I SVTs Partiledaren med Anna Kinberg Batra sa hon något som alltid upprepas från högerkanten. Det brukar låta ungefär: ”vi tror inte på utopier och drömsamhällen – vi är realister”.

Just ordet ”utopi” används ofta av högern som ett sätt att avfärda vänsterns idéer som orealistiska. Men att säga att man inte tror på utopier, är att säga att man inte drömmer om ett annat samhälle. Man kanske kan tänka sig ett bättre samhälle, men alltid bara inom rimlighetens gränser. ”Här har ni lite politik, men bara lite lagom så där, så att ni får det 2.3 % bättre, men bara pyttelite bättre, man är väl realist”.

Jag tror att det är när vi formulerar utopierna som vi samtidigt formulerar politiken. För om vi inte drömmer om ett annat samhälle kommer vi inte heller driva igenom verklig samhällsförändring.

För mig är utopiska tankegångar viktiga för att kunna formulera min egen politiska ståndpunkt. Hur ser min absoluta utopi ut? Vad skiljer dagens samhälle från min utopi? Vilka förändringar måste genomföras för att utopin ska realiseras? Vilka är de viktigaste skiljepunkterna i dagens samhälle och min utopi?

Utopier blir dock inte alltid avfärdade som absurda. Trafikverkets nollvision är en utopi, men det är ingen som ifrågasätter den som orealistisk. Vi konstaterar helt enkelt att det är en självklarhet att en nollvision måste formuleras, även om vi aldrig når dit, eftersom nollvisionen beskriver målet.

På samma sätt måste politiska idéer utformas. Vilken är utopin? Hur når vi dit? Vilka reformer måste genomföras? Vilka förslag måste vi rösta ner? Vilken organisering krävs? Och av vem?

Att formulera utopier ser jag som en självklarhet, det är på det sättet jag drömmer om ett annat samhälle, inte bara ett bättre samhälle. Utan drömmar – inga förändringar, inget liv.

Vilka är dina tankar om utopier?