Du kanske har hört talats om begreppet ”clean eating”? Kortfattat handlar det om att enbart äta mat man anser vara ”ren”. Jag skrev om detta begrepp på Nöjesguiden, då med fokus på den rörelse som nu utspelar sig på Instagram. Jag menar att clean eating är en ny form av ätstörning, inte sällan helt olik det som kallas ortorexi.
Det är skillnad på att gilla att äta grönsaker ibland och att vara som besatt av ”ren mat”. Här är en lista med 7 varningssignaler att ha koll på om du känner att du är i riskzonen.
Efter att jag publicerat mitt inlägg på Nöjesguiden om ”ren mat” fick jag många reaktioner, och jag skrev därför en uppföljning på bloggen om så kallade hälso-ivrare. Leg. sjuksköterskan Elise publicerade därefter ett gästinlägg som gick på djupet om dieter, hälsosamt mat, clean eating, ätstörningar m.m.
Ovan kommentar är typiskt sådant man möter så fort man kritiserar dieter. Den här var på min Nöjesguiden-text om clean eating. När 5:2-dieten var poppis för något år sedan skrev jag om detta, och möttes av en FLOD av sura kommentarer, jag fick stänga kommentarsfältet, haha.
Det är just nu väldigt ”trendigt” med så kallad raw food, soul food, clean eating och ren mat. Jag tycker ofta personer som ägnar sig åt sådant gör det på ett besatt och ohälsosamt sätt. Jag är emot alla typer av begränsningar vad gäller mat och ätande, och denna åsikten brukar röra upp mångas känslor.
Det kanske är värt att fundera på varför man blir så kränkt när någon påpekar att man slaviskt äter ”ren mat”, och varför det anses hälsosamt att utesluta hela näringsgrupper ur sin föda? Ofta tar sådana människor enbart hänsyn till fysiska faktorer, när man talar om ”respekt för sin kropp” gör man det i termer om vad kroppen fysiskt mår bäst av, inte vad psyket (och i förlängningen kroppen) mår bäst av.
Läs gärna de artiklar som länkas till ovan, de ger en djupare förståelse för begreppet och dieten. Imorgon är temat ”att vara frisk” och jag kommer att börja avrunda Eating Disorder Awareness Week här på HEJ BLEKK.
Kommer typ två böcker om clean eating bara nu i vår, helt sjukt :o
GillaGilla
Men uuuuuh >.<
GillaGilla
Jätteintressant ämne och väldigt bra skrivet!
GillaGilla
Tack för att du läser!
GillaGilla
Hej!
Jag har följt din blogg lite under den här veckan, och kollade på de två filmerna du tipsade om (starving in suburbia och for the love of nancy). Det här är ju kanske lite off, men jag jag började fundera på det här med att vara vegan. Jag är själv vegan och har aldrig kopplat det till ätstörningar. Jag har aldrig bantat eller gått på någon diet (förutom vegetarisk kost) och enda gången jag tyckte jag var tjock var när jag var 7-8 år, sedan dess har jag om något ansett att jag är lite väl smal. Men nu tänkte jag ändå att det finns vissa likheter mellan vissa ätstörningar som du beskriver och veganism. Jag talar absolut inte för alla veganer/vegetarianer, enbart utifrån mina egna upplevelser. Det är möjligt att många inte alls ser det så.
Iallafall. De likheter jag ser är väl min och vissa andra veganers tendens att se ner på animalisk kost, ur ett etiskt perspektiv. Animalisk kost beskrivs ibland av vissa på ett ”föräckligande” sätt, typ ”ägg=hönsmens”, ”komjölk=kobröstmjölk”, ”kött=likdelar/kadaver/döda djur” för att det ska låta äckligt helt enkelt. En annan likhet är ju att en sätter upp regler kring vad en ”får” och inte ”får” äta. De flesta (även jag) vänder sig dock emot ordvalet ”får” (typ: ”får du äta det här??”) eftersom det inte är en fråga om någon allergi eller någons tillåtelse, det är ett val och jag anser att jag väljer bort viss typ av föda av etiska skäl. Det där med mat blir alltså mer problematiskt i och med att en läser mkt mer på innehållsförteckningar, sitter och är jobbig på restaurangen för att det inte finns någon vegomat på menyn, och i vissa fall avstår från att äta för att det inte fanns någon vegomat (men äter då t.ex. hemma senare).
Skillnaden om man jämför med de ätstörningar du tar upp är väl att det (för min del och de jag umgås med) inte är något fokus på hälsa, träning eller kroppen. Det som ligger i fokus är (enligt mina upplevelser) oftast hur djuren har behandlats, hur djuren mår och kan uppleva sin situation, resurshushållning samt eventuell miljöpåverkan från matproduktionen.
Ser du någon koppling? Eller är skillnaden (dvs anledningen till kostvalet) avgörande? Funderar på om det kan vara riskabelt ibland att promota en vegetarisk kost till någon som har haft eller har någon typ av ätstörningsproblematik… Samtidigt som jag ju tycker att det är förfärligt hur djuren behandlas inom djurindustrin. Djurindustrin är ju liksom något jag vill ska förändras och som jag har sett det så är veganism ett relativt enkelt steg att ta, som långsiktigt skulle kunna få effekt.
GillaGilla
Hej! Tack för att du läser, och tack för din kommentar. Det finns INGA likheter mellan veganism och ätstörningar. Veganism är ett kostval utifrån etiska/politiska skäl medan ätstörningar är en sjukdom. Vill verkligen understryka det, det är en sjukdom som man drabbas av, inget kostval eller något som har med själva maten att göra. Det har med hjärnan och kontroll att göra. Däremot finns det såklart folk med ätstörningar som är veganer, har blivit veganer eller inte kan bli veganer pga risk för ätstörningsåterfall. Men nej, inga likheter och de ska aldrig jämställas. :)
GillaGilla
så himla bra svar, michaela!!! TACK.
och tack du person som kommenterade med din fråga så att detta fick komma upp till ytan.
GillaGilla
Känner så igen det där ovanstående skrev om att folk ofta frågar ”får du äta det här?”, jag kontrar ALLTID med ”Nej, jag VILL inte äta det”, så tröttsamt. Både jag och min kille är veganer men är riktiga chipsomaner och har verkligen ingen koll på rå kost eller sådant, det är för dyrt för oss att leva så i nuläget och varje gång jag gjort något rått så har det alltid varit skitdyrt och inte alls särskilt gott. Nej, palla dieter och tjafs när kroppen ändå mår bra som det är i nuläget.
GillaGilla
Låter bra det! :)
GillaGilla
Tack! Din blogg är en frizon där jag kan andas ut. Blir så fruktansvärt negativt påverkad av allt snack kring dieter, detox, raw food osv osv osv, sätter direkt igång tankar och funderingar kring kroppen jag inte vill ha. De senaste två åren har jag haft det minst problematiska och ångestfyllda förhållandet till mat som jag kan minnas och har mått väldigt bra både psykiskt och fysiskt. Under tonåren räknade skrev jag ofta ned allt jag ätit under en dag och kompenserade därefter med extra motion eller måttligt ätande om jag ätit godis eller fika. Det är egentligen först nu som jag inser att det här är ett ätstört beteende även om jag aldrig var underviktig eller fick någon diagnos.
Har du några tips på argument eller sätt att värja sig på när de har samtalen ständigt dyker upp i fikarummet på jobbet eller någonannanstans där det är svårt att helt sonika gå därifrån för att slippa lyssna?
GillaGilla
Tack för världens bästa blogg Michaela! Du ger mig kraft och jävlaranamma och massa bra tips som berikar mitt liv!
Mary och elise: indeed en väldigt viktig fraga! Jag ser en klar och tydlig skillnad mellan ätstörningsproblematik och kostval som veganism/vegetarianism. Däremot sa tror jag att dessa kostval manga ganger kan leda till ätstörningar eller atminstone vara en bidragande/utlösande faktor. En ökar fokus pa mat, som du skriver Mary, en kollar innehallsförteckningar, äter senare för att det inte finns vegomat pa menyn etc. Manga blir ocksa vegatarianer/veganer under tidig tonar när ens kropp och hjärna växer och är extra känsliga för omläggning av kost eller snarare ofullständig kost. Som du säger Michaela sa har ätstörningar med hjärnan och kontroll att göra, hjärnan, vilken paverkas om en inte far i sig tillräckligt med näring/rätt näring. Saklart kan det vara at andra hallet ocksa, att en lär sig tidigare vad som är bra mat och inte, och äter kanske mer varierat än andra barn/ungdomar. Jag blev själv vegetarian när jag var 11 och först da började jag äta grönsaker och mer varierad kost, sa det kan ocksa föra med sig postiva saker. Jag utvecklade dock en allvarlig anorexi och upplever att jag blivit verkligt frisk först efter det att jag bestämde mig för att börja äta kött igen. Jag jobbar pa att ”jobba bort” mitt självförakt och att ge min kropp det jag upplever att den vill och behöver ha, har tagit mig manga steg framat i min utveckling mot ett bättre liv. Precis som det har hjälpt mig de senaste aren att tillbringa mindre tid med mitt utseende (rakning, peeling, harfärgning, shopping, sminking, piercings mm) som jag länge varit ganska besatt av, har det hjälpt mig att inte längre välja bort livsmedel för att genom detta tänka och fokusera mindre pa mat i och med vad jag ”far” äta och inte. Det moraliska aspekterna kvarstar naturligtvis och sa ofta jag kan försöker jag äta kött som inte är massproducerat, som är lokalt och om möjligt fran djur som mumsat gräs istället för majs eller soja. Men om situationen inte erbjuder detta sa tillater jag mig ibland att ta vad som finns och vad som later gott. Som ni kanske kan första har jag tillbringat manga gratande moment fyllda av äckel framför köttdiskar, men det har blivit lättare. Efter 6 ar av självsvält och manga fler med självförakt finns det inget jag hellre önskar än att leva ett liv där mat innebär glädje och energi och gemenskap. Att börja äta kött igen har för mig varit en bit pa vägen dit.
GillaGilla
jag brukade vara en ”clean eating-tjej” och tyckte det var det bästa i världen, men inser nu när jag tagit mig ur det att det var en form av ätstörning det med, samma sorts besatthet som jag hade när jag hade bulimi i tonåren… fast på ett annat sätt.
GillaGilla
Skönt att du kommit bort från det! :)
GillaGilla
Du är bäst! Tänkte ta upp det som Mary skrev då jag är veg. Men jag äter allt utom djur. För jag får inte i mig det, började ifrågasätta ätande av djur som barn och så fort jag fick blev jag veg.
GillaGilla
Emot alla typer av begränsningar? Jag hatar socker. Jag är övertygad om att vissa människor (släkten/familjer/gener) är mer känsliga för socker än andra. Om jag tittar på min mammas släkt blev alla hennes syskon tjockisar med diabetes och beroendeproblematik. Socker höjer mitt blodsocker och gör mig sjuk. Om jag äter socker utan att begränsa mig kommer jag att gå diabetes. Och jag får även finnar, urinvägs- och svampinfektioner. För att inte prata om vilket sug det ger mig och en ökad fettmängd på kroppen.
Visst, mångas kroppar hanterar sockret bättre än min. Jag äter heller inte gluten då jag inte tror att det finns något bra med det förutom att det smakar gott. Självklart är jag som de flesta andra människor och i synnerhet kvinnor, styrd av normer och tänker på hur jag ser ut. Men jag gör dessa saker främst för mitt välmående.
Efter nästan 15 år som rökare slutade jag röka för fem månader sedan. Jag har också nästan helt slutat ta andra droger som fuckar min kropp och i synnerhet mina signalsubstanser. Jag begränsar mig själv till en eller två öl.
Begränsningar kan vara både nödvändiga och väldigt givande. Vissa människor kan hantera dagens överflöd av ständig tillgång till i princip vad som helst, även mat, medans andra verkar ha kvar starka gener som under många tusen år har fått oss människor att överäta när tillgång på mat finns, får snart minskar säkert tillgången. Jag KAN inte äta obegränsat av precis vad jag vill. Under en tid då jag inte begränsade mig då kunde jag leva på Karins lasagne och Coca Cola och cigaretter och jag både mådde och såg ut som Skit. För mig var det helt livsnödvändigt att begränsa mig.
GillaGilla
Nu är ju inte världen så svartvit att man antingen äter köpelasagne och dricker 1645 liter cola varje dag eller går på diet. Det går ofta att hitta en lagom balans utan att behöva vara extrem åt något håll.
GillaGilla
Antar att jag själv är en sån hälsoivrare, men förstår inte varför folk ska bli så hemskt upprörda när en kritiserar dieter. Det blir så svart eller vitt hela tiden. Jag äter själv en elimineringsdiet som ska hjälpa min ledgångsreumatism. Denna diet är väldigt strikt och jag har själv funderat på om denna begränsning kan övergå till någonting ohälsosamt. Framförallt när det som ska vara hälsosamt lite övergår i en kroppsfixering. Har ju gått ner en hel del i vikt, och blir glad när folk märker det, men det var ju inte riktigt meningen med kosten alls. Denna tendens hos mig är jag vaksam på, men ibland vet jag inte riktigt hur jag ska motarbeta den.
Jag håller med dig om att mat ska vara för både kropp och själ, något jag själv får påminna mig om ibland när jag råkar äta lite för mycket eller lite av något. Sen tror jag även att tanken på att kosten ska hjälpa mot alla sjukdomar och alla symptom kan övergå i ett skuldbeläggande av en själv och ens handlingar, som inte alls är hälsosam. Jag menar: det är ju inte mitt fel att jag har ledgångsreumatism, men av vissa saker man läser i dessa grupper kan man ju nästan tro det. Sen tror jag definitivt att kost och träning kan lindra symptomen, men om hela livet blir begränsat av vad du får äta eller inte på grund av ens sjukdom, så låter man ju sjukdomen styra åt andra hållet. Så ja, tack för att du tar upp en väldigt viktig fråga.
GillaGilla
hur ser du på bloggar som oh she glows och green kitchen stories? plant-based (i oh she glows fall åtminstone, green kitchen stories använder ägg ibland osv), gluten- och sockerfritt. jag mår 373824 gånger bättre av att äta enligt deras recept. båda dom har en massa efterrätter också och så hehe och pratar typ aldrig om träning mer än yoga ibland. jag ogillar hetsen i att äta clean och typ aldrig vika ifrån det, och ogillar starkt alla extrema raw till 4-dieter typ (femton bananer på en dag, nej tack). men det finns liksom ändå mat som _är_ dåligt för en, oavsett om man oftast äter hälsosamt eller inte.
GillaGilla
Ja, det ser jag väl inga problem med. Det är ju god och nyttig mat liksom. Det är inte så att jag propagerar för att man bara ska äta pommes, utan snarare de som säger att pommes är DET VÄRSTA SOM FINNS I LIVET. :P
GillaGilla
okej men då håller jag 100% med dig! har både chiafrön och macapulver OCH pommes och chips hemma, funkar hur bra som helst liksom ;)
GillaGilla
Bra inlägg!
Jag har aldrig eller äter själv inte enligt någon särskild diet eftersom jag inte heller tror på att ha regler och begränsa mig. Men det verkar vara väldigt svårt att komma till det där ”sunda” ät vad du vill-förhållningssättet för många, då många haft eller har (alltså även de utan ätstörningar) en komplicerad relation till mat och nog känner det är enklare att förhålla sig till regler än utan. Vill man må bättre, psykiskt eller fysiskt, är det ju skönt att tro att lite regler kring mat kan hjälpa en.. Min sambo äter just nu en hel del raw food, han menar att han mår bättre av det, men jag tycker ärligt talat bara han blivit tröttare på sistone… Vad jag vill säga är att det nog för många är enklare att förhålla sig till en diet som ett slags livsregler än utan regler alls och att jag förstår de som känner sig kränkta när man kritiserar dieter, då de kan vara viktiga som en slags fast punkt att tro på och hålla fast vid för de som följer dem..
GillaGilla
Tack för ett jättebra och viktigt inlägg!
Vill passa på att komma med önskemål. Jag skulle VERKLIGEN upskatta inlägg om UNS och hetsätningsstörning. Har själv pendlat mellan dessa två och det känns som att det är så få som känner till de diagnoserna - och ännu värre, få som tar dom på allvar. Jag är ju överviktig och kräker inte, tvärt emot den bild de flesta har om ätstörda. Detta gör att jag mycket sällan ses som sjuk, utan snarare som lat med dålig karaktär…
GillaGilla
Bra idé. Jag kommer inte kunna få med allt denna vecka, men skriver upp det och ska försöka få till ett inlägg om det längre fram! Kram.
GillaGilla