När en skriver om dieter finns det alltid folk som blir upprörda eftersom de tror på olika dieter som om de vore religion. Detta gäller i synnerhet LCHF, men det gäller också, blev jag varse om, 5:2-dieten. Många kommentarer som strömmat in de senaste dagarna har handlat om hur bra denna svältdiet är, och att dieter inte måste vara dåliga (jag släpper givetvis inte igenom de kommentarerna).
Nu är ju jag av åsikten att alla dieter visst är dåliga. Punkt.
De folk som älskar dieter avfärdar kritik med ”men jag mår bra av detta”. Mina motfrågor blir då såklart ”Varför mår du bra av en diet?”, ”Vem säger att du kommer må bra om 10 år?” och ”Kan det vara så att du mår bra av en diet för att samhällsstrukturer lärt dig att dieter är mer eller mindre obligatoriska för att du förväntas kontrollera din kropp?”
Jag tror att människor som går på dieter utvecklar ett långsiktigt förhållande till kalorier, fettgram och motion som inte är särskilt hälsosamt. Och väldigt många utvecklar ätstörningar efter att ha gått på en diet. Det är faktiskt en av de vanligaste anledningarna till att, inte sällan unga tjejer, utvecklar ätstörningar från första början – det börjar med en ”normaliserad diet”. Tyvärr är folk så blinda för hur sjuka dieter är, de har blivit så normaliserade, att folk inte reflekterar över att vi inte behöver dem.
Jag förstår att dieter kan hjälpa ett fåtal människor, och då när det sker utefter läkares ordination. En läkare skulle aldrig ordinera 5:2-dieten. En läkare ordinerar inte LCHF, det vet vi. Många dieter är bevisade skadliga för oss. Precis som en ätstörning är skadlig. Ändå finns det många som motsätter sig forskning.
Många går också på ”kvinnodieten” (en diet vars namn jag själv hittat på) som de, omedvetet, anammat. Den innebär saker som att säga att man ”syndat” när man ätit choklad, att man ”tröstäter” eller att man ”tappat kontrollen”. Den innebär saker som att man måste träna för ”förtjänar” att äta. Att hoppa över måltider. Att peta i mat. Att utesluta något. ”Kvinnodieten” ger också kunskaper som kaloriräkning och givetvis hur man kontrollerar intaget av dessa.
Det mest tragikomiska av allt är att folk som älskar t.ex. 5:2-dieten inte vet om att de redan utvecklat ett ätstört beteende. Det är ätstört att påstå att svält är bra för en. De flesta ätstörda gör det, också. De flesta ätstörda, precis som de som går på en diet, får adrenalin och energi av svält. Initialt, åtminstone. Det är också ätstört att säga ”lägg dig inte i vad jag äter!”, precis som alla som går på dieter gör. Diethållning, precis som ätstörningar (ingen skillnad i många fall), utvecklas till ett beroende och något man försvarar oavsett kritik.
Inga dieter är bra.
JAG SLÄPPER INTE IGENOM NÅGRA KOMMENTARER OM ATT FASTA/DIETER ÄR BRA, SÅ DON’T BOTHER.
Det är verkligen läskigt att kika in i diet-världen. Jag åt enligt LCHF-dieten ett tag (fast man får inte kalla det diet, det är en LIVSSTIL!!11214!11!) och blev galen på alla ”fanatiker”. Deras sätt är rätt sätt och man får inte tycka att det är dåligt för då är det minsann en själv som är lat och dum och gör fel och om man drar in vetenskap i diskussionerna så blir man dränkt av anekdotiska bevis (som ”det funkar för mig/min man/statsministern/vår cockerspaniel”) och säger man att man äter det där så är det fruktansvärt och usch och fy och man kan ju inte gå på LCHF och samtidigt acceptera tillsatser och blablaBLABLA.
Fattar inte. Blir folk galna och sektiga av dieter eller är det bara galningar med anlag för sektmentalitet som går på dieter? Jag lade ner LCHF efter ett par månader och gjorde mig av med receptböckerna och kolhydratinnehållhemsidorna och slutade prata om det med vänner och bekanta, och fy vad skönt det var. Det blev liksom bara en press att gå på diet, helt plötsligt var man i princip tvungen att tänka på mat hela tiden. Jag som inte haft ätstörning tidigare började ganska snabbt koppla ihop mat med ångest, speciellt om jag åt något som inte följde reglerna. Det går ju inte att ha ett sunt mat-/kroppstänk när man följer en diet.
Nej, första och sista gången jag försöker mig på en diet som inte är ordinerad av läkare. Jag är hellre överviktig och matglad än smal med matångest.
*wall of text*
GillaGilla
Bra princip du avslutar med! Tror alla skulle må bra av att tänka så. Kram.
GillaGilla
Åt LCHF länge men blev själv otroligt trött på alla fanatiker. Har gått på en bunt andra dieter också men måste ändå säga att det är något speciellt med LCHF. Antagligen är det den där kicken du beskrev att fick när du inte åt. Kickarna och den energi man får av att drivas av ketoner borde lika kickarna man får av att svälta sig själv. Jag har aldrig upplevt det under någon annan diet - då har jag bara mått skit.
Även om jag inte tänker börja äta LCHF igen så måste jag säga att första året med LCHF var den period i vuxen ålder som jag haft något som kan liknas vid ett avslappnat förhållningssätt till mat. Jag bara åt mitt kött, mitt fett och mina grönsaker och var så nöjd. Räknade aldrig nått. Bara åt tills jag blev mätt och det var rofyllt på nått sätt. Men sen kom det i kapp mig ändå när jag tyckte att jag trots allt inte gått ner tillräckligt i vikt och sen sket det sig rejält - att vara smal som stryk visade sig i slutändan vara viktigare än att må bra.
Det verkar finnas en skara kvinnor i övre medelåldern som jojobantat i hela sitt liv som lyckas bli mindre ätstörda med LCHF men de är å andra sidan jävligt noga med att inte vikthetsa - ”vill inte kroppen gå ner mer så finns det inget att göra åt det för jag tänker inte väga, räkna och mäta nånting mer i hela mitt liv”, typ så brukar de låta. De har enkelt gått ner från 130-80 kilo och även om det är en stor viktnedgång så är det fortfarande långt ifrån dagens skönhetsideal. Dessa kvinnor verkar dock ha fattat att om de ska gå ner mer i vikt måste de börja svältbanta igen och de vet att det kommer skita sig.
Konflikterna inom LCHF-kretsar handlar ofta om motsättningar mellan de äldre kvinnorna som VET att de är ätstörda och inte vill hamna i samma spår igen och de yngre som inte fattar att de är ätstörda och vill pressa ner sig i sina smaljeans.
Ja, ja. Jag skiter i det och lägger energin på att strunta i vikten istället och pengarna på att köpa större kläder.
*another wall of text*
GillaGilla
Fy fan vad rätt du har!
GillaGilla
Tack! <3
GillaGilla
Vilket bra inlägg! Håller helt med dig. Vi har skrivit några inlägg gällande just dieter och dess effekter på vår blogg, kika gärna in och läs!
Heja dig!
GillaGilla
Jag håller med dig. Själv gick jag på väktväktarnas propoints- diet och känner att det triggade igång ”kvinnobantning” hos mig^^
GillaGilla
Ja, tror dieter tyvärr triggar igång alla möjliga ätstörningar. :( Hoppas du kan sluta med kvinnobantningen också.
GillaGilla
Jag har själv känt hur tunn linje det är mellan diet och ätstörning. Försökte mig på lchf under en period, tyvärr vid samma tidpunkt jag såg upp till ett gäng onåbara ideal, och samtidigt började jag träna mer än vanligt. Det var i sig inget ohälsosamt eller överdrivet med hela grejen, förutom just det att jag ju redan var normalviktig. Det var själva tankarna om det, som tog upp nästan all tid på dygnet, jag räknade tidvis kalorier och försökte hela tiden få mer steg på stegräknaren. Och vägandet; när jag inte hade tillgång till våg hos mamma så cyklade jag till pappa efter lunchen varje dag för att väga och skriva ned… Jag har såhär i efterhand börjat klassa detta som klassiskt ätstört beteende, något som jag även var vagt medveten om när det pågick, men tänkte typ att ”det är ju inte så farligt, jag ska bara gå ner lite”.
Jag bad, senast för några veckor sen, att pappa skulle ställa vågen nån annanstans än badrummet just för att den triggar det här beteendet i mig fortfarande. Mår så mycket bättre när jag slipper tänka på vikt överhuvudtaget och fokusera på måendet istället….
GillaGilla
Bra att du ber dem ta bort vågen, säger det ofta till andra. Det ÄR ätstört att hålla på så där, bra att du inte går på diet längre. Tyvärr får man ju mer långvariga konsekvenser ibland av olika diethållningar. Kram!
GillaGilla
Inte för att vara en LCHF-fanatiker, men det ÄR en livsstil. I alla fall för mig (men kanske inte för andra). Jag är en sockerberoende matmissbrukare och det blir så himla mycket bättre när jag inte äter kolhydrater (som triggar mig). Jag mår bättre utav det. Däremot så går jag inte ner i vikt för min kropp är så stressad av allt jag gjort mot den genom åren (har lång ätstörningshistoria), MEN jag mår bra utav det för jag behöver inte tänka på mat hela tiden för det är inte allt mitt liv kretsar kring när jag äter LCHF. Allt jag försöker undkomma är just hetsen kring mat och LCHF är ett steg på vägen för mig. Jag tycker alla ska äta som de själva mår bra av, vad det är får man hitta själv. :)
GillaGilla
Om du är sockerberoende matmissbrukare så är du precis den jag skriver om i inlägget, ”kan hjälpa ett fåtal”. Det är ett undantag att gå på en diet för att kunna må bra på andra plan i sitt ätande. För det flesta är det dock inte så. Hoppas det funkar bra för dig! Kram.
GillaGilla
Jättejätteintressant skrivet!
GillaGilla
Tror inte VAD det är man äter som är problemet, utan förhållningssättet till maten. Dieter är fel, men sen betyder det inte att just vad som anses nyttigt eller rätt är det. För att vara LCHF-försvarare, fast jag kallar det inte LCHF ens, utan low-carb. Det är liksom inte en diet om en inte gör det till det, bara det att det inte är normen i hur en fördelar matinnehållet. Just nu äter jag inte low-carb, men mår bättre när jag gör det pga slipper magont, har mer energi och är bekväm i min vikt (slipper ligga under eller över det jag känner mig bra i, fast vikten är ganska orelevant ändå). Och vill en ”fuska” så ska en det, yolo lix.
GillaGilla
Låt mig då berätta något skrämmande kära du. Var hos min samtalskontakt i tisdags på grund av min ätstörning och samtal kring kropp, mat, ja allt som hör till. Tog även upp diskussionen kring dieter och den senaste nu 5:2 dieten och jag drog paralellen med att svälta sig själv - vilket det faktiskt handlar om.
När jag sa detta reagerade min samtalskontakt, hon berättade att de pratat om detta på lunchen och att någon kollega pratat om hur ”bra” det var och att ingen av de reagerat på att det handlar om svält…Hur kan man inte se det!? Hur kan man inte se att det inte är bra för kroppen? Samtalskontakten menade på att människan tidigare inte alltid fick optimalt med näring och inget jämt intag. Må så vara, men den mänskliga kroppen fungerar ta mig fasen optimalt om den får det. Varför undrar jag? Varför, varför, varför? Och VEM kommer på alla dessa korkade idéer!!!!!?
Gah!!!!
GillaGilla
Åh jag är också så sjuukt trött på….ja, matprat över huvud taget!! Alltså inte på det du skriver (som är bra och viktigt) utan eviga diskussioner om kaloriintag, träning, effektivisering osvosv….. Detta pga jag lever med en familj av en mamma med dålig självkänsla, pappa med nån slags medelålderskris?!? och två träningsgalna bröder. Det enda de pratar om är träning! och om såsen är ”nyttig” eller OJ hade en gnutta CREME FRAICHE i sig! Jesusamalia! Det värsta är att jag känner mig ovilligt påverkad, började gråta en gång när mamma påpekade att jag åt glass ganska många vardagar. Det suger. Och hur ”duktig” man kan känna sig när man står emot efterrätten t ex. Vill bara att de ska prata om något annat nån gång.
GillaGilla
Åh, pepp och kram! <3 Försök att inte lyssna på dem. Ät så mycket glass och sås du vill.
GillaGilla
JAG SLÄPPER INTE IGENOM NÅGRA KOMMENTARER OM ATT FASTA/DIETER ÄR BRA, SÅ DON’T BOTHER.
GillaGilla
Otroligt bra skrivet! Tack!
GillaGilla
Tack för ett bra inlägg! När jag började uppmärksamma hur mycket folk i min omgivning pratar om mat blev jag snabbt mörkrädd. Och nu menar jag såklart inte att dela intresset av mat, berätta om recept, restauranger eller nya goda smaker man upptäckt - utan just kalorier, kolhydrater, förbränna det man ätit, socker, dieter, ”unna sig” och så vidare. Överallt, hela tiden. Så otroligt normaliserat och accepterat.
Och så fort jag försöker avdramatisera mat, prata om det, problematisera dieter eller den ångestfyllda relationen till näring… då möts jag av antingen ”vad är det för fel på att vilja vara hälsosam?” eller ”förnekar du att fetma är ett stort problem?”. Så väldigt känsligt ämne för många.
GillaGilla
Hej & tack för en helt jävla fantastisk blogg!
Det här inlägget fick mig verkligen att rannsaka mig själv. Har haft ätstörningar i olika former sedan tonåren, och för några år sedan fick jag äntligen rätt behandling och jobbade mig ur det allra jobbigaste. Då fick jag ett någorlunda normalt sätt att äta och tänka kring mat.
Jag har IBS och har så länge jag kan minnas haft stora magproblem. Jag googlade vad man kan göra åt saken (för som du skrivit blir en liksom lämnad vind för våg när man får den ”diagnosen”,) och läste om många som hade blivit mycket bättre med lchf-kost. Jag hade nyligen accepterat att man FÅR äta av allt, blivit frisk och var egentligen motståndare till allt som hade med dieter att göra. Trots detta bestämde jag mig för att prova då jag var så otroligt less på min konstant krånglande mage. Tyvärr så blev magen bättre av detta.
Jag säger tyvärr, för utan att jag egentligen märkte det så smög sig ätstörda tankar på igen. Jag var så lycklig över förbättringen i magen, till en början var det bara en stor lättnad att må bättre. Sedan insåg jag att jag kunde gå ner i vikt med det här sättet att äta, då med täckmanteln ”Jag äter så här på grund av min mage”, och där började det gå åt helt fel håll. Detta var för ca 1 1/2 år sedan, och under hela den här tiden har jag levt med regler, skuld och skam kring maten. Det GÅR inte att ha ett normalt förhållningssätt till mat, om en samtidigt förbjuder sig själv att äta vanliga saker som ris, pasta, bröd och potatis. Jag vill verkligen äta helt fritt utan regler, men jag vill också ha en normalt fungerande mage. Det måste finnas andra ”lösningar” än att plåga sig själv och neka sig själv mat. Det är ju ett sjukt beteende.
Jag inser också hur mycket jag oroar mig för vad som kommer hända med min vikt när jag slutar, ännu ett tecken på att det här är så jävla ätstört. Oron till trots, jag slutar nu. FUCK LCHF.
GillaGilla
”Kvinnodieten” jaa den går typ alla jag känner på!
GillaGilla
Du kanske borde läsa på om evolutionen, kroppens energisystem och hormonella funktioner innan du uttalar dig om exakt alla kosthållningar. Nej det ÄR inte naturligt för kroppen att äta glass och godis. Det är sån skit som ger metaboliska sjukdomar. Tycker att det är motsägelsefullt att du som ska stå för allas lika sitter och klankar ner på människor som väljer att äta utifrån koppens behov och förutsättningar.
Jag ger fullkomligt fan i att du kommer radera den här kommentaren. Du är förmodligen redan så bestämd på att du har rätt att man inte ens kan ha en rationell diskussion med dig.
Ha det bra.
GillaGilla
Tror du att ätstörda vill läsa sådant? Nej. Därför gör jag det här.
GillaGilla
men är inte allting en diet, egentligen? är inte att vara vefetarian ett dietval? precis som att äta kött? precis som att leva efter tallriksmodellen? att leva ett nyttigt och hälsosamt liv? förstår självklart att detta inte var vad du menade, men välj orden noga.
GillaGilla
Vad tycker du själv jag ska använda för ord? Jag tar för givet att alla kan skilja på att vara glutentintolerant och att gå på 5:2-dieten.
GillaGilla
okej nu tror jag inte att du förstod mig riktigt. jag menade att vara att vara vegetarian också är en diet, inte att folk med t.ex. skaldjursallergi själva valt att inte äta räkor.
GillaGilla
Okej. Men det är ingen diet med syfte att gå ner i vikt/förändra sin kropp, ofta är man veg av andra skäl. Däri tycker jag skillnaden ligger..
GillaGilla
Men om man måste gå ner i vikt och bli smal för att kroppen inte ORKAR väga 100+ kilo?
När den har ont varje dag, känner sig gammal, flåsar i backar och trappor. Inte orkar göra det man vill.
Är man fortfarande ätstörd då, om det enda som får en att gå ner i vikt och må bra är ”dieter”?
När man har identifierat vilka livsmedel som får en att bli sjuk, och det råkar vara precis LCHF.
Som gör att man INTE har diarré praktiskt taget varje dag i 20 år. Är det ätstört?
Ska man hellre må fysiskt dåligt och ha sin stolthet över att man iaf är ”avslappnad” och ”normal”?
GillaGilla
Som jag skrivit så finns det undantag där en specifik diet hjälper människor må fysiskt och psykiskt bättre. I ditt fall verkar detta vara ett klockrent exempel.
GillaGilla
”Enligt experterna finns det ingen evidens för att fastemetoden skulle ge ätstörningar, säger Michael Mosley. Fasta praktiseras i hög grad av till exempel muslimer, judar och hinduer och grupper som inte är kända för att ha särskilt mycket anorexi.”
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/lakare-forsvarar-52-metoden/
GillaGilla
Finns också forskare som säger att 5:2-dieten visst triggar ätstörningar. Väldigt konstigt utlåtande att dra alla muslimer, judar och hinduer över samma kam. ”Ha särskilt mycket anorexi”, så kan en inte säga..
GillaGilla
Jag tror helt enkelk att dieter aldrig kommer fungera så länge man ser på det som en diet. Jag sommarjobbadee på en pytteliten avdelning på ett stort företag där de två enda kvinnorna (30-40 år gamla) verkade vara helt besatta av dieter. Den ena var lite rund, och då kan man ha en viss förståelse, men den andra var fullkomligt ”normal”-viktig, och deras beteenden äcklade mig. En dag när jag gick ut i lunchrummet satt den ena tjejen med en pytteliten skål havregrynsgröt, den andra med en matlåda full med vattenmelon (något hon åt till lunch säkert halva tiden jag var där). Båda två hade skaffat en app för att hålla koll på kalorier och jag blev så chockad, och samtidigt satt dessa kvinnor och pratade om att de skulle få ”unna sig” lite då och då. Vid ett tillfälle försökte jag tala om för dem att det finns sätt som är så oändligt mycket bättre och fick bara några snäsiga kommentarer tillbaka och de resterande veckorna jag var där var de inte alltför vänliga mot mig. Det enda sätt som verkligen kan fungera om man vill gå ner i vikt, gå upp i vikt eller hålla formen är när man hittar en ”diet” som inte känns som en diet, när det inte känns soma tt man uppoffrar något. Bli vegan, eller så. Och att helt sluta äta sådant som generellt anses dåligt, eller att äta hur mycket som helst av vad som generellt anses dåligt så länge man mår fysiskt och psykiskt bra av det.
TL;DR: den enda ”diet” som någonsin kommer funka är att folk slutar fundera så jävla mycket och istället bara börjar äta med vett. Fantastiskt inlägg.
GillaGilla
bra inlägg och även om jag aldrig tror på dieter så fick ditt inlägg mig att tänka till om att dieter aldrig är bra även om personen i fråga mår bra av det, så tack <3
GillaGilla
Det är så bra att du skriver detta! Det behöver skrivas!
GillaGilla
Fast VA? Jag vet hur många läkare som helst som ordinerar LCHF, framförallt till diabetiker och människor med inflammation i kroppen. Det är en inflammationshämmande kost. Kolla upp Jonas Colting. Hjälp vad mörkrädd jag blir av alla som inte bryr sig om sin kropp? Nu menar jag INTE utsida, utan 100% insida. Dessutom finns det visst mängder med forskning som påvisar samband mellan cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar med en kolhydratrik kost, framförallt socker. Är själv läkare, och vansinnigt många av oss börjar nu inse att mycket av det vi fick lära oss när vi pluggade är rena påhitt av saker man TRODDE på sjuttiotalet. Fett är svinbra, och det ska inte undvikas. När man ser på det är det extremt logiskt, och LCHF:are har efter år på kosten helt fantastiska värden och blir i princip av med reumatism, sköldkörtelproblem, fertilitetsproblem, diabetes osv.
Vet att du inte släpper igenom denna kommentaren ändå, men det bryr jag mig inte om. Du uppmanar till SÅ mycket fantastiskt, utom nu då du uppmanar folk att inte ta hand om sin insida? Den ska leva länge så den orkar uträtta många feministiska stordåd!
(Och fasta är jättebra för kroppen)
GillaGilla
Går väl att äta hälsosamt och ta hand om sin kropp utan att gå på en jäkla diet?
GillaGilla
Alltså, jag har läst alla inläggen i ‘EDAW’ nu och har väl egentligen tusen miljoner saker jag vill ta upp, men tror att det blir lite för långt och att jag antagligen tappar bort poängen redan halvvägs. Eller så blir det bara ytterligare ett bidrag till hur olika ätstörningar kan se ut. DOCK: Är snart 30, kom i puberteten långt tidigare än alla andra och har sen dess levt med ett komplicerat förhållande till mat.(pga ville inte alls få höfter och bröst när jag var ett Barn och alla andra var Barn runt omkring mig) Har både varit underviktig och aningens överviktig(fast egentligen bara sund men inte enligt dagens mått mätt, kan vi inte prata det, hur det har blivit så skevt? Alltså sen när underviktig blev = normalviktig). MEN: har en kroppstyp / benstomme som är väldigt grov, så det syns liksom inte, därav har jag aldrig fått adekvat behandling. De enda som verkligen sett är väldigt nära vänner och mina föräldrar. När 5:2 dieten blev stor kände jag ett enormt hat, det var som att bli sviken. Jaha så nu är det OKEJ att självsvälta 2 dagar av 7? När fan skedde detta?! För mig triggade det igång en runda med självsvält som kanske var den värsta sen jag var 11. 2 dagar på test blev till tre till fyra till…. 2:5 diet.
Var även vegetarian i 13 år, blev vegetarian mest för att jag skulle slippa äta med resten av familjen. Men hävdade att det var för djurens skull. Har gamla vänner som är veganer, som haft (har) ätstörningar, som gått vidare till raw food. Det både bloggas och instagrammas. Jag orkar inte ens ta debatten. (som du ju gjort, TACK!!!!!!!!!!!<3) För jag måste liksom hålla ordning på min egen matrelation först och främst. Men ändå, det är så urbota urartat allting kring mat. Pluggar och går i en klass med enbart kvinnor, devisen som en gång kunde hjälpa, att titta på vad andra äter och tillåta sig själv samma, funkar inte längre, för alla är lika sjuka.Och det gör mig så himla himla matt.
GillaGilla
Åh, tusen kramar. <3 Finns många som krigar!
GillaGilla
Jag har själv försökt mig på en hel uppsjö av dieter genom åren, och givetvis har ingen av dem gett mig något. Det jag tycker är allra värst är det universella påståendet att man ”ska” äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål och så proteinshakes och vitaminer däremellan, annars blir man fet och ohälsosam och hamnar i helvetet. När jag försökt mig på det så har matstressen fullkomligt tagit över mitt liv. Att redan dagen innan stressa upp sig över att ”har jag frukostmat hemma?”, ”hur skall jag hinna äta mellanmål när jag har möte på förmiddagen”, ”ÅHNEJ lunchen blir en timma försenad!!” och när jag missar ett mål så har livet kollapsat. Det är just för att komma bort från denna matstress som verkligen är oerhört destruktiv som jag helt enkelt väljer att inte äta under dagarna (om jag inte blir väldigt hungrig), utan äter en eller två gånger på em/kväll. Vissa kallar det periodisk fasta, jag kallar det ett sätt att äta som funkar med min rytm och som låter mig fokusera på annat än hur/hur ofta/när jag skall (=MÅSTE) äta. Poängen är att INTE göra en diet av det, utan istället att lyssna på sin kropp.
GillaGilla