bästa och så, men liksom visa mig var misslyckad när jag väl börjar jobba, och är rädd för att jag ska lära mig ”fel” saker. Jag är alltid orolig för att bli ”påkommen” när jag gör grupparbeten och har länge haft svårt att se mina höga betyg som ett tecken på att jag presterat/lärt mig något äistället för att misstänka lärarna för att vara för snälla.
Jag har alltid väntat på det där som ska sätt a stopp, som avslöjar mig. När jag för en tid sedan blev sjuk, hände något sånt. Att jag inte kunde ”skylla ifrån mig” alls och inte riktigt förstod hur sjuk jag var skapade som en kris. Jag känner mig fortfarande fake ibland men jag har övat på att ”skylla ifrån mig”.
Åh, jag vet inte om det här var riktigt det du menade, men delvis kanske. Långt blev det också! Men det känns för mig väldigt tätt kopplat till ”duktig flicka”.
GillaGilla
Oj jag visste inte att det fanns ett ord för det! Detta händer mig varje tenta eller uppsats.
GillaGilla
Hela första året jag jobbade som lärare kände jag exakt så; och det dröjer sig kvar redo att hoppa på en då och då. När jag läser kommentarsfältet vet jag inte hur jag tänker kring din frågeställning om det framförallt gäller kreativa yrken - vad är ett kreativt yrke? Jag tycker själv att mitt lärarjobb kräver oerhört mycket kreativitet, men jag misstänker att du tänkte mer skådisar, konstnärer, musiker etc..? Eller har jag fel? I vilket fall som helst är det tydligt att det spänner över i princip alla yrkeskategorier vad jag kan se.
GillaGilla
Jag pluggar juridik och den känslan är ständigt närvarande. Känns som att jag väntar på att någon från institutionen ska kontakta mig och ba ”hörru, dina gymnasiebetyg var visserligen najs och det var därför du kom in, men de var förmodligen najs för att du gick på en slapp skola i en medelstor stad (och inte Victor Rydbergs gymnasium i Sthlm), och nu har vi hållt koll på dig under programmets gång och kommit fram till att du tyvärr inte håller måttet, du måste avsluta dina studier här. Hur kunde du tro att det här var något som du skulle klara av?”. Är skräckslagen för att komma ut i arbetslivet, för att inse att jag inte kan någonting och att hela utbildningen bara var ett slöseri med tid och pengar.
GillaGilla
Har känt så så länge jag kan minnas ungefär. Känslan finns där i allt möjligt, men framför allt när jag har presterat i skolan och när jag umgås med människor. En känsla av att jag inte riktigt förstår varför jag får högsta betyg i skolan eller varför mina vänner väljer att umgås med mig. Som: ”vad är det ens jag gör som är bra, jag gör ju inget?”. Som att när som helst kommer de inse att jag inte är trevlig eller snäll eller kompetent eller smart. En ständig väntan. För mig har det inget att göra med kreativitet. Det blir dock bättre tack vare terapi, men det är knäppt för det är som att det alltid varit inbyggt i mitt tankesätt. Skönt att höra att det forskas om detta i alla fall!!
GillaGilla
Jag känner så. De tre senaste åren har det varit så för mig. Jag är egentligen i behov av att uttrycka mig både i ord och konstnärligt, men det har under ett tag känts patetiskt och oärligt. Förut (när jag var yngre) brukade jag skriva låtar utan att kritisera varenda ton, nu kan jag inte göra det längre. Förut var jag också betydligt mer orädd och säkert utåtriktad. Nu väljer jag orden med så mycket omsorg att de knappt existerar längre.
Men samtidigt vet jag om att jag är mognare än de flesta i min ålder. Men jag kan liksom knappt skapa längre eftersom det krävs en sådan enorm prestation (psykiskt).
Till och med den här kommentaren är svår att skriva och jag är hela tiden på gränsen till att radera allting (såsom jag alltid gör när jag ska skriva någonting offentligt).
Men det jag menar är, att jag vet hur det känns.
GillaGilla
Känner igen mig i detta.
Jag jobbar idag som projektledare inom IT, ett mycket ansvarsfullt jobb som kräver mycket av mig som person och som yrkesmänniska. Har ansvar över stora projekt som innebär mycket pengar, och trots att jag är ung (ett par år under 30, ungt för att vara projektledare), har jobbat med detta i fyra år snart så känner jag mig som att jag egentligen inte alls passar för detta, jag kan inget, gör inget och har bara tur när det går bra.
Jag har en ständig känsla av otillräcklighet och tar lätt åt mig när saker inte går som de ska, det blir förseningar, vi har missat något eller vad det kan vara. Men det som ändå blir tydligast för mig är när saker faktiskt går Bra, jag får beröm från kunder och kollegor, projekten lyckas och alla är nöjda i slutänden. Då kan jag inte ta åt mig, kan inte se att jag varit en del av framgången och skyller ofta det ifrån mig. De gånger jag faktiskt känner att fasen, det här var ju bra!, då skäms jag nästan för att jag känner så.
Tack för att du sätter ord på något jag känt genom hela livet!
GillaGilla
Känner igen mig i detta!
Spelade väldigt mycket fotboll i ett lag förut. Jag tränade väldigt mycket och var ganska bra. Efter mycket slit fick jag positionen jag ville ha på planen. Blev väldigt förvånad och nervös över att jag fick positionen jag ville ha. Förvånad över att jag inte ansåg mig själv tillräckligt bra, nervös för att inte prestera nu när jag fått drömpositionen. Var hela tiden rädd att göra bort mig på planen så att tränarna skulle se hur dålig jag egentligen var.
GillaGilla
Känner igen mig.
Jag känner nog igen mig allra mest i kommentaren Freja (6 augusti 2014), jag byter gärna sammanhang med jämna mellanrum för att folk inte ska upptäcka alla korkade saker jag gjort tidigare (känns det som, alltså…), jag står inte ut med tanken på hur korkad de skulle uppfatta mig vara ifall de fick reda på något. Känner igen mig i att alltid tro att bra saker är ren tur och slump, och dåliga saker mitt ”egentliga jag”. När jag får beröm beror det endast på att min omgivning försöker vara snälla, de vill behålla mig i min illusion om att jag skulle vara bra - och jag låter dem hållas, det är smidigast så. Men egentligen är jag helt jävla dum i huvudet, och jag vet det, och min omgivning vet det, och de vet att jag vet, men ändå håller alla fasaden uppe till varje pris. Skapligt knäppa tankar egentligen, men det får vara hur knäppt det vill, jag känner tyvärr så ändå. Det är på något vis en lättnad att få höra att andra kan känna ungefär samma sak som jag. På senare år har iofs de värsta tankarna börjat ge med sig, så det verkar vara värt besväret att jobba med det. Men fortfarande finns de här tankarna kvar i bakgrunden, redo att hoppa fram och ta över så fort jag gör något som inte är helt perfekt - dvs typ hela jävla tiden. Suck.
Mina gamla skolbetyg ligger lite lagom över medel, högskoleprovet ger samma resultat om inte bättre, folk kontaktar mig frivilligt och vill betala mig för att jag ska hålla konserter för dem, människor brukar be mig om hjälp med olika saker (den ena konstigare än den andra…) men jag brukar lyckas hitta någon smart lösning ändå, mina nära och kära vill frivilligt träffa mig och bjuda mig på fika, jag blir kontaktad av företag som vill att jag jobbar hos dem. Men ändå skäms jag till döds över att jag över huvud taget existerar. Samtidigt kan jag räkna ut jag att jag är rätt okej egentligen, rent av bra.
Jag kan bara inte känna det.
.
BTW Tack för en väldigt bra blogg! :-)
GillaGilla
Världens bästa inlägg att läsa en dag som denna då jag ska ha intervju för mitt drömjobb. Ska tänka på hur grym Meryl Streep är och samla lite styrka!
GillaGilla
Wiho! Lycka till!
GillaGilla
Jag känner verkligen igen mig. Har haft dessa tankar hela mitt liv. Tänkt att betyg, studier, tentor, osv som gått bra är enbart pga tur, låga krav, eller till och med att ”jag bara fötts med lätthet för att lära mig, egentligen är jag ju kass”. Så hemskt egentligen. Skönt att läsa ditt inlägg! Blir som konkret då att det går att sätta ord på det, att ens tankar kanske inte stämmer. Du är grym som vanligt!! Min favoritfeministblogg.
GillaGilla
<3 :D
GillaGilla
Jag känner igen mig som satan. Och samtidigt är dessa känslor blandade med ngn slags förminskande mot andra, tex om någon säger att jag är smart osv så tänker jag ofta att ”jag är inte smart, men den här personen är ännu dummare än jag, det är bara därför hen tror det” eller ”oj om hen tycker att jag är smart så måste hen ju vara dum i huvet”. Är också ofta rädd att ”bli avslöjad” eller tänker att jag bara ”haft tur” när jag lyckats med något. Visste ej att det fanns ett namn för detta, tack!
GillaGilla
Känner definitivt igen mig i detta, även om även jag blir bättre (dvs mer okej med att erkänna mitt eget kunnande osv). Jag studerar arkitektur och för mig berör det framförallt det ämnet - det kreativa skapandet, sammansättandet av presentationer osv. När det kommer till extrajobb, idrott mm kan jag oftast erkänna att jag är rätt bra, men faktorer som att jag fick stipendier på sammanlagt 17 000 kr i höstas och blivit nominerad till utbytestermin på HDK osv känns verkligen bara som tur. Typ ”det kan inte ha varit så många som sökte”. Fånigt, men ja.. Jag jobbar på det.
GillaGilla
Jag känner så jag med och jag går på högskola(läser psykologi) Nu går jag sista året och är supernervös för att söka jobb jag egentligen är kvalificerad för då tankar om att jag egentligen inte lärt mig något de här åren och att jag inte kan något dyker upp. Vill tipsa om Mindset som är ett relaterat begrepp. Det handlar om som du skriver hur man tänker om sin kompetens, om framgång beror på inre eller yttre faktorer. Samt Self-compassion(inte samma sak som självkänsla) som kan motverka imposter syndrom och känslor av mindrevärde om man jobbar med det. Det är vanligt att kvinnor har lite Self-compassion men det går att höja det genom övningar och meditation.
GillaGilla
Jobbar som frisör och känner så inför varje ny behandling. Även fast jag har den kunden tusen gånger och vet rxakt hur den personen vill ha det. Känner så speciellt inför herrkunder.
GillaGilla
Yes, hög igenkänningsfaktor, på två områden.
Ända sedan jag klev in i konstvärlden och på konstskola har jag känt att jag kanske inte är så bra, att jag inte hör hemma där. Men första veckan på första konstskolan sa en lärare till oss alla ”ta det lugnt, hade ni inte passat in här hade vi sett det för längesen”. Och ja, jag antar väl det. Det var skönt, men samtidigt kunde jag känna (kan) att jag inte hör hemma där, att jag lurar dom.
Till den andra, helt annorlunda avdelningen: subkulturer. I subkulturer finns en viss elitism, vissa ofc, och ett visst mönster en ”Ska” följa (men inte följa så det syns såklart). När jag var punkare fanns det, och även nu när jag är skinette. Jag kan tro att jag lurar folk (inom den.subkulturen) . ”jag är inte som er egentligen”. Det finns ingen anledning för mig att känna så, hör jag hemma här gör jag helt enkelt det.
GillaGilla
Jag har en kandidatexamen i miljövetenskap. Jag hade VG i alla kurser utom 1, och fick VG utan revidering på mitt examensarbete. Jag skrev det dessutom själv (för vem fan skulle vilja skriva ihop med mig?!) och det var bara en annan uppsats som fick det betyget i min klass. Den skrevs av två personer tillsammans.
Personer som kan tänka sig att ställa upp som mina referenser är: han som var programansvarig under de år jag gick på programmet, men numer titulerar sig lector (?) vid universitetet samt forskar inom ett närliggande område, min handledare på examensarbetet som är en erkänd forskare inom området och har publicerat böcker och vetenskapliga artiklar i över 20 år, samt kursansvarig för examensarbetet - även hon en känd forskare inom miljövetenskap. Jag har aldrig arbetat inom branschen, för när jag läser platsannonserna så ser jag direkt, att det där kan ju inte jag! Jag skulle inte ens veta i vilken ände jag skulle börja! Nu jobbar jag för minimilön som säljare, fast jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan jag får sparken, trots att jag ligger på topp 3 i alla säljtävlingar och får massor av beröm för trevligt bemötande.
Härom dagen tog jag mod till mig och mailade en projektledare för ett traineeprogram jag har sökt. Svaret jag fick, var inte svar på frågorna jag ställde - men det är såklart för att jag var otydlig, inte för att hon inte läste mailet ordentligt. Såklart. Inte passar väl jag för ett så ambitiöst traineeprogram heller!
GillaGilla
Känner igen mig så otroligt mycket i detta. När jag får bra betyg på uppsatser t.ex känns det alltid som om läraren inte riktigt inser att jag bara haft tur som lyckats skriva ihop något som av en slump råkar matcha kraven och när jag faktiskt inte presterar så bra som jag önskar (jag har väldigt höga krav med för den delen) så känns det alltid som om jag förtjänat det. ”Men vad trodde du egentligen, du kan ju inget”.
Samma känsla infinner sig när jag umgås med vänner och familj; ”Men fattar ni inte hur tråkig, jobbig och ointressant jag är? Ni känner er säkert bara tvungna att umgås med mig. Ni kommer att lämna mig så fort ni inser hur oduglig jag är”. Det är så himla synd att jag känner på det viset och jag är ju medveten om att det inte stämmer, men det är svårt att gå emot en känsla.
Jag går ut gymnasiet nu till våren och ska söka in till högskola/universitet och har ingen som helst tro på att jag skulle platsa någonstans. Efter tre år på naturvetenskapliga programmet känner jag mig snarare oroligare än innan, eftersom det känns som om jag har mer att förlora. ”Du kan ju ingenting egentlige. Hur ska du kunna bli ingenjör? Hur ska du kunna bli läkare? Kan jag ens arbeta med naturvetenskap? Duger jag till det?”. Dessutom är det väldigt synd att skolan inte är mer uppmärksam på detta tankesättet för det är så himla vanligt och det är så sällan en lärare (vilket faktiskt kan behövas) verkligen tar sig tid att bekräfta att ”jo, du duger - det kommer att gå bra”.
GillaGilla