I januari skrev jag om Amy Cuddys forskning om så kallad ”power posing” och blev helt begeistrad i denna studie. Läs om ”power posing” och hur det påverkar dig här. Kort sammanfattat så sänks ditt kortisol (stresshormon) och höjs ditt testosteron (känsla av makt, dominans och kontroll) när du använder power poses i så lite som två minuter.
Hos de som stått i high power poses i så lite som 2 minuter (!) hade testosteronhalten höjts. Kortisolhalten hade sänkts. Slutligen var de mer benägna att tro på sig själva, spela högt och ta risker. Hos de som gjort low power poses i 2 minuter hade testosteronhalten sänkts, kortisolhalten höjts och de ville inte vara med i några riskspel.
Jag har verkligen börjat använda det här, oftast hemma eller på kontoret, men även bland folk om jag känner att det behövs. Hur? Jag sitter med axlarna utåt och ”öppnar upp” bröstet. Jag sitter inte med benen i kors utan med benen mer isär eller lägger upp ena foten på det andra knät. När jag går försöker jag gå lite mer bredbent och bestämt.
Det är ytterst små förändringar för mig personligen, men med tanke på att Cuddys forskning visar ett tydligt resultat även efter de korta experimenten så kan vi utgå från att det hjälper, dvs. att nivåerna av kortisol och testosteron förändras – till en början kortvarigt, men över tid mer bestående?
Jag har i alla fall känt mig mindre stressad i sociala (och tidigare obekväma situationer) och känner att jag har en aning bättre självförtroende, eller nej, snarare att jag är mindre ängslig över hur jag uppfattas. Jag har använt det aktivt i situationer jag tycker är lite jobbiga och nervösa. Då har jag 10 minuter före sträckt på mig, för mig själv. Det har hjälpt.
Har du provat power posing? Märker du någon skillnad?
Jag försöker att tänka på det dagligen, att använda lika mycket plats som många ”män” gör och instämmer helt i att jag känner mig tryggare och mer självsäker.
Det är som du säger ”små enkla ändringar” som faktiskt gör stor skillnad.
Dessutom använder jag en del power posing i mitt jobb med mina modeller.
GillaLiked by 1 person
jag har prövat POWER POSING ett tag nu (även fast jag inte benämnt det så), i olika sammanhang. går ofta med stompiga steg för att tillåta mig själv att vara ASTUFF… tills jag faktiskt även känner mig det. haha. blev påmint om det hela när jag började på en ny arbetsplats i höstas och märkte hur jag - precis som ALLTID - blir till en liten jävla myra/mus i nya situationer och hur hela min personlighet då krymps till noll. blev så jävla irriterad på mig själv, särskilt då jag la märke till att jag med hela mitt kroppsspråk förmedlar något som inte överensstämmer med sättet jag själv ser på mig själv idag. i nya situationer blir jag alltså mitt gamla jag - ingen kul uppenbarelse.
så jag började göra små förändringar i min kroppshållning, i t. ex fikarummet, och märkte, på riktigt att det förändrade mitt sätt att VARA också. att jag skrattade högre, bjöd på mig själv mer, och sa vad jag tyckte och tänkte, utan att oroa mig för motreaktioner, osv. det gör en jävla skillnad, det här vi gör med kroppen. tänker på det dagligen när jag möter patienter, kollegor, osv. men det är och förblir något jag får påminna mig själv om aktivt, tror jag.
SÅåååå intressant, detta, tycker jag! glad att du tog upp det!
GillaLiked by 1 person
Japp! Samma upplevelse, även om mina anledningar är andra. Jag är helt enkelt trött på könsstereotypiserande, och testar därför lite nya grejer. Jag märker att jag står stadigare, går och för mig mer avslappnat, börjar bli mer och mer obekväm i kläder som inte är just tillåtande och bekväma. Och ja, det får mig att känna mig lugnare och tryggare. Märker även i situationer där jag halkar in i en mer stereotypt ”kvinnlig” roll att det även förändrar min personlighet och hur mycket plats jag tar. Vad exakt som är hönan och ägget kan vara osagt, men att vad jag gör med kroppen har en påverkan är helt uppenbart.
GillaLiked by 1 person
Det här var riktigt kul att läsa om eftersom jag inte viste att det fanns något begrepp för detta. Väl när jag ser detta och att det handlar om ökad kontrollkänsla, så förstår jag varför jag rättar på mig per automatik när jag är i situationer där jag känner mig osäker, stressad, nervös. Detta när jag t.ex gör prov, ska framträda inför folk eller befinner mig på platser där jag inte känner mig trygg.
Så det gör verkligen skillnad, även om jag gör detta i mitt undermedvetna och sällan märker av hur jag byter possition. Men det ändrar sinnesstämningen, eftersom jag känner att jag tar plats och kan slappna av. :)
GillaLiked by 1 person
Jag läste en studie om detta i boken ”tänka, snabbt och långsamt” som handlar om typ 40 års studier om hur människor tänker och sådär. Väldigt intressant bok! Efter att jag läst den så har jag försökt att göra som du när jag går eller sitter etc. Har inte använt det så mycket typ stå inne på toan fem min innan en arbetsintervju eller liknande… men men.
GillaLiked by 1 person
Kör absolut med detta! Har gjort typ hela året. Sitter bredbent, blicken rak/rak i ryggen, kurar aldrig ihop etc. Så jävla skönt!! Tänk att män får detta naturligt? Tänk att de går runt varje dag och bara känner sig som subjekt? Inte behöver kämpa med sig själva för att våga ta plats.
Men nu gör jag det, och njuter av obekväma mäns blickar.
GillaLiked by 1 person
På tåg och bussar brukar jag sitta med båda benen brett isär och antingen luta mig framåt med armbågarna mot knäna eller luta mig bakåt med armarna i kors. Hjälper skitbra när jag känner mig obekväm eller otrygg, oftast. Ibland får jag dock galna obehagskänslor av att inte ”skydda” snippy? Haha hjärnan alltså.
GillaGilla
Jag har definitivt gjort det, och får nån slags kick av självkänsla? Inte på grund av själva handlingen tror jag, utan snarare för att jag själv aktivt bestämmer hur jag sitter/står utifrån vad fan jag vill själv och inte utifrån hur man förväntas. Tex sitta på en uteservering med benen brett isär och halvligga på stolen och njuta av solen. ALLTSÅ bästa som finns.
GillaGilla
Hej! Jag vet inte huruvida du uppskattar sådana här kommentarer eller inte, och om du inte gör det så ber jag om ursäkt. Hursomhelst - måste bara få säga att du var helt otroligt fin på bilden som du laddade upp till det här blogginlägget! Frivilliga kramar <3
GillaGilla
Hej Michaela och alla smarta läsare!
Jag undrar om det är någon som kan ge lite tips för hur jag ska kunna hantera lite jobbiga grejer i livet, vet ju att det finns många hjälpsamma och erfarna personer här inne.
Det är så att jag är en tjej som enligt samhället och vården räknas som överviktig. Har en lång historia av knäppa dieter, ofta uppmuntrade av min mamma som själv alltid bantar. Viktkommentarer är liksom obligatoriska varje gång jag hälsar på henne, gärna kommentarer som är ”snälla”, dvs. ”jag vet ju hur mycket du gillar att ha snygga kläder, men du hade passat så mycket bättre i detta nya modet om du gått ner x antal kg, du är ju en så söt tjej egentligen”. Hon vet inte hur mycket det sårar mig och att det ibland får mig att spy upp min lunch och skippa massa måltider vilket leder till jojo-bantning och en massa ångest.
Så till min fråga; hur ska jag hantera detta? Vad säger man? Jag har inget hopp om att kunna få henne att förstå då hon är en sådan typisk ca 50-årig ätstörd kvinna sen typ 35 år tillbaka. Livet som överviktig ätstörd är liksom så kantat av ångest och skuldkänslor. Det är inte synd om mig på samma sätt som min kompis med anorexi, jag borde bara ”rycka upp mig”.
Kan tilläggas att jag har tät läkarkontakt pga. depression och panikångest och har diskuterat min vikt ganska mycket med min husläkare. Hon tycker att jag väl hade vunnit hälsomässigt på att väga lite mindre men att det är otroligt mycket viktigare att ta hand om sin psykiska hälsa så jag borde helt strunta i att försöka gå ner i vikt, i alla fall tills jag mår bra psykiskt. Hon säger att det brukar komma av sig själv när man mår bättre och orkar gå ut mer etc. Då stabiliserar kroppen sig. Så jag är inte vad folk så knäppt brukar kalla ”sjukligt fet” (åh hatar uttrycket, inte för att det borde spela roll liksom) utan min läkare är inte orolig för min vikt.
GillaGilla
Jag har också kört på power posing i många situationer. Läste ditt inlägg i januari och hittade sedan ett TED. Jag står upp rakare och mer ”öppet”, går med bredare gång/starkare kropp, tänker på mina armar att de ska ta plats, sträcker på mig inför vissa möten osv. Märker en väldigt stor skillnad. Känner mig säkrare och även betydligt mindre stressad. Väldigt skönt!
GillaGilla
Jag undervisar i svenska och psykologi på gymnasiet, och jag har lärt ut power posing till mina elever ett tag nu. Det funkar! Det är också riktigt häftigt att se tidigare tysta och ihopkrupna tjejer få träna på att sträcka på sig och ta plats! Många av dem tar detta till sig som en strategi som ger resultat. Själv kör jag det alltid inför hålla-viktigt-anförande hos människor med makt, eller när jag sitter på möten med olika ledningar.
GillaGilla