BÄSTA Supersnippy, Anna P, Lisa Meg och Siri.
Det var någon som frågade varför tjejer inte gillar om folk (läs heteromän) visslar åt dem på stan. Det kanske är svårt för vissa att förstå varför till exempel jag inte skulle tycka om att bli visslad på. ”Det är en komplimang”. Nej, tack.
Låt mig förklara så här. Män lever inte i ett offentligt rum där deras kroppar konstant blir betraktade. Män lever inte i ett offentligt rum där deras kroppar konstant blir bedömda. Män lever inte i ett offentligt rum där deras kroppar konstant blir bekräftade. Därför kan en också förstå hur de inte kan förstå att en komplimang eller kommentar om någon annans kropp kan uppfattas som annat än något positivt. Jag förstår om ni inte fattar, därför förklarar jag nu.
Kan du vissla, nej tack.
När en man vinner Wimbledon får han inte motta hatkommentarer från andra om hur ful hans kropp är, att han är äcklig, fet och att han inte förtjänar att vinna, som Bartoli fick. När en man skapar musik behöver han inte konfronteras med frågor om varför han har hår under armar och på ben, som Amanda Palmer och Grimes behöver.
När en man, som Vendel, öppnar en restaurang låter han inte halvnakna män posera objektifierade och passiva i hans kök för en reklambild, det är kvinnans kropp som innehar den rollen. När en man ska köpa tidningar läser han inte om ”tjockhån”, ”tjock-chock” och ”cellulit-attacker”, han vänder sig antingen till hyllan med kunskap och vetenskap eller till hyllan med kvinnokroppar och veckans babe – utan celluliter.
När en man är skådespelare får han inte frågor om vilken diet han åt under filmen eller vilka underkläder han bar, han får existentiella frågor om livet. När en man är artist men inte har en kropp enligt det västerländska kroppsidealet måste han inte försvara det, som Adele och Beth Ditto måste. När en man köper kläder till sin son möts han inte av skärp som är designade som ett måttband, för skärpet är designat för hans dotter.
Jag tycker inte bekräftelse från heteromän är varken viktigt, upplyftande eller roligt. Jag tycker inte om att någon bekräftar min kropp, även om det är positivt. Om någon bekräftar min kropp, innebär det att någon tittat på min kropp, bedömt den och sedan valt att dela med sig av sin bedömning av min kropp. Varför är bedömning så jobbigt? För att kvinnokroppen i så många årtionden varit en måltavla för just den typen av bedömning, där den granskas, döms, bekräftas och kommenteras. Kvinnokroppen får aldrig vara ifred, den är alltid offentlig. Jag tycker det är det dags att lämna kvinnokroppen ifred.
Jag tycker inte heller att kroppsbekräftelse hör hemma i ett offentligt rum. Det offentliga rummet ska vara tolerant, respekterande och inhysa alla typer av människor, människor av olika kön, etnicitet, åldrar och kroppstyper. Framförallt måste ett offentligt rum, såsom en stadsgata, inge trygghet åt dem som befinner sig där.
Att bli visslad på ger motsatt effekt. Visslingarna sker inte åt alla, av alla. De sker av heteromän, åt kvinnor som uppfyller vad de anser vara normen ”kvinna”; inte sällan ung, smal och med ett utseende de på förhand bestämt ”förtjänar denna vissling”. Om en kvinna inte uppfyller denna norm,eller säger ifrån när de mottar visslingar, är det inte sällan visslingen ersätts av skällsord.
Män lever inte i ett offentligt rum där deras kroppar konstant blir betraktade, bedömda och bekräftade. Men kvinnor gör det. Kvinnors kroppar, min kropp, blir aldrig lämnad i fred. En vissling på stan blir ytterligare ett moment i ett konstant fokus på min kropp. Någon har tagit sig rätten att titta på min kropp. Betraktat. Någon har därefter applicerat sina egna fördomar, normsystem och förprogrammerade tycke på min kropp. Bedömt. Slutligen har denna person valt att låta min ofrivilligt offentliga kropp behöva förhålla sig till dennes åsikt om min egen kropp. Bekräftat.
Kan du vissla, nej tack. Du får fingret av mig.
Skicka hit era bästa visselbilder! Provocerande, smarta, coola, sexiga, fula, sexistiska, snygga, flörtiga så gör vi ett awesome visselkollage!
TACK FÖR DET HÄR INLÄGGET! Har blivit visslad efter mycket mer och så efter jag flyttade till Stockholm och jag vill bara slå alla jävla äckliga snubbar i ansiktet. ”JAG BRYR MIG INTE OM VAD DU TYCKER OM MIN KROPP! JAG BRYR MIG INTE FÖR 5 JÄVLA ÖRE!”
GillaGilla
Håller med. Typ det minst viktiga i mitt liv ever.
GillaGilla
Jag är kvinna och tycker precis tvärtom. Visslingen var det väldigt längesen jag fick en vissling, men jag tycker om uppmärksamhet. Givetvis beror det på uppvaktaren. Men jag bedömer förmodligen honom och andra människor på precis samma sätt som dem bedömt mig på. Det är rimligt och fullt naturligt. Du får stå för dina åsikter, men få det inte att låta som du är det kvinnliga könets röst utåt.
GillaGilla
*Visserligen
GillaGilla
Min fråga till dig är främst: Varför tycker du om det? Tror du att det kan ha att göra med bakomliggande strukturer om hur en kille förväntas agera, och vad en tjej förväntas uppskatta?
GillaGilla
Får (tyvärr) sådana kommentarer/visslingar/tutningar relativt ofta, i alla fall på sommaren. Att ge fingret är en befogad respons enligt mig, men det är långtifrån säkert att markera sina gränser… För några år sedan gick jag på trottoaren bredvid min mamma, bärandes ett par tunna långbyxor. En bil fylld med män kör sakta förbi och en av männen visslar och ropar ”snygg röv!”. Jag ger honom fingret. Bilen kör iväg, vänder och kör sedan tillbaka förbi oss medan männen ropar ”jävla h*ra jag ska ****** din mamma! etc etc…”. Vi blir livrädda och skyndar oss snabbt därifrån.
Enbart en av många sorgliga anledningar till varför feminsim behövs.
GillaGilla
Hela grejen är så idiotisk, varför skulle jag vilja veta vad de tycker om min kropp. Det är så fruktansvärt irrelevant. Om något tycker jag bara det känns äckligt när de visslar på en, för det innebär att de tittar på ens kropp på ett sexuellt sätt. Jag vill inte att främmande människor ska titta på min kropp på ett sexuellt sätt, it’s just creepy. Jag kan inte påverka om de tittar på min kropp eller inte, men de kan ju åtminstone ha the decency att hålla det för sig själva.
GillaGilla
Absolut. Tycker det är oförskämt och sjukt att människor yttrar sig omändra människors utseende.
GillaGilla
Förväntas uppskatta? Jag uppskattar det och det har inget med förväntningar att göra. Det är ger mig positiv energi, precis på samma sätt som vissa andra saker som jag tycker om i livet. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
GillaGilla
Vad bra, då.
GillaGilla
tack för intressant läsning! För bara några dagar sedan visslade en man på mig som satt med sina barn på en parkbänk längs med vägen när jag cyklade förbi. Sjukt! Funderade ärligt talat på att hoppa av cykeln och ta ett allvarligt snack med han men gav han bara fingret hehe..
GillaGilla
Bra att du gav fingret! :D
GillaGilla
Upptäckte din blogg i söndags morse och har läst otroligt mycket bra. Grymt du!
Lästips; http://falskheten.blogspot.se/2013/08/ras-skolan-del-16-internaliserad-rasism.html
Läste detta, och tänkte på hur många gåner ”vit” kan bytas ut mot man, eller minoritet som kvinna. Förtydligar en del.
GillaGilla
Tack! Ska absolut läsa, rekommenderar Falskheten i dagens inlägg också, hon skriver fantastiskt bra och viktiga grejer.
GillaGilla
Word!
GillaGilla
Hej! Vad tycker du om att säga tex ”Hej, vad snygg du är!” till någon man hälsar på? Nyfiken.
Löv bloggen din!
GillaGilla
Hej! Tack för att du gillar bloggen. :) Jag tycker det beror på. Generellt sett tycker jag det vore skönt om man slutade ge fokus åt kvinnors kroppar, även om det är komplimanger. Däremot ”snygg tröja, gillar färgen” är såklart skillnad eftersom en tröja är ett plagg och inte en kropp som kan objektifieras. Men jag tycker man ska försöka hålla sig borta från ”snygg du är!”, ”vad smal du ser ut idag!” osv, just för att låta kvinnokroppen vara ifred.
GillaGilla
Tack för svar:)
Jag tycker verkligen inte man ska säga ”vad smal du ser ut idag”, eftersom vem fan bryr sig? Smalt/tjockt/vilkenjävlaskönhetsmallsomhelst=vackert-kommentarer är bara skit, alltid. Det kan dessutom vara triggande för personer med äs (som du såklart vet).
Men att säga ”hej snyggo/vad vacker du är” eller liknande tycker jag bara är kärleksfullt och trevligt att säga till någon oavsett kön. Tycker som en del andra här bland kommentarerna att man ska utvidga synen på vad som anses vara vackert tills man ser att alla människor är det, inte säga att ingen är snygg för att ”ytlig skönhet inte finns”. Hajjaru hur jag tänker?:)
Skönhet finns, njut av den och inse hur vacker du är, det gör iallafall mig lycklig.
GillaGilla
Absolut! Kan också tycka det är okej. Lite beroende på hur man känner personen såklart. :)
GillaGilla
En kvinnas kropp inte ska behövas bli betraktad och sedan bedömd av någon, nej. Men det ska väl inte någon kropp, oavsett kön, behövas bli överhuvudtaget? Visst, att tjejer visslar på killar i form av en komplimang är väl inte lika vanligt som att killar visslar på tjejer, men vi tjejer (ja, vi. jag är tjej) kollar också på andra (inte bara killar) och dömer dem efter deras utseende, kroppsspråk etc etc. Vi granskar och bedömer också. Vi är inte ett dugg bättre än killar. Så fort vi ser någon på stan som vi lägger märke till så bedömer vi om vi gillar det vi ser, t.ex om vi ser en tjej med ett par snygga skor eller vadsomhelst. Om någon då kommer fram till dig och säger ”Tja, snygga skor!”, ska man bara ge fingret och gå därifrån för att man känner sig ”granskad”?
Jag har blivit visslad på ett par gånger och tycker väl inte det är så roligt att få den känslan av att någon precis har stått och granskat mig från topp till tå och sedan bedömt mitt utséende, MEN det händer också precis hela tiden av i stort sett alla andra som jag möter. Skillnaden är att jag inte får en vissling varje gång någon råkar lägga ögonen på mig.
GillaGilla
Du har rätt i att tjejer sällan visslar på killar, för det finns inget sådant strukturellt beteende mellan tjejer och killar i en patriarkal struktur. Det är därför jag uppmanar till att lämna kvinnokroppen ifred. Det är skillnad på att ge en komplimang på snygga skor (som kan vara snygga i form, färg, praktiska) än att vissla åt en kvinnas kropp, vilket i förlängningen innebär att objektifiera hennes kropp. Skor kan inte bli objektifierade.
GillaGilla
Att kvinnor objektifieras som sexobjekt i reklam och olika sorters media tycker jag inte är okej. Däremot tycker jag själv inte att man blir objektifierad av en komplimang. Jag personligen tar det som en komplimang när någon visslar på mig, precis som jag gör om någon kommer fram och säger ”Hej, jag tycker du är snygg”, även om jag känner mig lite granskad. Jag vet att det var en dålig jämförelse med skorna och visslingar. Killen ser ju oftast på tjejen i fråga på ett sexuellt sätt, och det går egentligen inte att förhindra eftersom alla människor har dessa ”instinkter” eller vad man ska säga. Det händer ju knappast att en kille visslar på en tjej för att han tycker hon är söt, snarare för att han tycker hon är ”sexig”. Men jag tror inte man nödvändigtvis behöver ses som ett objekt bara för att någon tycker man är sexig. Sen tycker jag i och för sig att visslingar är väldigt ocharmiga och har själv gett fingret till killar som visslat. Tycker det är mycket charmigare om någon kommer fram och säger att han tycker jag är snygg i så fall, trots att det kan vara lite creepy det också. Det beror helt på hur situationen ser ut såklart.
GillaGilla
Fann din blogg för bara några veckor sedan - så detta får bli min allra första kommentar. (Så kan nu passa på att tacka för denna blogg. Du skriver på ett otroligt bra och lättsamt sätt, vilket jag uppskattar!)
Vill bara betätta om det som hänt mig under senaste tid… Jag har aldrig varit tjejen som män visslat på. Och anledningen till det är det du nämner i texten där ovan. Jag har helt enkelt inte passat in i idealet som männen ständigt trånat efter.
MEN - ju mer insatt jag blivit i femninism, desto mer starkare har jag blivit. Och detta har resulterat till att jag blivit en självsäkrare individ. En individ som skippat strumpbyxorna denna sommar. En individ som övervunnit sina rädslor. Och detta har ju fört med sig busvisslingar, blickar & kommentarer…. Män har tagit sin frihet att kommenterat mitt utseénde. OCH JAG BLIR SÅ JÄVLA LEDSEN, ARG OCH RÄDD: (Idag kom exempelvis en man fram till mig på biblioteket. Han kommenterade mitt utseénde och frågade om vi skulle ta en promenad.. Jag ljög och svarade att jag väntade på en vän och gick sedan. Och under en halvtimme stod jag gömd mellan bokhyllorna av rädsla att denna man skulle se mig igen.)
Jag kanske borde ta dessa kommentarer med en lättsam tanke och bara skita i det. Men det är svårt. Istället får jag ångest och känner mig som en fånge.
JAG HATAR ATT FÅ MIN FRIHET FÖRINTAD P.G DET SJUKA PATRIAKATET. Jag har ju för fan byggt upp någonting fint, någonting stark p.g av feminism. Men allt raseras.. Jag har till och med funderat på att sätta på mig strumpbyxorna igen p.g männens trånande efter bara ben. Hur ska kvinnan egentligen hantera dessa kommentarer?
GillaGilla
Förstår att du blir upprörd. Jag tycker man kan fråga personen varför den tar sig friheter som den gör. Sedan förklara att du inte tycker om det, med utgångspunkt i argumenten från inlägget. Säg att du inte ogillar att personen bedömer och betraktar din kropp och be denne hålla sina åsikter för sig själv.
Kul att du gillar bloggen! Du är välkommen! :)
GillaGilla
Tack för att du skriver. Nu förstår jag lite bättre varför jag blev så obekväm den där gången han sa att han tyckte jag hade sygga ben.
GillaGilla
Vad bra att texten fick dig att upptäcka något. Tack!
GillaGilla
Vad bra skrivet! Jag var med om något obehagligt igår. Bloggar om det idag. Hoppas det är ok att jag länkar till detta inlägg? (gissar att det är det). http://tantmango.se/ackel-tog-sig-ratten-att-vara-respektlos/
GillaGilla
Absolut! Bra att du också skrev.
GillaGilla
Men å så bra! GILLAAT.
GillaGilla
Har inte tänkt på detta innan, men du har helt rätt! Blev visslad på för första gången när jag var kanske en fjorton/femton år och jag kommer fortfarande ihåg det så väl, för jag hade ingen aning om vad jag skulle göra i den situationen. Efteråt blev jag såklart förbannad, men just då ville jag bara gå och gömma mig nånstans och inte behöva komma fram på länge. Inte det mest obehagliga jag varit med om, men verkligen inte kul, och särskilt inte i den åldern heller.
Har inte blivit visslad på särskilt många gånger sedan dess, men visst märker man när de tittar, och jag måste säga att det inte är lite obehagligt att ha en eller ett gäng killar stirra på en när man går förbi på stan, även om det är så att de inte säger eller gör något. Och trots att jag fortfarande inte tycker att det är något trevligt brukar jag numera hantera det betydligt bättre - beroende på mitt humör brukar jag antingen bara ignorera dem, eller blänga på den som bara fan tills de inte vågar titta längre. Måste säga att jag är ganska bra på det, och det är så underbart skönt de gånger det fungerar!
Även om jag helst skulle slippa det hela helt och håller. Så mycket trevligare för alla.
GillaGilla
Jag kan känna mig lite kluven i detta.Sedan jag var 8 år har jag varit överviktig och sedan 9 års ålder har jag haft en ätstörning. Jag har varit smärtsamt medveten om under hela den här tiden att jag inte följer ”normen” för hur en flicka/kvinna ska se ut i kroppen. När jag läste ditt inlägg så minns jag en dag när jag var på väg från ett möte tillbaka till kontoret, på samma trotoarsida som jag kom en kvinna i en lång blå aftonklänning med uppsatt hår, på andra sidan gick två män som visslade åt den här kvinnan. Hon log och gick vidare. Jag kände ett omedelbart hugg i hjärtat för att det är aldrig något jag ”råkat” ut för, någonsin. I min värld blir det då att jag inte duger och heller inte är attraktiv.
Naturligtvis kan man ifrågasätta för vem jag ska vara attraktiv och om alla måste anse mig vara attraktiv? Så är det såklart inte och det vet jag även om samtidigt blir de destruktiva tankarna så tydliga. Jag gillar det inte alls att jag tänker så, att jag vill få just den bekräftelsen för min kropp, för att jag enligt sagda man anses vara attraktiv.
Så ja, jag känner mig väldigt kluven i detta. Jag förespråkar att en kvinna ska få gå och vara som hon vill, utan att få en massa kommentarer, om hon så vill gå naken på stan. Samtidigt vill JAG vet att jag är attraktiv i andra mäns ögon för jag tror inte jag är det, i någons ögon och att då höra någon vissla efter mig - som ett kvitto på att min kropp ”duger” skulle jag i nuläget uppleva som positivt.
Tycker däremot att du skriver mycket klokt som också gör att i.a.f jag funderar och sätter perspektiv på sådant jag annars skulle se som självklart =)!
GillaGilla
Håller helt med, visslingar är så sjukt onödigt och dumt bara. Jag och en kompis skulle för nåt år sedan göra ett litet experiment med hur visslingar till killar från tjejer tas emot, så när vi var ute en kväll visslade och ropade vi efter ett gäng killar som passerade. Reaktionen blev (såklart) att de visslade och ropade tillbaks :(
En annan gång när ett gäng medelålders män spelade fotboll och jag råkade passera och bollen sköts iväg lite för långt fick jag också utstå visslingar när jag bara ville vara hygglig och passa bollen tillbaka, då det tydligen var SÅÅÅ häftigt och coolt att en tjej som spelat fotboll i flera år kunde göra en ”riktig passning”. Alltså………. fy.
GillaGilla
Du är briljant som vanligt och jag måste verkligen tacka dig för den här texten. Jag har länge behövt ett bra motargument till: ”men du borde ta det som en komplimang”, och du har hjälp mig nu. tack tack tack!
GillaGilla
Alltså, underbara människa! Jag är så glad över att du bloggar och otroligt tacksam över att jag hittade hit! Stort tack ska du ha för att du delar med dig!
GillaGilla
Vad glad jag blir! Tack Rebecka! Kul att du gillar bloggen. <3
GillaGilla
Hej!
Jag tycker alltid att det är superintressant att läsa olika bloggar, och därigenom få lite mer kunskap och eftertanke i spridda områden. Jag har, så pass full förståelse man kan (?), för att objektifiering är ett aber i sökandet efter sin egen fria själ. Har själv upplevt direkta kränkningar av mitt personliga utrymme och min integritet, när normen och vad som förväntas av mig har slagit mig i ansiktet.
Det enda problemet när jag läser bloggar med feministiska värderingar är att jag tror att jag applicerar lite för mycket av vad som skrivs på mig själv. Jag blir liksom rädd. Rädd för att vara en dålig människa som sänker andra nästan bara genom att finnas. Jag är inte Guds bästa barn, men däremot så känner jag aldrig igen mig som en mansgris eller busvisslare eller allmän förtryckare. Ändå kan jag inte låta bli att skämmas. Och må dåligt.
Jag ser mig själv också lite som ett klassiskt fall av ”collateral damage” i kampen för något större. Det känns ändå helt okej. Alltid bidrar man med något!
Jag vet att jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå allt som kvinnor känner och upplever. Jag vet inte ens ifall jag någonsin kommer att kunna förstå tillräckligt. Men jag försöker.
Jag brukar ofta ha långa konversationer med min flickvän, mina vänner och systrar kring den här kampen. Ibland håller jag med, ibland inte. Jag tror att dom gångerna jag inte håller med så är det för att jag känner mig attackerad av grova generaliseringar. Sjukt fegt. Men ändå sant. Jag förstår inte varför jag ska behöva känna mig attackerad heller (felet ligger hos mig, missförstå mig inte), när jag egentligen ändå är en hyvens prick.
Jag tycker verkligen att feministisk kamp utgör ett fantastiskt bra tåg. Ett tåg jag gärna skulle köpa en biljett till. Men samtidigt så känns tåget indelat i olika klasser, där jag som man inte känner mig välkommen i första.
När jag argumenterar i mitt huvud för varför det är självklart att jag inte är välkommen där, eller varför det är befängt att tro att jag inte skulle vara det, blir det bara som att betrakta en karusell. Ibland kommer den där fina, fina hästen med guldman farande, och ibland kommer den hemska grodan med prickig kostym.
Jag måste passa på att fråga, nu när jag tagit mig mod till det; Är tåget indelat i klasser?
Jag känner mig ofta förutbestämt uppfattad som en obildad människa med en skev kvinnosyn bara för att jag jobbar som snickare. Det tycker jag är tråkigt. Det måste jag lära mig att släppa. Men hur släpper man idiotiska människors fördomar?
Finns det någon ”måttstock” över vilka kriterier jag bör ha uppfyllt för att känna mig åtminstone ”med på tåget”?
Jag menar inte att jag skulle vara nöjd och sluta tänka i feministiska banor ifall jag skulle ha det. Kampen är inte slut innan kriget är vunnet, men det är alltid skönt att veta att man är på rätt väg.
Ifall något av det jag skriver provocerar på ett otrevligt sätt vill jag redan nu be om ursäkt, det beror kanske i sådant fall på att formuleringen inte var tillräckligt skarp och genomtänkt.
Slutligen: Några förslag på hur jag tar mig förbi skammen och skulden, när jag läser bloggar likt din egen? Skam och skuld jag inte gjort mig förtjänt av att känna, givetvis. Känner jag mig träffad för att jag faktiskt bidragit till strukturer som inskränker, och underkuvar, kommer jag att skämmas. Och fan vore det annars.
GillaGilla
Så himla rätt allt detta är. Och till er som missuppfattat kontexten av inlägget- Att ge och få komplimanger är trevligt i rätt sammanhang men att få oönskad uppmärksamhet pga av sin kropp vart man än är kan väl ingen tycka är kul. att få en komplimang av samma eller motsatta kön på ett fint sätt är inte detsamma som att få en busvissling, hejarop, djurläten, kommentar om rumpan, ögonen, kroppen, håret whatever när man bara går längs gatan, i butik eller klubb eller var som helst så sätt aldrig de inom samma kategori.
GillaGilla
Wow, du vet ju ingenting. Är du kille? Nej, snacka då fan inte om killar blir dömda för deras kroppar. Det händer HELA tiden det också, så håll käft.
GillaGilla
Blir du visslad efter, får sexuella anspelningar viskade i örat när du går förbi på trottoaren? Krypkör två kvinnor i flera hundra meter längs med dig när du är på väg till skolan/jobbet samtidigt som de blinkar etc.? Kommer folk fram till dig och frågar om jobbar (prostituerad) när du går hem sent från jobbet? Får du erbjudanden om den kombinerade tjänsten sekreterare/eskort? Får du kommentarer att kvinnor attraheras av dig för att du ser ut som ett barn? Om så är fallet är det också förjävligt. Att få sin kropp ständigt bedömd så till den grad att det känns jobbigt att gå hemifrån är fel oavsett om det drabbar kvinnor eller män eller andra. Min erfarenhet är dock att kvinnor råkar ut för liknande saker i betydligt större utsträckning och det är ett problem som det inte borde hållas käft om.
GillaGilla