Här kommer den sista delen av Q&A: Ätstörningar. Som vanligt utfärdas en triggervarning för beskrivande frågor. Jag har också tagit bort triggande partier av frågorna och ersatt med […]. Tidigare delar kan du läsa här: del 1, del 2, del 3, del 4.

Fråga:
Jag har tidigare varit träningsbesatt och då även väldigt besatt av mat. […], men mådde riktigt förbannat dåligt under den perioden, och var även besatt av att alltid kolla min kropp varenda gång jag passerade en spegel. 
Halvåret som varit har jag skitit i träning helt, och hela tiden haft dåligt samvete sedan cirka 1 månad tillbaka då jag på allvar kände att jag kunde fokusera mer på andra saker. Men just nu känner jag att min kropp inte är som förr, och mina extrema tankar kring min kropp kommer tillbaka.
 Jag lever mellan att fortsätta försöka skita i det, och då kanske gå upp i vikt, min största farhåga, eller ta tag i träning och försöka hålla det på en normal nivå, men riskerar att hamna där jag var när jag hade min extrema träningsperiod för cirka ett år sedan. Jag vet inte vad jag ska göra för vet att jag är långt ifrån den enda som lever med dessa tankar. Vet inte vad min egentliga fråga är, bara att jag behöver råd för hur man ska kunna leva sitt liv när man sedan flera år tillbaka låtit alla dagliga beslut handla om mat och att […]. Kommer jag ha dessa tankar för alltid?

Fråga:
Jag har alltid haft ett bra förhållande till mat – jag gillar att läsa recept, laga mat, äta mat. Mitt förhållande till min kropp har varit sämre, men jag har alltid gillat mat för mycket för att banta eller tänka på kalorier. Ibland har jag hetsätit, vilket väl är ett sätt att hantera att jag lider av depression/dystymi och ångest. På sistone har jag dock börjat få alltmer komplicerade och destruktiva tankar om mat och min kropp. När jag besökte en annan träningsanläggning än min vanliga och det fanns en våg i omklädningsrummet kunde jag inte låta bli att väga mig. Sedan hade jag ångest över det hela dagen, men alla jag berättade det för trivialiserade det och sade att det är en naturlig del av träning att väga sig. Min pojkvän är lite underviktig, och fastän han inte på allvar försöker gå upp i vikt läser han ofta energiinnehållet på mat vi ska äta och säger ”det här är bra!” om det är energirikt – och då börjar jag genast tänka på att inte äta för mycket, även om jag från början bara tänkte att det skulle bli gott. Även mina föräldrar och många av mina kompisar pratar ofta om att räkna kalorier och sådant. Jag har försökt säga att jag helst inte vill prata om sådant för att det känns jobbigt, men det har inte hjälpt. Jag vill inte vara jobbig och tjatig, men samtidigt vill jag inte ha ångest över mat – som ju egentligen är ett av mina stora intressen. Hur ska jag hantera det?

Fråga:
Jag är före detta anorektiker och svälter mig inte längre idag, men tenderar till att ha blivit drabbad av en hetsätningsstörning. Utåt sätt ser jag frisk ut. Frisk och fri från min ätstörning. Jag ter mig friskt. Äter regelbundet, flera gånger om dagen och tar emellanåt en till portion eller två. Förvisso länsar jag mitt fat i rask takt, men det är det ingen som höjer ögonbrynen åt i det stressiga samhälle som vi lever i. Jag kan följa med i och ta del av de sociala konversationerna vid matbordet och jag sitter inte tyst och stirrar ner i marken när bordet dukats av. Inom mig, bakom den glada fasaden, pågår dock en ständig kamp. Tankar som flyger och far. Förutom allt kalkylerande skylas jag av en ångest som kastar mig till höger och vänster. Jag våndas mellan tvångstankar och impulser som tvingar mig att häva i mig allt vad jag kommer över vars mängd ökar och minskar beroende på vad som är socialt accepterat i det sällskap jag är i. Om jag inte viker mig för de infall som ställer mig mot väggen känns det som om jag kommer dö. Men efteråt, stånkandes med en proppfull magsäck, blir ångesten om än högre. Jag har inte ett sunt förhållande till mat. Jag planerar, och dividerar. Jag äter det jag har bestämt är dugligt för en dag, och emellanåt får jag hetsätningsattacker som får mig att ge vika. En måltid kan jag inta på två tre minuter, jag slänger i mig maten för att få det överstökat. Men efter en måltid längtar jag bara till nästa måltid för det är enbart med en sked i munnen som jag kan slappna av, även om det är när jag äter som jag är som mest stressad och uppe i varv. Jag har någon hat-kärlek till mat och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag räknar kalorier, men svälter mig inte. […] vågar jag inte gå ut och träffa någon för jag skäms så mycket över mig själv och min kropp. Väga mig är det första jag gör när jag vaknat och vad displayen på vågen visar avgör hela min dags mående. Jag är vegan och äter relativt ensidigt, jag har mina comfort-foods vilka jag kan äta kopiösa mängder av. Dels för att jag vet vad allt innehåller i minsta detalj. Jag är vegan och min mage är ganska så kass. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Hela min vardag kretsar kring mat, x och vikt. Jag svälter mig inte, misstänker att jag har en hetsätningsstörning men jag […] för att söka hjälp. Dels vill jag inte söka hjälp för att jag inte vill gå upp i vikt. […] Förlåt för otroligt osammanhängande text, har så svårt att kontrollera mina hetsätningstendenser och tvångstankar. Har spår kvar av min OCD som gör impulserna svårare att kontrollera. Har du några tips på vad jag kan ta mig till?

Fråga:
Jag utvecklade anorexi 13 år gammal o fortsatte till bulimi vid 16, runt 24-25 kände jag ”OK, hjärnspökena släpper mig aldrig men jag klarar det här”. Det vill säga, en minutiös balans fortfarande där minsta lilla extravikt snabbt regleras, samt extremt högt fokus på allt som äts och förbränns. Nu fyra år senare faller jag tillbaka. Och jag känner mig fullständigt handlingsförlamad – det enda som jag fortfarande kan kontrollera uppenbarligen! är matintag och min kropp, och mitt ideal har inte förändrats et dugg. Jag pitchar ständigt motsatsen och visar mig förebygga ätstörningar bland unga flickor inte minst dem som står mig nära men hos mig själv? Funkar inte. Vet inte vad i all världen som ska till att bryta detta för nu är jag på väg in i nytt behandlingsprogram på ätstörningscenter men jag vet ju att det bara funkar om man vill och jag vill inte? ! Har någon en klar insikt om hur man lyckats ändra just det? Att börja vilja bli fri från sin ätstörning, på riktigt?

Fråga:
Är du friskförklarad?
och isåfall; hur mådde du efter friskförklaringen?
För mig (som nu snart kommer bli det efter tio år som ätstörd av olika grad) märks det att när inte ÄS:en finns där längre som ett sätt att hantera livet så dyker mycket mörka känslor och tankar upp. Och jag står nu och ser vilken förödelse ÄS:en lämnar efter sig i form av ett nästan ickebefintligt socialt nätverk pga många års isolering.
Hur var det för dig, fanns dina vänner kvar?

Fråga: Hur hanterar jag min ätstörning? Kommer jag bli frisk?

Mitt svar:

Många av ovan frågor handlar om hur en hanterar en pågående ätstörning, eller hanterar ätande efter att en ”blivit frisk”. Den här gången kommer jag att ge er ett par lästips om olika sätt att tänka på sin kropp och att hantera destruktiva tankar.

Jag själv har skrivit bland annat:
• ”Hur är det att vara frisk ätstörd?”
• ”10 steg för att bli frisk från en ätstörning”
• ”Tänk på vad din kropp kan göra för dig – inte vad du kan göra för din kropp”

Andra har skrivit följande artiklar på ämnet som jag tycker är läsvärda:
• ”How to take care of yourself during a bad body image day”
• ”10 better body affirmations for young women”

Jag hoppas artiklarna ger lite perspektiv och svar på era funderingar! Tack för den här gången.