Okej, då var vi här igen. Så fort jag skriver om pro ana, ätstörningar, bantning och dieter så får jag alltid några hälso-ivrare efter mig. Hälso-ivrare blir alltid jättearga när jag säger att någonting är osunt (t.ex. dieter) eller rentav har pro ana-tendenser. Igår skrev jag på Nöjesguiden om bl.a. ”ren mat”, eller clean eating som det är mer känt som.
Jag skrev att det är ett helt värdelöst synsätt på ätande – att bara mat som är ”ren” är tillåten. Att det egentligen bara är att byta ut en destruktiv tanke mot en annan. Det är att återigen låta maten styra sinnet, inte låta sinnet styra maten. Det är rätt eller fel, tillåtet eller otillåtet, tillräckligt eller otillräckligt. Duktig eller misslyckad.
En tyckte att det var fruktansvärt att jag uttalade mig om sådant jag inte har någon koll på (mig veterligen har jag ypperlig koll på olika ätstörningsbeteenden och tankesätt). Personen menade att ”clean eating” handlar om den ”ultimata respekten för sin kropp”. Jag svarade att vi då har lite olika syn på hur man respekterar sin kropp. Svaret? ”Ja, om att respektera kroppen för dig innebär att käka besprutad frukt, snabbmat och GMO så har vi nog det.”
*knaprar på lite snabbmat just i detta nu*
För mig är det helt irrelevant vad själva syftet med ”clean eating” är, så länge resultatet av det är hundratusentals triggande bilder på Instagram med vikt, siffror, uteslutande, vågar och förrädisk retorik om ”tillåten” mat. Det är egentligen ingen skillnad på clean eating och en diet, eftersom båda går ut på att använda restriktioner om vad man ”får” äta och inte får äta. Jag skrev om dieter i ett tidigare inlägg.
En annan var lite hårdare i sin kritik:
Fyra frågor: Betalar inte jag också skatt? Vad händer när du blir sjuk? Varför detta empatilösa förakt mot medmänniskor (varav många haft ätstörningar)? HA HA HA är det en komiker jag har att göra med?????
Vad som slår en när man lyssnar på hälso-ivrare är att de enbart tar hänsyn till fysiska faktorer. När man talar om ”respekt för sin kropp”, gör man det enbart i termer om vad kroppen fysiskt mår bäst av, inte var psyket (och i förlängningen kroppen) mår bäst av. För mig är respekt för kroppen att vara tolerant och snäll, att ge den vad den är sugen på. Att inte använda några restriktioner eller regler. Det är den ultimata respekten för min kropp. Marabou mintchoklad innehåller också näring. Framförallt för mitt psyke.
Sedan ifrågasätter jag även det svartvita synsätt de har på vad som är ”ren mat”. Jag tvivlar på att någons kropp eller psyke mår särskilt bra av att bara äta dessa jävla egenplockade blåbär på en bädd av ekologisk granola och raw food-strössel från typ jesus. Nä, jag är så infernaliskt trött på hälso-ivrare som bara pratar om fysik, vikt, gram, kolhydrater, fett, BMI och jävla skit. Ni kan sitta där och knapra på bark, driva ert företag och betala skatt medan jag äter min slafsigt goda mikro-pizza.
I hear you. Själv blev jag dock hjälpt av att börja jobba på en restaurang som serverar raw food. För mig har mycket handlat om att ha ”godisdagar” då jag proppat i mig för att sedan svälta resten av tiden. I och med raw food kunde jag plötsligt äta lite kaka varje dag då detta inte var otillåtna livsmedel. Förvisso fortfarande ett visst kontrollbehov men detta har smittat av sig på hela min kosthållning och jag kan nu äta lite choklad varje dag om suget faller på. Jag har m.a.o hittat den där balansen som jag sökt efter i sex år. På min restaurang pratar vi dessutom aldrig om kalorier eller att äta för att gå ner i vikt. Hos oss är det god mat som läker. Sedan säger jag inte att detta fungerar för alla, men det har hjälp mig i alla fall.
GillaGilla
Att inte ifrågasätta stora, väletablerade företag (som t.ex. Marabou, som i viss utsträckning använder palmolja i sina produkter) är att ge dessa en enorm makt. Till följd får vi produkter som innehåller cancerogena ämnen, miljögifter och dylikt, som vi sedan äter för att ”det har man alltid gjort” eller för att ”vara snäll mot sig själv”. Jag tycker absolut inte att man ska ha några restriktioner mot sig själv i sin kost gällande vad man är sugen på, men en pizza kan t.ex. lagas på väldigt många sätt. I slutändan skall man förstås göra som man själv vill, men det kan vara bra att ha i åtanke att det finns alternativ. Och att äta hälsosamt för att man mår bra av det är faktiskt en god sak, i synnerhet i en värld där alltfler utvecklar allergier och magproblem (t.ex. IBS) till följd av kosten.
GillaGilla
Du är så modig och klok och uttrycker dig så tydligt. Tack för att du orkar föra den här kampen. Du har många tacksamma med dig!
GillaGilla
SNorbra inlägg!! Är SÅ glad att äntligen vara ute ur äs-vegan-träsket. Det förstör så himla mycket mentalt och socialt.
En annan intressant sak att ta upp är också den generella skillnaden i män och kvinnors ätvanor och mat-mentalitet. En kvinna lär sig att äta typ som en fågel, ”en handfull nötter”<—classic, och barnportioner. Män har ofta en helt annan mentalitet som handlar om att trycka ner så mycket mat som möjligt, och de jag känner bryr sig absolut inte om ifall det är hälsosamt eller ej, utan bara njutningen i att äta. Inser att jag generaliserar grovt nu, men detta är mina upplevelser och erfarenheter.
GillaGilla
Är i en situation där två av mina storasystrar gick på mig om att gå ner i vik ”för min egen skull”. Den ena av dem har opererat sig både utvändigt och gastric bypass och har haft problem med sina värden, ork och energi. De vill ”hjälpa mig” ekonomiskt och med ”tips på dieter”. Jag blir så himla less, dels för att de båda har och har haft svåra problem själva med sin mat. Jag har för tillfället tagit kosan utomlands men känner bara ett stort illamående när jag tänker på dem. Jag känner mig ledsen, påhoppad och inte accepterad som jag är. De skulle båda titulera sig själva som feminister och säkert upplysta , vilket gör allt så extra motsägelsefullt. Jag vet inte om de förstår vad de har gjort mot mig men jag känner mig väldigt sårad. Vad ska jag göra? Jag hittar inte rätta orden när jag pratar med dem och deras ”välmenande” påhopp fick mig att må så dåligt. Notera att jag mådde väldigt bra dagen FRAM TILLS då min ena syster ringde och trodde att hon var en riktig sanningsägare. ”Vi är oroliga för dig”-mentaliteten. Men oroa dig för din egen kropp som inte orkar kraftansträngningar pga de saker du utsatt den för.
Förlåt det långa inlägget Blekk. Men kan du hjälpa mig? Vad ska jag göra? Känner inte direkt att jag får något stöd i min övriga familj i detta, förutom min kille.
Jag mår så sjukt dåligt över det här trots att det gått en månad minst.
MVH
GillaGilla