”Vet du varför du aldrig kommer att hitta dig själv? För att du aldrig tappat det”, sjunger Joy i Kattliv och jag funderar på förändring.
Ibland pratas det om människor som ”blivit någon annan”. De har förändrats och de omkring känner inte igen dem. Det pratas om det som om det vore något dåligt och fult och hemskt.
Jag tycker tvärtom. Att jag förändras som person handlar om att jag utvecklas. Jag lär mig nya saker, jag hittar nya intressen, jag tänker nya tankar. Det finns inget dåligt i det, eftersom förändring per se inte är en dålig sak. Det är en ny sak, men inte en dålig sak.
Författaren Joan Didion (bilden) sa: ”Jag har redan förlorat kontakten med några personer jag brukade vara.” Det har jag med. Men det innebär inte att jag inte är jag. Det innebär bara att jag är annorlunda från hur jag var för 10 år sedan, eftersom jag har förändrats på vissa plan.
Så är det med dig också. Istället för att fundera på vem du är, tänk på vad du gör, tycker och tänker. De sakerna kommer att förändras, men det förändrar aldrig vem du är. Du är fortfarande du, även om du förlorar kontakten med några personer du brukade vara.
Vi borde kanske fråga tvärtom istället: ”Varför tänker du exakt likadant idag som för 20 år sedan? Har du aldrig hittat nya saker, tänkt nya tankar, utvecklats, förändrats? Varför inte?”
Du kan inte ”hitta dig själv”, eftersom du inte tappat dig själv.
Precis vad jag behövde läsa nu <3 Mycket tänkvärt!
GillaGilla
Riktigt bra skrivet, tänker spara detta och plocka fram på ångestdagar.
GillaGilla
Men exakt! Precis som när folk ibland pratar om vänner från förr i stil med ”Herregud, hen är ju inte alls sån, jag minns på gymasiet när vi…” och man själv ba *TAR AVSTÅND FRÅN ALLT JAG GJORDE PÅ GYMNASIET* Som att det går att värdera någons beteende beroende på vad hen gjorde för 15 år sedan. Lägg av.
GillaGilla
Haha precis!
GillaGilla
på sätt och vis håller jag med dig, men på ett sätt gör jag inte det. En period i mitt liv tycker jag att jag ”tappade bort” mig själv, inte så att jag försvann helt, men jag förändrade nästan allt hos mig för att passa in. Jag ändrade min stil, rörde mig annorlunda, pratade annorlunda, skrattade och reagerade och tänkte annorlunda. Under den tiden förstod jag inte det, jag trodde att jag bara förändrats till det bättre, för man fick ju mer bekräftelse ju mer man passade in. Men efteråt när jag kom bort från den miljön och inte kände samma press att vara på ett visst sätt, det var som när man haft en för tajt bh på sig hela dan och äntligen tar av den. Det är mer än tre år sen nu men jag känner fortfarande att jag kämpar med att hitta tillbaka till det som känns rätt, jag märker hur jag automatiskt beter mig på det där inlärda sättet, men jag känner ändå väldigt tydligt att det är onaturligt för mig. Det är också tydligt hur mycket snabbare jag utvecklas nu när inte all energi går åt till att tvingas skådespela. Så jag håller med om att man aldrig riktigt förlorar sig själv, men jag tror absolut man kan bli väldigt distanserad och stanna upp i utvecklingen om man förändras ofrivilligt eller av fel anledningar.
GillaGilla
Joyce Carol Oates: ”I don’t change. I simply become more myself” <3<3<3
GillaGilla
Hej du! Jag vet att du för ett tag sedan berättade att du börjat med yoga. Det inspirerade mig, och nu kör jag yoga varje dag!
Skulle vara jättekul att få läsa ett inlägg med lite update om hur allt går och så där. :)
GillaGilla
Bra idé! Jag skrev en uppdatering idag: http://hej.blekk.se/2015/01/14/hur-gar-det-med-yogan-da/ Hoppas det går bättre för dig! :D
GillaGilla
Helt off topic; du har ju en p-dator som du skrivit om tidigare. Kan du ge en uppdatering nu när du använt den ett tag? Fortfarande lika nöjd?
GillaGilla
Det där är sant under en begränsad period av ens liv, tyvärr. Med brist av tid, sömn, pengar, hälsa eller vad det är är livet inte alls så där härligt utvecklande. Inga nya intressen eller nya vänner som livar upp en. Och insikterna är inte heller särskilt upplyftande.
GillaGilla