Jag har tidigare haft svårt för att lämna ifrån mig saker som enligt min standard inte är ”perfekta”. Men perfekt är ett ganska luddigt och odefinierat ord. Vad är perfekt, när ser man att man nått perfektion?
Det är inte så att det står en liten ringklocka bredvid en som ringer när man nått perfektion. Perfektion är ofta något man själv konstruerat, och den nivån tenderar att vara alldeles för hög. Så hög att man riskerar mental hälsa för att nå den. Man överarbetar och får ångestpåslag när ringklockar aldrig ringer. Tillslut är ingenting okej. Ingenting är perfekt.
Så jag har sedan något år tillbaka lyckats använda mig av ett nytt tankesätt: ”good enough”. Jag ser till att allt jag gör blir ”good enough”. Jag påminner mig också om att det jag ser som ”inte så bra som jag önskat”, ser andra som jättebra.
Istället för att se det som att jag sänker standarden, tänker jag att jag vidgar standarden. Istället för att putsa och putsa och få ångest och putsa lite till och sedan ändå aldrig bli helt nöjd med vad jag gjort för att ingenting någonsin är perfekt, uppmärksammar jag när något är ”good enough”, tvingar mig själv att vara nöjd och lämnar det bakom mig.
Ett exempel är bilderna jag fotade till ”pin för feminism” häromdagen. Jag fotade och fotade och redigerade och redigerade och la alldeles för många timmar på att några enstaka foton skulle se ”perfekta” ut. När den där ringklockan sedan aldrig ringde ville jag bara ge upp, radera bilderna och börja om från början. Då påminner jag mig själv om ”good enough”. Bilderna är tillräckligt bra. Ofta hinner jag tänka ”good enough” mycket tidigare, jag kan då vidare och slippa den negativa spiralen av att vilja ”ge upp och börja om”.
När det räcker att saker är tillräckligt bra får jag mycket mer gjort, så mycket mer gjort! Jag kan lägga 1 timma istället för 7 timmar på att finjustera grafik, färgkorrigera en bild eller korrekturläsa en text.
Jag slipper ångestpåslaget jag får av att lämna ifrån mig grejer utan att den där förbannade ringklockan ringt. För den ringer ju aldrig.
Sedan har jag fortfarande kvar en hel hög andra osköna karaktärsdrag, som att jag har (för) stort kontrollbehov, (för) höga krav på mig själv och andra, inte kan vara spontan m.m. Men när jag tänker ”good enough” blir jag i alla fall liiiiite snällare mot mig själv. Jag önskar att jag kommit på det tidigare.
Vad tänker du om perfektionism? Tänker du som jag eller har du andra strategier för att släppa garden och inte vara fullt så ”duktig”, kontrollerande eller pedantisk?
Åh, jag tycker det dör är så svårt. Saken är den att jag aldrig riktigt har haft så höga krav på mig själv, så jag har inte riktigt lärt mig att hantera det och nu har jag upptäckt vissa områden som blivit ångestfyllda för att jag blivit lite bättre och nu blir rädd för att det inte ska vara bra nog och plötsligt inte alls kan slappna av. Jag försöker släppa kraven för också, men ja, det är svårt.
GillaGilla
Jag försöker tänka att de största kraven har man på sig själv. Din omgivning tycker säkert det du gör räcker gott och väl, och är skitbra. Oftast är det en själv som tycker att en inte duger.
GillaGilla
Det var ett väldigt bra tips från dig. Jag inser i efterhand att många gånger jag mått dåligt psykiskt så är det pga den prestationsångest jag skapat för mig själv. Alltså ingen säger rakt ut att det behöver vara perfekt eller särskilt bra ens, medan jag bygger upp det till ett monster som hänger över min rygg 24/7.
Jag brukar tänka att det är bra så länge jag gör NÅT. Om detta NÅT är att påbörja skriva en uppsats för skolan eller komma ur sängen den dagen och duscha är inte viktigt. Jag gillar att organisera och spelifiera(!) min vardag. 50 minuter tentapluggande = 10 minuter tvspelande. Om jag fixar den skitsvåra uppgiften = köpa leopardleggings till mig själv. Om det är en vecka jag mått extra dåligt kan det behövas mindre prestation för mindre belöning. Typ, ok jag gick till affären och handlade iallafall, nu kan jag chilla en stund vid datorn.
Såna saker. :)
GillaGilla
Bra grej! Det tror jag är en bra morot för många, att dela upp sin dag i ”arbete” och ”lek”. Själv måste jag göra klart typ -allt- arbete innan jag kan leka, men alla funkar olika!
GillaGilla
Jag brukar försöka komma på mig själv när jag sitter och petar saker en pixel hit eller dit i jakt på perfektion, att nu är jag nog per definition färdig. När revideringar mäts i pixlar är man klar liksom. Ett annat mantra är ”ingen annan märker det här”, alternativt ”ingen annan bryr sig”.
GillaGilla
Ja! Det är skitbra. ”Ingen annan märker det här” har jag märkt stämmer bra. Ingen har någonsin mailat mig och ba: ”Duuuu den där pixeln nr 450302, den var lite väl grön va?” Hahha.
GillaGilla
För mig är ett bra sätt att hantera perfektionism att titta på andra som gör samma sak. Alltså inte deras resultat utan deras process för att nå resultatet. Det funkar ju kanske i ytterst få fall men i min arkiteltutbildning funkar det alldeles utmärkt eftersom alla i klassen håller på med samma uppgifter och projekt samtidigt. Väldigt många i klassen är perfektionister och jag får se dem lägga ner extremt mycket arbete på deras projekt och jag ser också hur de triggas av varandra att lägga ner mer jobb på det. Det jag försöker göra är istället att se att deras projekt definitivt hade varit ”good enough” även om de hade lagt ner betydligt mindre jobb på det. Då tänker jag att det måste gälla mig också och jag håller verkligen utkik efter den där stunden då jag känner att det här är ”good enough” för mig. Hittills har det funkat i varje fall utom ett då jag blev riktigt missnöjd med mitt resultat istället. Men jag kunde då i efterhand se väldigt tydligt vad det var jag var missnöjd med i projektet och kunde ändra det på en timme så ibland kan det vara bra att slänga iväg något som man inte är helt nöjd med för att sedan i efterhand se mycket tydligare vad som inte var bra och kunna ändra det på ett kick! Viktigast är nog att en är nöjd med tiden och energin en har lagt på saker tror jag!
GillaGilla
Bra förslag! Försöker göra detsamma när jag ska göra något jag är nervös med. Hur gör andra det osv..
GillaGilla
Det här behövde jag läsa, tack!
GillaGilla
Tack för att du läser :D
GillaGilla
Bra bild det där med en klocka som aldrig ringer, jag har aldrig tänkt på det på det sättet men ofta upplevt det. Jag tycker deadlines och tidsramar kan vara bra för att sätta gränser för mig själv. Typ ”nu gör jag det här i två timmar, sen så är jag nöjd för idag” istället för ”nu ska jag hålla på med det här tills jag är nöjd”. Det funkar bra så länge jag inte stressar upp mig över tidspressen. När man sätter tidsgränser så blir man också ”ledig” från sitt projekt och kan ta tag i det kanske dagen därpå i stället och då ser man det med fräscha ögon vilket verkligen kan vara bra rent kreativt. Sen tror jag att jag inte hade kommit så långt utan min perfektionism, den gör mig till en enormt driven människa så länge jag håller ångesten borta.
GillaGilla
Jaaa, alltså, problemet för mig med deadlines är att jag alltid är ute i så god tid. Jag är typ klar 1 vecka före, och då har jag 1 vecka kvar att ”pilla”. Haha. :D Men det är bra i bemärkelsen som du säger att kunna lämna det en dag och sedan återgå senare med nya ögon.
GillaGilla
Det här kanske låter jätteelakt, men för mig har min storasyster blivit ett avskräckande exempel på hur det är att vara perfektionist, och därför försöker jag undvika det och tänka som du: perfekt finns ändå aldrig om det är vad en strävar efter. Hon är mer perfektionist än någon annan jag träffat eller ens hört talas om, och pluggade hela nätter i sträck både under gymnasiet och högstadiet. Hon har alltid varit bättre än mig, vilket jag tidigare mått dåligt för, men som jag förstår nu har varit på bekostnad av hennes mentala hälsa. Jag tycker hon är världsbäst förstås, och skulle gärna vilja vara mer som henne på många sätt, men just gällande detta vill jag inte det. Däremot tycker andra ofta att jag är perfektionist och överarbetar saker och aldrig blir nöjd. Så jag är det nog till viss del, kanske stämmer det och att jag skulle behöva ifrågasätta detta ännu mer än jag redan gör. Jättesvårt att veta tycker jag, även om jag skulle börja sträva efter good enough (som låter som en jättebra strategi) så kan det nog ändå vara svårt att veta vad som är good enough, och att det kan vara svårt att sätta en lagom gräns även där.
GillaGilla
Jag förstår, det är nog en rimlig reaktion om du haft en sådan i din närhet! :)
GillaGilla
Åh jag kände så mycket igen mig i det här inlägget! Har alltid varit en ”duktig flicka” och har så fruktansvärt höga krav på mig själv i alla situationer, särskilt i skolan. På sista tiden har jag dock lyckats släppa lite på kraven genom att i förväg bestämma hur mycket tid jag får lägga ned på saker. Innan jag sätter mig och pluggar bestämmer jag till exakt vilket klockslag jag ska sluta. Då får arbetet vara klart, oavsett om jag känner mig nöjd eller inte. Jag försöker också tänka på ”vilotid” som en del av arbetsprocessen. Om jag inte får vila och ha kul ibland kommer jag aldrig orka med allt skolarbete, och på så sätt kan jag få det att kännas okej att ta pauser från plugget.
GillaGilla
Det låter jättebra! :)
GillaGilla
Jag vill bara trycka på en älska-knapp på det här inlägget!
Jag är den som aldrig blev nöjd, kunde sitta hela natten med en uppsats för att rätta en punkt här eller byta plats på två ord. Tills jag en dag bara bestämde mig, jag skriver till en viss tid eller möjligen till jag är färdig om det är svårt att sätta en tid men sen är jag klar. Har lämnat in mina senaste uppsatser utan att ha läst genom dem, för jag lägger ner sådan tid när jag skriver att det hjälps inte med att rätta och ändra i slutet.
Det är mitt sätt att bli good enough!
GillaGilla
Så kan jag också göra! Att jag bara bestämmer mig för att lämna in det, även om inte deadlinen är nådd. Det brukar alltid gå bra, så bra tips! :)
GillaGilla
Så himla viktigt! Jobbar också på det där. Pluggar till syrra och har haft uppehåll 4 år pga barn och jobb, och är mycket snällare mot mig själv den här gången. Innan jag fick barn hade jag sjukt höga krav, inte så mycket på det teoretiska, men på det praktiska. Noll tålamod med mig själv och ville kunna ta det där venprovet eller sätta en nål på första försöket, för att inte tala om att ha det där avslappnade bemötande! Tyckte inte att det var tillåtet att vara osäker och mådde då dåligt eftersom jag var det.
Nu har jag ju blivit morsa, varit ensam sen start och sen bollat uppfostran och jobb i 4 år, och nästan blivit utbränd på kuppen. Så när jag började plugga igen i januari så märkte jag sån stor skillnad! Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att inte känna mig säker på det praktiska, men påminner mig hela tiden att jag ju måste få BLI bra, en kan inte vara perfekt från start. Sen har jag blivit bättre på att inte anta att alla andra är så himla självklart duktiga. Alla kämpar på ett eller annat sätt. Vi måste vara lite schysstare mot oss själva, helt enkelt!
Perfektion är ju ändå rätt tråkigt…
GillaGilla
Kul att komma tillbaka och se att man har förändrats! Så upplevde jag det också på universitetet, jag lärde mig slappna av mer och mer för varje termin. :)
GillaGilla
Good enough är en jättebra strategi! Vi körde det på mitt förra jobb. Om perfekt är målet hinner en inte det en ska. Om något är perfekt har inte tiden prioriterats rätt och då har andra saker fått för lite tid. Genialt för att inte utarbeta folk :)
GillaGilla
Bra grej! :D
GillaGilla
Vilken kalasbra strategi! Det är ju faktiskt ofta så. När en själv tycker att, nu är det Bra Nog, då brukar en ju ha jobbat på det alldeles för länge redan!
Jag tror det är har att göra med att älta. Jag ältar massor. Och blir avundsjuk, och jämför mig med andra, och skäms ofta osv.
Men det en inte tänker på är ju att en alltid har en så oerhört skev och oförlåtlig lins när en betraktar sig själv!
Om jag kunde sluta älta, och överanalysera mig själv i allmänhet, så tror jag att jag skulle kunna lägga saker åt sidan mycket snabbare, och vara lugn i tanken att det är Bra Nog.
Vad är det värsta som skulle kunna hända?
(hih, här är en fin bild i ämnet..: http://teedags.blogspot.co.uk/2015/03/lite-fredags-pepp.html) :)
GillaGilla
Jag har läst om att folk som ältar kör med strategin: ”Nu får jag älta det här i 7 minuter, sedan måste jag lägga det bakom mig för gott”. Ältar aldrig själv, men kan tänka mig att det är en bra grej!
GillaGilla
Väldigt bra tips i inlägget och i kommentarsfältet. Jag har efter många år av prestationsångest och strävan efter perfektion försökt att lära mig att prioritera och ta bort kravet på prestation. VILL jag prestera? Är den här saken eller uppgiften VIKTIG att få perfekt för mitt välbefinnande? Är det här en väldigt utmanande och svår aspekt för mig? Ja? Då försöker jag att rannsaka mig själv: Är det värt allt slit? Nej? Dåså, GOOD ENOUGH! På det sättet försöker jag att lära mig att satsa på saker jag brinner för och känner en passion för. Det är fortfarande riktigt svårt, men det går framåt.
GillaGilla
Ah, det tror jag också på. Att se vad man vill prioritera. Vad är viktigast just nu – prestera där och slappa i övrigt. :)
GillaGilla
Hög igenkänningsfaktor. Tror jag gett upp många projekt jag haft för att jag är övertygad om att det aldrig skulle bli bra nog ändå. Till exempel så skrev jag mycket skönlitterära texter när jag var yngre, något jag försökt ta upp otaliga gånger, men nu för tiden tycker jag ofta att min plott inte ens är värd att skriva för det sätter stopp redan där. Den kan även vara så enkla grejer som att skriva en kommentar på en blogg, som jag i slutänden bara raderar för den inte blev bra nog. Har inga bra tips direkt… I en text jag skrivit till jobbet har det hjälpt att bara stänga ner den när jag egentligen inte kommer någonstans, och öppna den igen nästa dag. Ibland hjälper det att bara köra på, trots tvivel, och så kan jag faktiskt bli nöjd med slutresultatet.
GillaGilla
Tror det gäller att sänka ribban för ens liv i allmänhet och inte vara rädd för att göra fel eller göra bort sig. OBS är jättedålig på det här själv. Haha. Men jag jobbar på det! :)
GillaGilla
Är tvärtom, lägger ner för lite arbete på mina studier och är avundsjuk på de som har det drivet att de måste plugga 8 timmar per dag för att kända sig nöjda. Men då kan man ju som perfektionist kolla på sånna som mig och tänka att det löser sig även om man är oambitiös :)
GillaGilla
Hhaha, bra Nea! :D
GillaGilla
Hög igenkänning! Har ofta höööga krav på mig själv och försöker vara en ”duktig flicka”.
GillaGilla
:D Ner med duktiga flickan!
GillaGilla
TACK för att du skrev detta, precis vad jag behövde.
GillaGilla
Tack för att du läser! :)
GillaGilla
När jag försöker att inte vara duktig så blir jag väldigt duktig på att inte vara duktig, det blir som en pseudoduktighet :P
GillaGilla
Hahah, samma här. :)
GillaGilla