Jag tror inte att människor i heterosexuella, monogama förhållanden som lever upp till stereotypa, binära könsroller kan vara lyckliga.
Det låter kanske radikalt eller provocerande. Det hade jag också tyckt för några år sedan. Men jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, och kommit fram till att jag är övertygad om att det är så här.
Jag tror inte att det går att vara lycklig i ett förhållande som bygger på en människa ska bete sig, känna, tycka och kunna utefter en färdig mall.
För det är precis det som binära, stereotypa könsroller går ut på. Ofta är de dualistiska, en kvinna förväntas ha en egenskaper som en man inte har och vice versa. Gemzöe skriver om genusdualism i sin bok ”Feminism”. T.ex. om en man är rationell, är en kvinna är irrationell. Om en man är logisk, är en kvinna intuitiv. Om en man är kultur, är en kvinna natur. Om en man är subjekt, är en kvinna objekt. Och så vidare.
Detta går att applicera på andra saker. Om en man är försörjande, är en kvinna omhändertagande. Om en man är bra på att klippa gräset, är en kvinna bra på att laga mat. Om en man är sexuell och kåt, är en kvinna avståndstagande och icke-kåt.
Detta leder till att män och kvinnor, i sina stereotypa karaktärer, är så långt ifrån varandra som möjligt. De överlappar aldrig, de möts aldrig på mitten. Och framförallt – de anammar inga egenskaper, karaktärsdrag, intressen, åsikter eller intellektuella ämnen som anses tillhöra det (bokstavligen) ”motsatta” könet.
Detta förväntade beteendemönster och i förlängningen personlighet och livsstil hänger med in i förhållanden, som då helt plötsligt bygger på dualism och polaritet – inte medmänsklighet, förståelse, intresse, empati och glädje.
Det finns många filmatiseringar av detta som på ett ypperligt sätt visar problematiken som uppstår när man ser på sig själv och sin partner som ett färdigstöpt genus och inte en komplex medmänniska. Jag tänker på The Hours, Lost in Translation och Gone Girl. Det är därför jag älskar sådana filmer, för att de på ett subtilt sätt säger att ”här, här finns ingen lycka att hämta, den lyckan som syns är en fasad, och den fasaden kommer hålla eller krossas”.
Men, tänker du nu. Men du att en kvinna som gillar att laga mat och en man som gillar att klippa gräs aldrig någonsin kan vara lyckliga i ett monogamt förhållande?
I stort sett, ja. Det jag menar är att jag tror inte att någon människa, någon individ, är formad exakt så som den färdiga genusmallen ser ut. Jag tror inte att det existerar så enformiga och förutsägbara människor. Det är en cynisk och naiv bild av människan att tro att den mallen passar.
Kvinnor föds inte till att magiskt vara bra på multitasking, tvättning, empati och att fixa fester. Män föds inte till att magiskt vara VDs, köra bil, inte kunna gråta eller göra flera saker samtidigt. Det är inlärt, och det är osunt. Människor kan vara allt och inget, på samma gång.
Alltså tror jag att de som passar in i dessa roller lärt sig att vara i den, lärt sig att trivas i den, lärt sig att vara bekväm i den.
Jag tror inte att det kommer något sunt över huvud taget ur förhållanden där en man och en kvinna förväntas bete sig, intressera sig för och kunna olika saker beroende på deras kön.
Jag tror inte att de är lyckliga, och jag tror aldrig att de kommer att bli lyckliga. Det kanske låter radikalt, men det är min övertygelse. Ett sätt att bli lycklig är att slå sig ur den stereotypa rollen och på allvar börjar fundera på vad man egentligen känner, tycker, kan och vill med sitt liv.
—
Förtydligande till alla de som kommenterar: Jag är cis och lever själv i ett heterosexuellt, monogamt förhållande med en man jag är förlovad med. Det jag åsyftar i inlägget är inte alla människor i sådana förhållanden, utan de som anammar en könsroll och låter den styra ens livsval, attityd, intressen och intellekt.
Varför handlar Lost in Translation om det här? Tror jag förstår lite vagt, men inte riktigt, när jag såg ilmen hämtade jag andra saker från den. Men det skulle vara intressant att höra hur du tolkar den! :)
GillaGilla
Jag tolkar Charlotte och Johns förhållande så. Även Bob och hans namnlösa frus förhållande. Just den filmen tycker jag framförallt handlar om hur begränsande hetero-mono-förhållande KAN vara om man inte lyssnar, förstår varandra och utvecklas på eget håll.
GillaGilla
Vad är lycka då? att trivas och vara bekväm, även om det är inlärt, hade gjort mig lycklig :)
GillaGilla
Jag har inte känt mig lycklig om jag inte var mig själv, vilket jag inte är om jag beter mig på ett sätt som jag ”lärt” mig att jag borde.
GillaGilla
Håller med! Älskar Gone Girl, både som bok och film. Nu läste jag nyss att du inte är en läsande person, men Gillian Flynn (som ju skrivit Gone Girl) kan jag rekommendera just för sina kvinnoporträtt - hennes kvinnor får vara elaka, manipulativa, ångestfyllda och genomruttna utan att målas som femme fatales eller ha en Madonna-motsats som ”vinner” i slutändan.
GillaGilla
Ja, samma här! Jag förstår att många tycker den är problematisk för att kvinnan (ja du vet vad, vill ej spoila). Men jag tolkar inte alls filmen så. Utan snarare att det är SÅNA saker man gör eller inte gör när man lever i sådana destruktiva förhållanden. Genial film.
Ja, jag kanske ska leta upp några böcker av henne änåd. :)
GillaGilla
Så jävla bra skrivet
GillaGilla
Håller med. Nu är jag ihop med en kille som jag trivs väldigt bra ihop med och även om vi ger lika mycket input känslomässigt och så märker jag hur fast man är i tvåsamheten. Har alltid varit dålig på att hålla igång vänskapsförhållanden (pga att jag är introvert och har en begränsad social energi) och när man redan har ”någon” så blir man latare på vänskapsfronten. Samtidigt så tycker jag det kan bli ett jobbigt ”krav” från feministiskt håll att inte känna sig beroende av en kille känslomässigt utan ha andra förhållanden att luta sig tillbaka mot. Liksom jag är skitdålig på att få vänner för att jag inte klickar med så många. Sen så har man plugg, jobb och massa annat att stå i och orkar knappt umgås med de vänner jag redan har. Även om det inte är ett uttalat krav så känner man sig lätt lite misslyckad när alla betonar vikten av att ha vänner - jo tack, jag vet att det är viktigt men nu har det inte blivit så för mig.
GillaGilla
Tror jag förstår hur du menar. (Även om feminismen inte ämnar ställa såna krav)
Samtidigt kan jag uppleva att feminismen ”kritiserar” kvinnor som bara pratar av sig med sina tjejkompisar om hur jobbig deras man är, istället för att lämna honom om han är en dousch.
GillaGilla
Ja, jag tycker att feminism har hjälpt mig väldigt mycket i många fall. Men jag tror att många ibland blir lite avogt inställda mot feminismen just för att det upplevs som att en ny uppsättning krav kommer, helt motsatta från det man tidigare fått lära sig. Typ som de som upplever att de inte platsar in i feminismen för att de bryr sig om sitt utseende och sminkar sig. När det gäller att feminister ”kritiserar” kvinnor som häver ur sig frustration över partner tror jag att det på ett personligt plan kan upplevas som jäkligt jobbigt med en kompis som bara pratar om sin pojkvän hela tiden. Men ur ett annat perspektiv kan man ju analysera det på ett annat sätt.
T.ex. hade jag en nära kompis som var väldigt fixerad vid sitt utseende, hon klagade ofta över hur ful och misslyckad hon var. De tankarna hon hade om sig själv styrde väldigt mycket och begränsade henne, vilket kunde göra att hon var väldigt osäker i sociala situationer, egocentrerad och jobbig att umgås med. Så vår vänskap höll inte, men nu i efterhand så inser jag att det berodde mycket på att hon var uppväxt i en miljö där utseende och manlig bekräftelse var viktigt, vilket det även var för mig för några år sedan. Så tolkat genom feministiska glasögon blir jag mer förlåtande och accepterande mot henne, jämfört med hur det var för ett par år sedan då det fortfarande var för nära och personligt.
GillaGilla
Så klok du är! (Fullkomligt älskade Amy i Gone Girl förresten!)
GillaGilla
Varför tror du att heterosexualitet och monogami betyder starkt dualistiska traditionella könsroller? Håller möjligtvis med om att trångsynta människor, som inte vågar pröva på, utveckla sigsjälv o växa, inte heller kan vara lyckliga i längden. Det kan dock lika bra gälla bisexuella, polygamiska transkvinnor som heterosexuella, monogama cismän.
Dethär med att vissa personlighetsdrag inte kan vara biologiska och medfödda - varför? För att om vi från födseln statistiskt sett kan ha olikheter p.g.a. t.ex. kön kan vi inte vara jämställda och likvärda? Måste vi vara likadana för det?
Rekomederar denna norska dokumentärserie - Hjernevaske, första avsnittet ”likestillningsparadokset”
GillaGilla
Du drog förhastade slutsatser. Det jag sa var att de som lever i hetero/mono förhållanden OCH anammar könsroller. Inte att alla hetero/mono gör det per automatik. Jag är cis och lever själv i ett heterosexuellt, monogamt förhållande med en man jag är förlovad med. Det jag åsyftar i inlägget är inte alla människor i sådana förhållanden, utan de som anammar en könsroll och låter den styra ens livsval, attityd, intressen och intellekt.
GillaGilla
Håller med till alla procent. Jag har själv tänkt mycket på det där och det är skönt att du alltid sätter ord på saker så bra och tydligt. Tänker det så himla ofta när jag ser heteropar som verkar sådär obehagligt snubbe-/brud-dualistiska att det bara KAN inte fungera. Eller?! Nej, jag tror inte det heller. <3!!
GillaGilla
Men fy vad fördomsfull du är?! Klart det kan fungera och det fungerar för VÄLDIGT många människor. I grund och botten ( och i mycket högre grad än det som skrivs i inlägget) handlar det om respekt för den man är tillsammans med och att man älskar varandra. Fungerar de sakerna fungerar oftast förhållandet också. Sen kan ju såklart personligheter krocka men det kan lika gärna hända i icke heteronormativa förhållanden också. Säger du det till dem också ifall du känner ett sånt par? ”Alltså jag tror inte ert förhållande fungerar, ni är alldeles för stereotypa så ert förhållande kommer bara inte hålla i längden, så ni vet! Spelar ingen roll om ni är bästa vänner, älskar varandra osv, det är så normativt så det faller på sin egen orimlighet!”? Så otroligt jobbigt det måste vara att gå runt och döma dessa människor enbart pga av att de är en tjej och en kille som ”ser ut” som ett visst typ av par.
GillaGilla
Jag är cis och lever själv i ett heterosexuellt, monogamt förhållande med en man jag är förlovad med. Det jag åsyftar i inlägget är inte alla människor i sådana förhållanden, utan de som anammar en könsroll och låter den styra ens livsval, attityd, intressen och intellekt.
GillaGilla
Jag undrar om inte din tes är felformulerad. Jag utgår här från att tesen är att CIS-personer i en parrelation kan inte i vara lyckliga. Vad som sedan följer i ditt inlägg är en argumentation mot vårt samhälles normativa dualism. Vidare berör du att diskrepansen mellan dessa normer och subjektspositionen skapar en inre konflikt hos individen. Din slutsats är sedan att vi bör bryta oss ur den stereotypa könsrollen för att bli lyckliga.
Jag håller med dig i din kritik mot de dualistiska normerna och jag kan skriva under på den känsla av inre konflikt som du beskriver. Men jag kan inte se kopplingen mellan själva parrelationen och frånvaron av lycka i din argumentation, som din inledande tes beskriver. Din argumentation beskriver snarare relationen mellan individ och samhälle, inte den interpersonella relationen. Så i slutänden saknar din tes relevans i sammanhanget.
Slutligen skulle jag vilja be dig att sluta be om ursäkt för din åsikt genom att skriva ”Det låter kanske radikalt”. Det förminskar både dig och din åsikt.
GillaGilla
Tesen är väl att folk som definierar sig själva utifrån en könsroll inte kan vara lyckliga i ett heteronormativt förhållande? Tycker själv det verkar oerhört logiskt, så du har nog missuppfattat hela grejen.
Könsrollerna ligger ju så långt ifrån varandra att man blir varandras motsättningar, och därför aldrig kan mötas som individer. Allt är uppdelat utifrån normer, inte beroende på personlighet/lust. Och ett ärligt möte mellan två fria individer i ögonhöjd med varandra, det är väl vad lycka i ett parförhållande handlar om? Något som per definition är omöjligt om parterna definieras av dualistiska könsroller.
GillaGilla
Konflikten blir alltså inte inom individen, utan mellan parterna i förhållandet - för att de aldrig kan mötas och därmed aldrig förstå varandra eller se saker ur den andras perspektiv.
GillaGilla
Jag har själv funderat fram och tillbaka om den här frågan. Hade jag varit lyckligare om jag fortsatt vara ovetandes eller hade jag känt en sorg inombords som jag inte visste varifrån den kom? Sedan har jag klasskamrater som har väldigt norm-heterosexuella förhållande som säger att de är lyckliga och verkar vara lyckliga. Men visst jag förstår vad du menar, när jag ser ett par som har liknande intressen, pratar på samma sätt och har samma humor så tror ju jag automatiskt att de är ett lyckligare par än de som inte har det.
Intressant inlägg.
GillaGilla
Hej!
Jag har funderat på det här ett tag, inte jätterelevant för inlägget men det fick mig att tänka på det igen iaf. Tycker du att frihet eller lycka är viktigast? Är det rätt att bekosta frihet för lycka och vice versa?
GillaGilla
Jag vet inte om jag tycker att lycka är så viktigt. Det viktigaste för mig är en medvetenhet om mig själv och världen runtomkring. Jag förstår att det kan vara omöjligt att vara lycklig i den världen. Hm.. Hur tänker du själv?
GillaGilla
Nea vi borde bli vänner
GillaGilla
Kan förstå ditt tankesätt, men kan inte undgå min känsla av att detta trycker ner de personer som faktiskt kanske inte är så ”radikala” eller ”normbrytande”. Jag har försökt utveckla mig själv i flera år, försökt tänja mina gränser, utmana mina föreställningar om hur jag ”borde” vara och till och med gjort slut med min enda pojkvän som jag tyckte mycket om pga att jag ville lära känna mig själv bättre. Jag har trots mitt eviga slit, jobbiga slit med mycket tårar och förtvivlan, kommit fram till att jag inte är så speciell ändå… Jag tycker om mitt lugna liv och känner mig säker i att det är ett liv jag vill ha (Sen kan en ju diskutera fri vilja som jag inte tror på). I denna sits blir det liksom lite jobbigt att läsa såna här texter, för det blir som ett slag i ansiktet om att jag inte kan vara lycklig och att jag inte har hittat mig själv pga att jag fortfarande är ganska normativ till mångt och mycket… Vad tänker du om det?
GillaGilla
Jag vill också ha ett lugnt liv. Och jag lever redan så. Som cis-kvinna i ett heteroförhållande. Men jag tycker ändå jag kan va normbrytande. Till exempel när det gäller så pass basic grejer som vem som gör vad hemma, hur vi pratar om saker (problem, känslor etc.) eller hur vi samarbetar. Tycker inte det behöver vara så himla krångligt. Liksom mer ”jag vet hur normen är men jag vill göra på mitt eget sätt”. Sen i vilket sammanhang eller hur man vill göra spelar mindre roll. Försöker alltid utgå från en empatisk/medmänsklig grund och jämlikt samarbete. Samt ärlighet & öppenhet + omtänksamhet. Då blir det mesta bra och ickenormativt.
GillaGilla
Spännande teori! Men jag undrar om det inte blir fel just att utgå från att alla heterosexuella, monogama förhållanden innebär två varelser med väldigt skilda intressen, åsikter och ja, liv? Fast det kanske bara är heterosexuella förhållanden MED stereotypa könsroller som du kritiserar och isf är jag ombord på tåget! Jag tror att även vänskapsrelationer och föräldraskap över könsgränserna är dömda att vara otillfredsställande om man är stereotyp i sin könsidentitet. Sedan undrar jag egentligen vart monogamin blir ett problem i sammanhanget? Om det handlar om att kvinnor och män i förhållanden grundade på att de ska vara väldigt olika varandra kommer att ha svårigheter att mötas, då spelar det väl ingen roll om de är monogama eller inte? Skulle polariteten mellan parterna minska om de även hade sex/förhållanden med andra? Är dessa andra också stereotypa i sina könsidentiteter är ju summan av kardemumman den samma: de kan aldrig mötas.
GillaGilla
Men JA! Jag bråkar varje dag med min sambo kring detta. Vi har det mest jämställda förhållande av alla vi känner och ändå är det åt helvete. Det är tragiskt. Helt plötsligt är allt som rör hemmet och barnen mitt ”intresse” - f**ck that shit, det är inte mitt intresse, det är ett ansvar jag måste ta(ensam) för att ingen annan gör det. Jag har sedan jag intog en strikt feministisk inställning till vårt förhållande blivit mindre stressad, jag har insett att jag blivit uppfostrad till duktig flicka(och han till pojke som inte behöver ta ansvar) och jag har därmed slutat med en massa saker som sliter på mig. Just nu städar jag inte, tvättar inte, diskar inte, byter inte blöjor. För några dagar sedan kastade jag alla blommor och gardiner. Han ”bryr sig inte om sånt” och då tänker jag inte bry mig. Jag börjar städa när jag vet att han gör det automatiskt. Jag tror att det är jättesvårt att på riktigt kunna vara lycklig i ett förhållande där ens tilldelade roll är att vara ansvarig mamma, organisatör, och ta initiativ till sex, planera middagar, inköp av barnens kläder etc. Min identitet raderas totalt ut och det tror jag många känner igen sig i, helt plötsligt är man bara mamma. Min sambo är klok och fin och gör allt för att vi inte ska bli paret som inte pratar, hatar varann och inte ger varann närhet men tamefan att han inte faller in i gamla mönster på två sekunder.
GillaGilla
Fy fan vad jag känner igen mig i det du skriver Ida! SÅ många gånger som jag bara har släppt städning, matlagning, tvätt etc för att se hur lång tid det tar innan han hämtar dammsugaren utan att jag behöver be om det (som om han gör mig en tjänst genom att dammsuga). And guess what? VARENDA gång är det jag som gett upp först, efter två-tre veckors ”strejk” för jag vill ha rena underkläder, en toa utan bruna ränder i och ett vardagsrum där dammråttorna inte härjar fritt på golvet. Det emda han gör utan att jag behöver be om det är att handla mat/fylla på kylen. Och vi bor i lägenhet inne i stan, så han kan inte skylla från sig på att han klipper gräset, målar huset etc… Har ingen aning om hur många gånger vi diskuterat att han måste göra mer hemma utan konkreta resultat, men det känns som en miljard. Just nu har vi ett matschema, där vi har ansvar för att handla och laga middag varannan dag och det funkar faktiskt. Om man gör upp planer med kompisar etc och inte kan laga middag på ”sin” dag, så får man laga på partners nästa matdag istället. Har också gjort ett ”diagram” där man kryssar av varje gång man dammsugit, städat badrummet, tagit ut soporna etc. Det låter ju helt bananas, men jag gjorde det för att han faktiskt skulle SE hur lite han bidrar med. Hans reaktion på den massiva snedfördelningen efter en månad? ”Men jag visste ju redan att du gör mest”. Waaaaaaaahhhhhhhh!!!!!! Vad fan ska jag göra? Tänker ju inte hota att lämna en man jag älskat i 13 år pga att han inte självmant dammsuger? Jag har fan slut på ideer…
GillaGilla
Det finns miljontals människor på denna jorden som är lyckliga i just sådana förhållanden som du beskriver som dömda till misslyckande. DÄREMOT så är det så att ju mer medveten man är desto mindre lycklig är man. Går man utanför genusboxen så går det att applicera på allt. Ju mer medveten man blir om spelet bakom fasadpolitiken desto mindre lycklig man blir som medborgare till skillnad från den som simpelt accepterar, finner sig i det och käkar glass när hen mår lite sämre. Men jag förstår din poäng, it takes a fool to remane sane etc.
GillaGilla
Jag tror att det kan bli riktigt jobbigt att öppna ögonen för hur styrd en är i sin egen relation. Det kan bli sjukt provocerande och läsa att en inte är lycklig och då inta ett försvar där en bara du ska inte komma här och säga att jag är inte är lycklig, för det är jag!!!!!! Jag tror nämligen inte heller att en kan vara fullkomligt lycklig i den typen av heteroförhållande du beskriver. MEN för mig blir det lite, lite dubbelbestraffning mellan raderna också, en är styrd av patriarkala strukturer MEN slipper vara ensam, yay. Jag tar dock inte ansvar för mitt eget förtryck och är därför frivilligt underordnad, oh no, jag är ju feminist liksom? MEN skulle jag försöka bryta mig ur kvinnorollen kanske jag blir friare MEN ensam och utan förhållande, attans. Det är ju lätt att säga ”hellre ensam och lycklig utan genusbojor!” men i praktiken är det ju inte så enkelt. I don’t know. Det är knivigt det där.
GillaGilla
Jag säger inte att du inte är lycklig. Det vet du nog bäst själv. Det behöver inte ens vara så hemskt att inte vara lycklig? Så känner jag iaf.
GillaGilla
nu använde jag bara jag som ett exempel på hur det typ kan kännas :)
GillaGilla
hm vad menar du med att det är såna saker man ”gör när man lever i destruktiva förhållanden”? det är ju knappast vanligt att man ljuger och säger att man blivit utsatt för saker i sin relation så som i gone girl? jag tyckte att den var enormt obehaglig och spädde på mycket av den kvinnofientlighet vi har sett i både samhället och rättsväsendet.
GillaGilla
Jag menade att det är en tolkning av filmen. Jag förstår de som tycker den är fruktansvärd och spär på myter osv. Jag tycker snarare att den kommenterar hela samtiden, fucked up förhållanden, patriarkala strukturer och människor som försöker leva däri..
GillaGilla