Precis som de flesta andra har jag haft perioder där jag inte riktigt känt att jag hört hemma någonstans. Liksom som att jag är malplacerad i alla sammanhang. Att jag är ett gosedjur i en sån där maskin som någon tagit upp med krok och släppt ner på en random plats.
Ibland har jag tyckt att det varit svårt att skilja på vad jag vill, och på vad samhället vill. Vill jag verkligen detta? Eller tror jag att jag vill detta? Trivs jag verkligen i detta sammanhang, eller tror jag bara att jag trivs?
Dessa känslor har blivit bättre med åren. När jag läser mina dagböcker från när jag var runt 20 år bestod nästan varenda sida av dessa tankar. Vem är jag, vad vill jag. Vad vill jag – verkligen? På riktigt.
Det har varit skönt att erkänna för mig själv när jag utsatt mig för saker som inte jag vill, utan som samhället vill. Det finns en rad olika normer, institutioner och sociala koder som jag aldrig förstått mig på – men alltid intalat mig själv att jag ändå vill ha.
Jag läste Alex Schulmans krönika om dysfunktionella beteenden som normaliserats. Jag ryser bara jag tänker på det. Jag vill aldrig vakna upp om 20 år och finna mig i en sådan position, i en sådan relation, forma ett sådant liv.
Jag tar gärna del av andras liv (hur det än ser ut) och många saker man gör av kärlek och respekt för de man älskar och andra medmänniskor. Men när jag funderar på vad jag verkligen vill med mitt eget liv finns det noll procent av den varan. Införliva normer för andras skull. Spela med. Kontrollera. Mig själv. Andra. Som att man slutat lyssna på sig själv och enbart försöker känna sig så lite malplacerad som möjligt.
Det som har hjälpt mig är att frångå mitt allt för pretentiösa tankesätt och försöka anamma ett nytt om att livet inte är på blodigt allvar. Livet är som livet är, och jag fokuserar allra helst på saker som får mig att må bra. Må bra för stunden.
Vänner. Mat. Populärkultur. Familj. Jobba hårt, men leka hårdare.
Jag har inte direkt något drömliv. För vissa kanske det låter fruktansvärt hemskt och tråkigt. För mig är det väldigt rogivande. Det enda jag önskar är att slippa de där dysfunktionella beteendena, de samhälleliga överenskommelserna. Lyssna mer på vad jag vill, och mindre på vad samhället vill.
Det är därför jag älskar filmer som White Bird in a Blizzard, Gone Girl, Lost in Translation, Her och Wild – för de behandlar detta.
Åh vilket bra inlägg! Önskar att det var längre 😉 mer mer! så intressant.
GillaLiked by 1 person
Håller med föregående kommentar. Mer mer sånt här, så himla intressant! Eller länka mer som relaterar till detta :)
GillaLiked by 1 person
Det här passar så bra in på mig just nu. Grubblar mycket på definitionen av vem jag är och mitt sätt att leva. Slutar alltid med att en hamnar i vad meningen med livet är, egentligen. Inte på ett nedstämt sätt utan bara allmänt, allting är ju så jäkla konstigt. Allt som en uppfattat som normalt och rimligt har en nu växt upp och insett är helt absurt. Går det att förändra? Går det att få livet kännas mer rimligt? Troligtvis inte så länge det ser ut såhär. Thåströms låt ”vad ska du bli?” är klockren, min mardröm var att bli sådan som i låten, ändå sitter jag nu och är tacksam för att ens ha ett jobb. Så sorgligt.. Samhället är så fyrkantigt usch. Kanske skulle en bara ge sig ut och bo i vildmarken trots allt.
GillaGilla
Jag trodde det var det som kallades kultur. Att människor skapar kultur som skapar samhället som skapar kultur. Och att det inte går att skilja åt.
GillaGilla
Har verkligen varit inne i samma tankar. Har efter en lång periods pluggande hamnat precis där jag trodde att kag ville vara, gör det jag trodde att jag ville göra. För att det är ett prestigefyllt jobb. Men jag vantrivdes verkligen med sammanhanget. Jag trodde att det viktigaste i livet var att ”lyckas” med allt man ska lyckas med. Och min hälsa har fått ta smällen gång på gång.
Nu är jag på väg ut. Brottas med tanken på vad som skulle kunna göra mig lycklig istället. Jag får se. Pröva mig fram.
Sedan lönge vill jag inte ha barn, men vill leva mitt liv med min sambo. Omgivningen börjar döma, att vi eb tar nästa steg. Min värsta mardröm vore att falla för pressen.
Tack för att du skrev om detta. Så viktigt! Att känna efter och baramå bra, istället för att göra som man tror att man ”ska” göra.
Annat tips: Looking.
GillaLiked by 1 person
Åh, jag känner igen mig exakt i det du skriver, Michelle! Nu sitter jag här, just nu arbetssökande och försörjd av min sambo. Känner mig så himla misslyckad. Har ingen aning om vad jag faktiskt vill med mitt liv. Är rädd för att komma fram till att det är något rakt motsatt till vad samhället påbjuder. Önskar att någon kunde hjälpa mig.
GillaGilla
Bra skrivet! Tänker på detta dagligen. Framförallt när det gäller arbetslivet. Hur mycket jag vill jobba, med vad, på vilket sätt. Tycker det är så svårt att bena ut om mina åsikter kring detta kommer från mig själv eller från vad andra förväntar sig av mig. Svårast är nästan att stå på sig gentemot de närmaste. Jag ska försöka tänka på dina kloka ord mer - om vad som får mig att må bra. För när jag väl _verkligen_ tänker på vad jag mår bra av så känner jag mig säker, men så fort jag börjar ta in andras/egna förväntningar och normer så blir jag snurrig. Dock är det alltid skönt att se att andra tänker och känner likadant. Tack för detta, och för en bra blogg!
GillaGilla
Så intressant och bra inlägg! Skulle vara kul att få läsa lite mer kring detta utifrån filmerna du nämnde, framförallt Gone Girl, önskeinlägg för framtiden kanske? Eller du kanske redan gjort det? Tack för en bra blogg!
GillaGilla