Idag skriver jag om två filmer som båda handlar om ätstörningar. For The Love of Nancy som kom 1994 och Starving in Suburbia (ibland kallad Thinspiration) som kom 2014. Båda två är tv-filmer som producerats av Lifetime. Filmerna och denna text handlar väldigt specifikt om hur det är att ha ätstörningar, vilket säkerligen är triggande material för många.
Filmernas likhet är att de på ett realistiskt sätt visualiserar sjukdomstillståndet. Fokus ligger både på den ätstörda och omgivningen, då i synnerhet föräldrarna. På tal om det jag skrev igår, att anorexi ofta porträtteras av en ung, vit tjej, är dessa filmerna typexempel på detta – dock har en av filmerna en viktig twist.

FOR THE LOVE OF NANCY (1994)
Tracy Gold spelar Nancy som får anorexi, blir inlagd, skriver ut sig själv och är nära att dö i sjukdomen. Tracy Gold hade själv anorexi under tidigt 1990-tal och var, som jag förstått, mitt uppe i sin egen tillfriskningsprocess när hon spelade rollen som Nancy.
Delvis är filmen baserad på Tracys egna upplevelser och det är förmodligen därför filmen ger en sådan korrekt och rättvis bild av anorexi. Borta är alla förklaringar om att anorexi skulle vara en sjukdom där den sjuka vill bli ”smal och snygg”. Anorexi handlar om kontroll, ofta blir man sjuk för att man känner att maten och kroppen är det enda man kan kontrollera i sitt liv, men det slutar alltid med att anorexin kontrollerar en själv istället.
Filmen visar även hur familjen påverkas av Tracys sjukdomstillstånd, föräldrarnas uppgivenhet inför Tracy och vården och framtiden. Tracy gömmer mat, spolar ner mat, manipulerar och ljuger. Det var en av sakerna jag tyckte var mest trovärdig med filmen, sättet anorexi påverkar dig som person att bli en manipulativ lögnare: ”Ja, jag har ätit”, ”jag lovar att äta”, ”jag mår bra”. Jag fick hemska flashbacks till hur jag själv höll på när jag var sjuk, som att jag ”lagade” mat hemma med kalla råvaror för att det skulle se ut som att det varit mat på tallriken, jag värmde brödrosten och smulade bröd på diskbänken för att det skulle kännas och se ut som att jag ätit, jag ”åt på mitt rum” för att kunna spola ner mat o.s.v.
Tracy pratar mycket om att det pågår ett krig i hennes huvud, hur hon vill äta, vill må bra, vill vara glad – men att det inte går. Detta är en väldigt bra bild av hur det är att ha ätstörningar, ofta en kamp i ens huvud där varenda minut av dagen ägnas åt att tänka på mat, att göra allt för att inte äta. Det Tracy vill allra helst är att vara ensam och svälta.
Jag grät mycket under filmen, det är svårt att hålla masken när man ser någon beskriva ens tidigare upplevelser. Jag nickar instämmande när jag ser Tracys ”ticks”, tankar och beteenden. Som när hon sluter sin hand runt handleden, upprepande och maniskt, för att känna efter hur smal handleden är. Jag kontrollerade min kropp med sådana här ticks säkert 20 gånger om dagen.

STARVING IN SUBURBIA (2014)
Det jag gillar med Starving in Suburbia är främst tre saker: 1) Den porträtterar sjukdomsförloppet trovärdigt, 2) den fokuserar på att det är hjärnan som påverkas av sjukdomen och 3) att anorexin i filmen är en person, som en demon. Hannah är dansare och perfektionist. Hennes kompis visar några pro ana-sajter med thinspiration-material, och därefter börjar Hannah allt oftare tänka på hur hon ser ut och vad hon äter.
Filmen ger en bra porträttering av vad ätstörningar (Hannah diagnosticeras med ätstörning UNS) gör med hjärnan, att sjukdomen styr Hannah och hennes liv. När föräldrarna är hos psykologen frågar de: ”Vad ska vi göra för att Hannah ska bli frisk?” och psykologen svarar: ”Hannah måste äta och gå upp i vikt, hennes hjärna har förändrats av svälten, och enbart näring kan förändra det”. En del fokus ligger på Hannahs föräldrar, de vet inte hur de ska hantera sjukdomen och blir mer och mer förtvivlade och skräckslagna, i synnerhet mamman som flera gånger försöker prata med Hannah, skrika på Hannah, förstå Hannah. Både i denna filmen och i For The Love of Nancy frågar sig föräldrarna om och om igen: ”Vad har vi gjort för fel?”
Jag kände igen mig väldigt mycket i Hannahs sjukdomstillstånd. Ett slags skräcktillstånd, där dagarna bara går och går och hjärnan förändras från dag till dag. Det var flera specifika sekvenser i filmen som hänt mig, som när Hannahs mamma slängde vågen och Hannah smög ut och hämtade den i soporna och gömde den på sitt rum. Jag kände också igen mig i Hanna när hon nästan valde ätstörningen, som ett sätt att kontrollera sin tillvaro.
Eftersom filmen den släpptes förra året har den inkluderat saker som For The Love of Nancy missar, som t.ex. pro ana-forum och liknande. Jag grät mycket även när jag såg denna film, det är hemskt att se någon visualisera något man själv gått igenom.
—
Jag rekommenderar båda filmerna. Om du haft en ätstörning, som jag, kan det vara intressant att se någon porträttera sjukdomen på ett realistiskt sätt. Om du är närstående till någon med en ätstörning ger de här filmerna en jättebra beskrivning av hur det kan vara att ha en ätstörning. Om du har krav på filmiska mästerverk är detta inget för dig, de är billigt producerade tv-filmer.
Jag hoppas du gillar något av dagens tips. Välkommen att kommentera inlägget om vill dela med dig av något eller kanske har andra filmtips. Imorgon kommer temat vara ”ren mat”, även kallat ”clean eating”.