Hej alla! Nu i helgen tänkte jag att vi ska köra en ny Q&A. Jag har haft ett par tidigare, och ni ställer alltid många kloka och intressanta frågor. Hamstern har ingenting med detta att göra, men jag saknar hen! :)
Den här gången kör vi frågor inriktade på kroppen, av den enkla anledningen att jag tycker att det pratas och skrivs alldeles för lite om ätstörningar, med tanke på hur många (särskilt unga tjejer) som dagligen kämpar med sådana destruktiva tankar. Jag är övertygad om att många har frågor, funderingar eller saker ni vill dela med er av. Frågorna kan handla om kroppen, ätstörningar, mat, prestationskrav, kroppstyper, duktig flicka-syndrom, ätande, kroppsideal och liknande.
Ställ era frågor i detta kommentarsfält. Vill ni ställa anonyma frågor går detta utmärkt på min ask.fm. Eller vill ni hellre skicka en berättelse eller dela med er av något som är peppande för andra (t.ex. bra tänk för att bli frisk från en ätstörning), maila mig då på [email protected].
Det är inga problem alls att skicka frågor av triggande karaktär till mig, jag kan hantera det. Tanken är att ni ska kunna fråga om allt möjligt. Jag kommer att läsa och försöka svara på allt. Alla frågor och svar kommer att samlas i ett nytt inlägg här på bloggen. Frågor av triggande karaktär kommer filtreras innan de hamnar på bloggen, för alla andras skull.
Nu kör vi! Ha en fin helg!
Hur ska jag hjälpa min ätstörda kompis på bästa sätt? Hon får professionell hjälp & så men det händer att hon berättar för mig att hon fuskar med maten (slänger den osv) utan att någon annan vet. Vad ska jag säga till henne? Vill inte att hon tappar förtroendet för mig och inte berättar för någon alls.
Detta kanske inte platsar här men jag testar. Väldigt länge har jag känt mig nöjd och okej med min kropp. Ibland har jag till och med känt mig snygg. Det ändrades helt efter att jag fick mitt andra barn. Nu hatar jag min mage och tycker att den är ful. Den är mer formlös och slapp. Jag gillar inte heller mina bröst som har fått stora bröstvårtor och blivit slappare än förut. Jag vill gärna träna för att kunna må bättre och på så vis börja gilla den kropp jag har nu men jag hinner inte med två småbarn, jobb plus hundar. Visst promenerar jag med hundarna men det påverkar inte magen och brösten.
Finns det något jag kan göra för att släppa dessa hjärnspöken. Jag vet ju att jag aldrig någonsin hade reagerat på samma sätt om jag sett en annan person med en sådan kropp som min. Jag kanske till och med hade tyckt att den var fin. Alltså handlar det inte om hur kroppen har ändrats utan det handlar om hur min uppfattning om min kropp ändrats. Trots att jag vet det lyckas jag inte sluta ogilla hur jag ser ut. Jag vill inte längre vara med på kort för det känns så jobbigt att se hur mycket i mitt utseende som skiljer sig från min inre bild. Det hjälper inte direkt att jag aldrig blivit särskilt bra på kort. Hur slutar man gömma sig för hur man ser ut och accepterar läget? Kanske till och med känner sig stolt och glad över sin kropp?
Jag har alltid haft ett bra förhållande till mat - jag gillar att läsa recept, laga mat, äta mat. Mitt förhållande till min kropp har varit sämre, men jag har alltid gillat mat för mycket för att banta eller tänka på kalorier. Ibland har jag hetsätit, vilket väl är ett sätt att hantera att jag lider av depression/dystymi och ångest. På sistone har jag dock börjat få alltmer komplicerade och destruktiva tankar om mat och min kropp. När jag besökte en annan träningsanläggning än min vanliga och det fanns en våg i omklädningsrummet kunde jag inte låta bli att väga mig. Sedan hade jag ångest över det hela dagen, men alla jag berättade det för trivialiserade det och sade att det är en naturlig del av träning att väga sig. Min pojkvän är lite underviktig, och fastän han inte på allvar försöker gå upp i vikt läser han ofta energiinnehållet på mat vi ska äta och säger ”det här är bra!” om det är energirikt - och då börjar jag genast tänka på att inte äta för mycket, även om jag från början bara tänkte att det skulle bli gott. Även mina föräldrar och många av mina kompisar pratar ofta om att räkna kalorier och sådant. Jag har försökt säga att jag helst inte vill prata om sådant för att det känns jobbigt, men det har inte hjälpt. Jag vill inte vara jobbig och tjatig, men samtidigt vill jag inte ha ångest över mat - som ju egentligen är ett av mina stora intressen. Hur ska jag hantera det? (PS du är så himla bra! <3)
Jag har nog en ohälsosam syn på min kropp och mat. Liksom när jag bli magsjuk blir jag glad för då kanske jag går ner i vikt. När människor börjat prata om att synda/unna sig/etc blir jag alltid arg pga känns så onödigt att skuldbelägga något så naturligt som att äta, oavsett om det är nyttigt eller bara för att det är gott för alla borde väl få äta som de vill? Jag har liksom fattat grejen, men kan inte applicera det på mig själv känns det som. Ändå blir jag liksom stolt när jag bara tar en portion, för att jag äter mindre än alla andra! Jag vill gå ner i vikt för att kunna känna mig bekväm i mig själv, men samtidigt borde jag väl kunna göra det nu med? Hela mitt ungdomsliv har jag varit smal och lång, och så är min familj med men nu när jag är 25 så är jag mer ”normal” eller vad en ska säga och det känns så himla jobbigt. Jag längtar liksom tillbaka till när jag var så smal! Det värsta (och bästa) jag vet är att gå till stranden med mina systrar som är mycket smalare, jag bara jämför mig med dem (men jag älskar dem över allt annat, och de gör inga jämförelser eller så). Några få gånger har jag kräkts upp maten med mening, min syster har haft bulimi och hon blev så smal och fin (varför tänker jag såhär när jag VET om att det är skadligt och hur jobbigt det hon gick igenom var???). Jag har dock alltid sagt det till min sambo efteråt, för att typ få hjälp att passa på mig och sluta med sådant. Nu har jag börjat berätta för fler och fler runt omkring mig, min familj, några vänner, klasskompisar, för att jag vill att de ska veta och inte prata om att en tvunget måste träna om vi fikat i skolan eller så men samtidigt skäms jag. Hur hanterar jag allt? Hur ska jag göra för att komma över det? Det känns så konstigt att veta att det inte är något fel på min kropp, men ändå inte få in det i mitt huvud. Jag bävar för varje släktträff vi ska ha, de senaste gångerna har det alltid varit människor som kommenterat typ oj jag kände inte igen dig för du har gått upp i vikt (familjevän som jag inte träffat sen jag var typ 17, klart som fan jag förändrats???) eller kommit fram och lagt handen på min mage och frågat om jag var gravid (OM jag nu var det och ville att andra skulle veta skulle jag väl berättat det, vem fan gör så???). Blir så himla arg, för min släkt och familj är det viktigaste som finns, och sådana här saker gör att jag inte vill träffa dem längre.
Ge mig några visdomsord som jag kan ha med mig, snälla kära hejblekk!
Jag har ända sedan tidig tonår haft komplex för min kropp (tyckt att jag har haft tjocka lår etc). Jag har hållit en sträng diet, vilket resulterat i att jag överätit/hetsätit vid flera tillfällen för att sedan gå och försöka spy upp allt. Dock har jag kunnat tränga undan tankarna och levt ”normalt” Men för en månad sen tappade jag kontrollen, jag bestämde mig för att bli ”nöjd med mig själv”, så jag slutade äta och gick ner flera kilo på bara ett par dagar. Mina föräldrar fick reda på detta och ser mycket allvarligt på saken, så de har sett till att jag har ätit och jag har behövt gå till skolsköterskan och hon skrev en remiss till en ätstörningsklinik. Trots detta bestämde jag mig för att fortsätta, tankarna fortsätter och dom säger ”Bli bara lite smalare, ät bara lite mindre för varje dag. Du vet vad du vill och du vill bli smal” Allt det här har gjort mig väldigt olycklig och jag har inte orkat gå till skolan, och jag har inte haft någon energi till alla mina träningar efter skolan, fick bara yrsel och ont i huvudet och längtade tills det var över. Jag har också slutat höra av mig till min bästa vän för det känns som hon inte förstår något och säger att jag ska skärpa mig och ta tag i mitt liv, men hon förstår inte hur svårt det är och att det inte alltid går att ”skärpa sig och börja om från början” Nu har jag varit sjuk och hemma från skolan, och jag har ätit - utan ångest. Dock tappar jag kontrollen och kan inte ta en portion glass, utan börjar hetsäta. Men igår lovade jag mig själv att det var sista gången jag hetsåt. Jag har alltid ätit nyttigt och ”unnat” mig på helger, men när jag läste om din ätstörning, och du skrev att du måste få äta vad du vill, annars går allting tillbaka till ruta 1 och allt handlar om att gå ner i vikt igen, jag tror det är samma sak för mig, men hur ska jag göra för att inte tappa kontrollen? Och nu när jag har varit sjuk, har jag kunnat äta som vanligt, jag har känt hunger, och ätit frivilligt etc, innebär det att jag är frisk från min ätstörning, eller åtminstone börjar bli det? Men tankarna fortsätter, och dom säger att jag ska sluta äta på måndag igen när skolan börjar. Och varje gång jag har ätit skäms jag, när mina föräldrar undrar vad jag har ätit, så säger jag alltid mindre än vad jag egentligen har för jag tycker det är pinsamt. Jag vill inte att någon ska veta att jag har ätit. Hetsätandet är det pinsammaste jag vet. Samtidigt blir jag så fruktansvärt frustrerad, för mina kompisar är ute och fikar (något som jag ofta undviker att följa med på) och träffar pojkar och får hångla och fnissa, medans jag ligger hemma i min säng och är deprimerad, och jag hatar mig själv för det. Förlåt för ett långt inlägg, men jag behövde bara skriva till någon som verkligen verkar förstå!
PS. din blogg är det bästa som hänt internet, jag och alla mina kompisar avgudar dig, och vi kommer på ett eller annat sätt, alltid in på hur smart du är! Fler människor som du behövs!!
Hej Michaela!
jag funderar lite över hur du, om du fick, skulle definiera skillnaden mellan att bry sig om/ha kontroll över vad man äter och ett ätstört beteende?
Jag har haft stora problem med hetsätning tidigare i livet, och har idag en kosthållning som innebär att jag medvetet och noggrant väljer bort mycket saker i matväg eftersom de kan vara triggande för hetsätningsbegäret. Räknar även kalorier och blir illa till mods om jag av nån anledning inte kan räkna ut eller veta exakt vad det är jag får i mig.
Jag känner att jag vill ”försvara” mitt kontrollbehov med att om jag inte kontrollerade mitt ätande, så skulle den gamla ätstörningen komma tillbaka. Men samtidigt vill jag inte gå omkring och vara rädd för att släppa taget om min nuvarande (strikta) kosthållning, för ibland tar det upp mycket av min energi.
Hur tycker du att det här låter, och har du några tips på hur jag kan testa mig själv för att se om mitt kontrollbehov gått lite för långt?
Jag satt på släktmiddag och tvingades lyssna på ett evighetslångt samtal i den äldre generationen (morbröder och mostrar 50-70 år), om 5:2-dieten, där de pratade om hur BRA det minsann går att låta bli att äta en hel dag, hur skönt det är att lägga sig hungrig, vilka resultat det ger (-10 kg på tre månader, toppen!) och att ”visst blir man lite trött och grinig ibland, men det gör inget”. Denna fixering vid mat och vikt är ju helt sjuk. Vuxna människor som lägger all sin energi på att hålla sig smala.
Jag ville bara springa därifrån, men istället satt jag och stirrade ner i bordet och försökte låta bli att gråta. Jag HATAR prat om bantning. Jag har själv haft en ätstörning, som ingen vet om, och allt de sa bara påminde om hur det var. Nej det är inte enkelt att låta bli att äta. Nej det är inte skönt att lägga sig hungrig. Nej det är inte per automatik bra att gå ner i vikt. Och man blir en jävla zombie av att låta bli att äta.
Jag tycker inte det är okej att prata om sina dieter på det där obekymrade sättet, när det är så vanligt med ätstörningar. Men vad gör man? Skulle du sagt något i en sån situation?
Jag har komplex över min kropp, vilket är otroligt sorgligt för jag vet att jag är skapt såhär och min kropp gör helt fantastiska saker. Men det jag mest har komplex över är mina bröst, de har nästan alltid varit större än mina kompisars och andras i jämförelse (varför jämför jag mig ens??? Så tragiskt men så svårt att undvika..). Nu har jag gått upp flera kilon senaste månaderna och mina bröst med, de är stora, hängiga och tunga och det här har faktiskt gjort så jag får ont i ryggen och har problem. Jag har tidigare varit emot all typ av plastikoperationer men nu har jag börjat fundera på en bröstförminskning. Det känns som jag blir begränsad hela tiden i allt, trots bra bh:ar och sportbh:ar gör det ont när jag springer, jag har dålig hållning och brösten känns mest ivägen. Idealet i samhället är ju fasta tuttar och små i jämförelse med mina enligt mina uppfattningar. Så till frågan, vad tycker du om sådana operationer? Hur ska jag gå tillväga? Bygga upp mitt självförtroende? Jag vill tänka att det är såhär jag ska se ut och det finns betydligt viktigare saker att bry sig om, men jag kan inte undgå att jag faktiskt må dåligt över det här varje dag, både psykiskt och fysiskt. Jag skäms för att säga att jag skäms. Jag tränar ganska regelbundet och äter det jag vill, min hälsa är viktigast, men hur ska jag göra tycker du? Jag vill ju må bra! Och älska min kropp, inte ha ont, och inte tycka det är fult för de är slappa och mjuka.
Hur slutar man bry sig om vad andra tycker och tänker?
Hur får man ett bättre självförtroende?
Hur accepterar man sin mage för det den är?
Har haft anorexi i nära 4år och har sedan två år sedan UNS.
Jag har nu en okej vikt, äter regelbundet, äter inte allt men det mesta.
Men är så jävla trött på att hata min kropp, trött på att inte äta FÖR mycket. Så jävla trött på att oroa mig för att bli fet.
Hur ändrar man sitt tänk?? Hur gillar man sig själv?
Går hos psykolog men så jävla dåliga på att hjälpa. Så min fråga till dig är: vad ska jag göra?
Hej! Jag undrar om du har något tips på hur en kan avstyra/sluta ta åt sig av samtal som handlar om ätstörningar, typ när diskussioner kommer upp som handlar om någons bekant som lider av en ätstörning? Själv har jag haft en (som kanske håller på att återkomma, men väldigt få vet om detta) så jag känner mig inte bekväm med att på ett abrupt sätt avsluta samtalet då det är ganska suspekt, samtidigt är det så sjukt jävla triggande med dessa konversationer.
Jag undrar också vad du tänker kring att prata om sina problem med andra, något jag har undvikit medvetet under alla dessa år.
Hoppas du har en bra dag, och jag vill bara säga att din blogg är så otroligt bra och ger mig hela tiden nya perspektiv.
Jag har tidigare varit träningsbesatt och då även väldigt besatt av mat. även om jag inte direkt gick ned i vikt eller något så var jag fit, men mådde riktigt förbannat dåligt under den perioden, och var även besatt av att alltid kolla min kropp varenda gång jag passerade en spegel.
Halvåret som varit har jag skitit i träning helt, och hela tiden haft dåligt samvete sedan cirka 1 månad tillbaka då jag på allvar kände att jag kunde fokusera mer på andra saker. Men just nu känner jag att min kropp inte är som förr, och mina extrema tankar kring min kropp kommer tillbaka.
Jag lever mellan att fortsätta försöka skita i det, och då kanske gå upp i vikt, min största farhåga, eller ta tag i träning och försöka hålla det på en normal nivå, men riskerar att hamna där jag var när jag hade min extrema träningsperiod för cirka ett år sedan. Jag vet inte vad jag ska göra för vet att jag är långt ifrån den enda som lever med dessa tankar.
Vet inte vad min egentliga fråga är, bara att jag behöver råd för hur man ska kunna leva sitt liv när man sedan flera år tillbaka låtit alla dagliga beslut handla om mat och att förbränna kalorier och oroa sig om att se för tjock ut. Kommer jag ha dessa tankar för alltid?
Hur funkade det för dig att bli vegetarian utan att falla tillbaka i ett ätstört beteende?
Jag utvecklade anorexi 13 år gammal o fortsatte till bulimi vid 16, runt 24-25 kände jag ”OK, hjärnspökena släpper mig aldrig men jag klarar det här”. Det vill säga, en minutiös balans fortfarande där minsta lilla extravikt snabbt regleras, samt extremt högt fokus på allt som äts och förbränns. Nu fyra år senare faller jag tillbaka. Och jag känner mig fullständigt handlingsförlamad - det enda som jag fortfarande kan kontrollera uppenbarligen! är matintag och min kropp, och mitt ideal har inte förändrats et dugg. Jag pitchar ständigt motsatsen och visar mig förebygga ätstörningar bland unga flickor inte minst dem som står mig nära men hos mig själv? Funkar inte. Vet inte vad i all världen som ska till att bryta detta för nu är jag på väg in i nytt behandlingsprogram på ätstörningscenter men jag vet ju att det bara funkar om man vill och jag vill inte? ! Har någon en klar insikt om hur man lyckats ändra just det? Att börja vilja bli fri från sin ätstörning, på riktigt?
Tack för den här bloggen.
Är du friskförklarad?
och isåfall; hur mådde du efter friskförklaringen?
För mig (som nu snart kommer bli det efter tio år som ätstörd av olika grad) märks det att när inte ÄS:en finns där längre som ett sätt att hantera livet så dyker mycket mörka känslor och tankar upp. Och jag står nu och ser vilken förödelse ÄS:en lämnar efter sig i form av ett nästan ickebefintligt socialt nätverk pga många års isolering.
Hur var det för dig, fanns dina vänner kvar?
Kram Marie
Hej! Tack för en superbra blogg!! Jag har alltid haft svårt med mitt självförtroende och ifrågasätter mig själv väldigt ofta. Har du tips på hur man kan få ett bättre självförtroende?
Tusentals regnbågskramar från lilla mig
Hej! Du skriver ibland ”triggervarning” i början av dina inlägg, och nu skriver du också om ”frågor av triggande karaktär”. Skulle du vara så snäll och kunna förklara vad det begreppet innebär - var det kommer ifrån, i vilka sammanhang det brukar användas, osv?
Tack! :)
Finns förklaring här: http://geekfeminism.wikia.com/wiki/Trigger_warning
Var går gränsen, enligt dig, för ätstörningar? Idag med all träningshets är det ju smidigt att dölja sitt eventuellt skadliga förhållande till sin kropp, mat och träning. Det är ju mer eller mindre standard att gå på diet, träna och se sin kropp som ett ständigt renoveringsobjekt. Och allt i hälsans namn.
[…] saker idag: ❤ TACK för alla era frågor och brev om ätstörningar. Jag har fått in många frågor, närmre 20 000 tecken, så det kommer ta lite tid att läsa […]
Jag har länge misstänkt att min kompis har någon form av en mer eller mindre allvarlig ätstörning. På lektioner säger hon ofta att hon är hungrig, men när vi väl äter lunch äter hon alltid väldigt små portioner. När vi hade filmkväll för några veckor sedan åt hon inget godis alls och rörde knappt chipsen. Hon säger ibland att hon har träningsvärk/har joggat/etc, men hon har aldrig berättat exakt hur mycket eller ofta hon tränar. Detta har pågått under en längre period, men jag har inte lagt märke till någon kraftig viktnedgång eller liknande, så jag tror inte att hon skadas rent fysiskt av det. Dock tror jag inte att hon mår bra, och jag oroar mig för henne.
Vi umgås i princip bara i skolan, och jag är inte så bra kompis att jag vågar fråga henne. Det är ju inte ens säkert att hon har en ätstörning. Därför undrar jag om det finns några tecken en kan leta efter. T.ex. har jag hört att personer som äter dåligt får kall och torr hud. Vet du några andra tecken en kan leta efter? Jag undrar också vad du tycker att jag ska göra. Borde jag prata med någon, en gemensam kompis t.ex.? Eller ska jag bara ha lite koll ifall det skulle bli värre?
Hemskt tacksam för svar!
/S
[…] drar vi igång svarsdelen på Q&A: Ätstörningar. Först och främst: TACK för alla brev, mail och kommentarer. Det är modigt och stort av er att […]
[…] kommer del 2 av Q&A: Ätstörningar. Som vanligt utfärdas en triggervarning för beskrivande frågor. Del 1 kan du läsa […]
[…] kommer del 3 av Q&A: Ätstörningar. Som vanligt utfärdas en triggervarning för beskrivande frågor. Tidigare delar kan du läsa […]
[…] kommer del 4 av Q&A: Ätstörningar. Som vanligt utfärdas en triggervarning för beskrivande frågor. Jag har tagit bort stora delar […]
[…] kommer den sista delen av Q&A: Ätstörningar. Som vanligt utfärdas en triggervarning för beskrivande frågor. Jag har också tagit bort […]
Jag väljer att inte ta den frågan seriöst?
Hehe då hoppar jag nog den tack.