Senaste Kobra handlade om ilska. Det berörde politiskt missnöje i Aten, Russell Brands explosiva persona, rasism med utgångspunkt i händelserna i Ferguson och en dansk kontroversiell terapeut.
Programmets utgångspunkt var att resonera kring huruvida ilska är bra eller dåligt. Borde fler vara arga, eller ska vi lägga band på oss själva? Avsnittet kändes väldigt aktuellt, i synnerhet med tanke på det debacle som nyligen utspelades på instagramkontot Kvinnohat.
Något jag tyckte var väldigt intressant var delen med den danske terapeuten Jesper Juul. Han menar att barn och ungdomar måste få lov att vara arga, aggressiva och utåtagerande. Bara för att ett barn är argt, betyder det inte att den har psykiska problem eller behöver medicin eller en diagnos. Juul sa: ”Man blir deprimerad om man måste le jämt.”
Min mamma sa något liknande: ”Depression är ofta ilska som fastnat inuti”. Jag kan känna igen det där eftersom jag själv är, eller åtminstone har varit, väldigt inåtvänd. När jag hade ätstörningar och gick på antidepressiv medicin för 10 år sedan frågade min kurator mig (eller om det var psykolog): ”Har du någon gång släppt ut något av det du känner, har du någon gång t.ex. slagit i en dörr?” Absolut inte, svarade jag. Det hade aldrig fallit mig in att agera utåt, jag vände alltid alla känslor inåt. Nu menar jag inte att det är bra om folk slår i dörrar och har sig, men generellt finns ett stigma kring att visa ilska överhuvudtaget.
Jesper Juul sa: ”I Sverige finns ett slags konsensus, som vi kan kalla ‘snällhetens konsensus‘”. Jag håller med honom, det är som att vi anser att ilska och aggression är ociviliserat, fult, okontrollerat och omoget.
Man kan se skillnad mellan hur pojkar och flickor fostras. Generellt rycker man på axlarna åt utåtagerande pojkar, medan en utåtagerande flicka är ”tokig”. En inåtvänd pojke behöver hjälp att för bli mer ”aktiv”, medan en inåtvänd flicka anses ligga i linje med hennes könsroll.
Flickor förväntas vara inåtvända, passiva, lugna och snälla medan pojkar förväntas vara utåtagerande, aktiva och aggressiva. Bara orden utåtagerande och inåtvänd skvallrar om deras natur: Man agerar utåt, man vänder sig inåt.
Nu för tiden försöker jag alltid känna efter hur jag mår. Är jag ledsen så gråter jag. Är jag arg så är jag arg. Jag tillåter mig själv att sörja, gråta, vara arg, känna efter. Det går med myrsteg framåt, jag tycker fortfarande att det är obekvämt att visa mina känslor för andra.
Kobra landade någonstans i slutsatsen att ilska är nödvändigt för att förändring ska kunna ske. Vi visar ilska när vi är missnöjda, och det är ilskan som driver fram samhällsförändring. Jag håller med. På det politiska planet är ilska bra, jag önskar att många fler är arga över de orättvisor som finns. På det privata planet är ilska också bra, jag tror att många hade behövt släppa ut saker som upprör dem. Inte på någon annans bekostnad, inte ilska som rör en annan individ, utan ilska som behöver explodera utåt för att inte implodera inåt.
Vad är dina tankar om ilska? Är du tillräckligt arg? Kan du agera utåt?
Kobra (avsnitt 4) kan ses t.o.m. 30 april på SVT Play.
Jag har ganska nyligen kunnat börja känna ilska, men än kan jag inte kanalisera den utan jag känner mer att den finns och liksom äter upp mig inifrån. Tänker ändå att det är ett fall framåt
GillaLiked by 1 person
Tänker att ilska kan vara en känsla att bejaka då den leder till vilja att förändra. Också att folk, särskilt kvinnor måste tas på allvar när de blir arga och inte tvärtom som jag ofta tycker det är (föreställningen om den logiska manliga kallhjärnan vs kvinnliga impulsiva ickelogiska känslor, hålla god ton tm). Däremot tror jag inte på föreställningen att man blir av med sin ilska genom att ”släppa ut” den, snarare tvärtom
GillaLiked by 1 person
Jag har inte set programmet men jag måste titta för detta är verkligen en hjärtefråga för mig. Jag förstår mig inte på folk som menar att ilska skulle vara något destruktivt som gör en till en bitter och tråkig människa, för jag känner precis tvärtom. Ja, okej, jag fattar att det kanske inte är särskilt hälsosamt att gräva ner sig i ilska, men jag tror det är vanligare att folk är för lite arga än för mycket arga. Särskilt kvinnor! Jag skulle faktiskt säga att sen jag började bejaka och acceptera min ilska så har jag blivit en mycket lyckligare människa. Jag brukade också vända alla känslor inåt, och jag vågade sällan säga ifrån när jag egentligen ville, men de senaste åren så har jag verkligen försökt utmana mig själv att våga bli arg, våga visa känslor öppet och framförallt våga sätta ner foten. Och för varje gång jag gör det så känner jag att jag blir starkare och starkare i mig själv och min integritet. För mig är ilska en helt superb drivkraft! Att göra som vissa verkar förespråka och ”inte ta saker och ting på så stort allvar” eller bara ”släppa det”, det funkar inte för mig. Det äter upp mig inifrån. Jag tror det är hälsosamt och förlösande att reagera på saker! Och framförallt att organisera sig och hitta människor att vara arg tillsammans med, men framförallt att tillsammans vända den ilskan till något konstruktivt. :)
GillaLiked by 1 person
intressant inlägg! Tänker ofta på att vi inte behöver värdera de olika känslorna som ”bra” eller ”dåliga”. De bara är vad de är.
Och alla känslor behövs för att vara balanserad. Inom traditionell kinesisk medicin och akupunktur så behöver vi uppleva och uttrycka alla känslorna glädje, oro, sorg, rädsla och ilska för att kunna vara i balans. Om en tillåter sig att uppleva en känsla går den också över mkt fortare, har jag upplevt, än om en kämpar emot den.
Tack för en grymt bra blogg!
GillaLiked by 1 person
min psykolog säger också att jag behöver mera ”släppa ut” ilska, och andra känslor som jag behåller innuti mig. Men jag fattar inte riktigt hur man gör det, utan att slänga i dörrar och sånt…
GillaLiked by 1 person
Jag har börjat ”ryta till”. Haha. Nämen liksom gorma lite för mig själv om jag är arg. Det känns okej. Hellre det än att bara svälja allt jämt. Jag tänker att ilska inte måste komma ut fysiskt (via kroppen) utan kan komma ut verbalt (för en själv).
GillaGilla
Hej Michaela! Jag har en lite annorlunda fråga. Hur ser du på BDSM ur ett feministiskt perspektiv? Tycker du att man som kvinna kan vara feminist samtidigt som man ser sig själv som undergiven när det kommer till sex? Jag har verkligen vridit och vänt på frågan men kan inte komma fram till något vettigt. Det känns väldigt motsägelsefullt, men samtidigt - man kan ju inte direkt hjälpa vad man gillar och inte?
GillaGilla
Godkväll Linnea! Jag skrev om detta här: http://hej.blekk.se/2014/08/12/kan-jag-som-feminist-gilla-att-vara-underlagsen/ Hoppas det ger lite svar på dina funderingar. :)
GillaGilla
Väldigt intressant inlägg! Jag har personligen väldigt svårt för att bli arg och i situationer där andra människor ofta skulle vara arga försöker jag se det på ett annat sätt och kanske se det ur en annans person perspektiv också, istället för att bli arg direkt. Har tänkt på detta som någonting positivt men inser nu att det kanske handlar mycket om precis det du skriver, att rikta alla känslor inåt istället för att uttrycka dem. Tänkvärt!
GillaGilla
Åh, jag har alltid varit arg, var ett väldigt argt barn. Tror det började när jag förlorade en förälder som liten.Har nära till utbrott, slå i dörrar, skrika och så vidare. Fast oftast när jag är trött eller hungrig. Dock inte obefogat pga av det, bara att annars har jag lättare att kontrollera mig. Men lyckas också kontrollera mig ganska bra inför främlingar eller människor jag inte känner så bra, mina närmaste får däremot stå ut med en del. Ska även sägas att jag har nära till euforiska glädjeyttringar med, samt känslosamma kärleksförklaringar. När det gäller ilskan och utbrotten försöker jag jobba på att framföra mitt missnöje på ett lugnare sätt, min sambo har förklarat att mitt beteende inte är acceptabelt och jag håller nog med, och så blir jag så utpumpad och slut i huvudet efter ett riktigt utbrott. Men när jag är mitt i det känns det så skönt att få tex slänga mobilen i väggen. Nu har vi dessutom ett barn som jag har lovat att inte skrika eller tappa besinningen inför, det funkar.
GillaGilla
Jag har känt mkt ilska på sistone (som mest härstammar av en frustration och stress inför mitt liv). Venne hur jag ska agera på det, har funderat på att börja på boxning då jag gick på det ngn gång och kände att det var en trevlig release. Har lyssnat mycket på hård musik och spelat gitarr, det har hjälpt lite.
GillaGilla
Jag är för arg, ibland blir jag så arg att jag gör riktigt dumma saker. River sönder viktiga saker, är elak mot andra och gör fruktansvärda saker. Det är som ett enormt tryck som fyller varenda millimeter av mig och det går inte att få utlopp för det annat än genom att bruka våld eller skrika. Jag önskar verkligen att jag kunde kontrollera mig, inte att jag bara ska svälja ilskan utan att ilskan inte ska uppstå överhuvudtaget.
Jag har ett extremt humör överhuvudtaget, stormande lycklig, djupt ledsen eller fruktansvärt arg. Det går inte att kontrollera.
Ibland tror jag att det är hormonbetingat (eller liknande) och jag hoppas nästan det, för i såna fall skulle jag kunna få hjälp medicinsk väg. I såna fall är det inte fel på MIG, då är det bara något i min kropp som fuckat upp lite.
Jag vill inte söka hjälp, för tänk om det inte finns något att göra och vem vill erkänna att den är störd?
GillaGilla
TACK TACK TACK FÖR DETTA! <3
GillaGilla