Jag älskar att politisera kroppen. Kanske för att jag tidigare såg min egen kropp som ett slags bihang till mitt huvud, något som var tvunget att vara där men som jag helst hade varit utan. Idag ser jag huvud och kropp som en enhet, en enhet som också kan föra fram ett politiskt budskap. Jag har alltmer börjat fundera på fettaktivism och hur den tjocka kroppen måste få ta mest plats i offentliga rum. Varför, undrar ni kanske. Varför måste man hylla en viss typ av kropp, ge den kroppen mest plats?
För att svara på frågan ska jag jämföra med patriarkala strukturer, jämföra situationen med kvinnor och män.
Precis som i ett patriarkat, där män har överordnad makt på ett socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt plan har vi idag liknande strukturer fast gällande kroppen. Det finns ideal och normer som dikterar vilken kropp som besitter mest makt och bör ha mest inflytande. Denna kropp är smal och vit och har hyllats de senaste, minst, 50 åren.
För att komma till bukt med patriarkala strukturer måste man skapa andra typer av rum än patriarkala. Ett sådant rum kan vara ett kvinnoseparatistiskt, där enbart kvinnor får ta plats och där enbart kvinnor ges utrymmet. Kvinnoseparatism är, i min mening, nödvändigt för att på ett enklare sätt revoltera mot patriarkala strukturer, då mäns inflytande är helt uteslutet.
Om vi istället skulle säga att ni får ett rum som är till för lika många män som kvinnor hade männen tagit den främsta platsen och fortsatt spela på en maktposition, eftersom de redan sitter på socialt och kulturellt kapital enbart genom att vara män. Kvinnoseparatism påskyndar processen att störta ett patriarkat eftersom det tillåter kvinnor att forma grupperingar där de kan göra motstånd tillsammans. Kvinnoseparatism blir ett sätt att närma sig mitten (lika representation, samma fördelning av makt och jämställdhet), men utan att inkludera den grupp som redan har makt.
Ponera nu samma scenario som ovan, men mannen representeras av den smala kroppen och kvinnan av den tjocka kroppen. Vi kan ta reklambilder som exempel. Vi säger att alla kroppar ska få lika representation – något som absolut inte är fallet idag, eftersom en övervägande del av de kroppar som representeras i reklam är smala. Men så säger vi att nu ska ni få lika representation, lika många smala som tjocka kroppar. Men resultatet blir att den smala fortsätter hyllas, den smala fortsätter utgöra normen och premieras och den tjocka fortsätter vara avvikande. Det tar lång tid innan den tjocka kroppen får spela på samma villkor som den smala.
Istället drar vi en parallell mellan kvinnoseparatism och den tjocka kroppen. Den tjocka kroppen får ta mest plats och blir sakta men säkert mer accepterad som en del av en norm, precis som den smala kroppen varit länge. Genom att ge plats åt den grupp med minst inflytande och makt närmar vi oss även här en mittenfåra mycket snabbare än om vi skulle ge dem båda samma inflytande.
Därför tycker jag det är viktigt att vi ser den tjocka kroppen som ett bra politiskt verktyg. Den kommer kunna skapa nya, bredare och mer toleranta normer. Om vi försöker ge den mer plats båda privat och offentligt, kommer vi mycket snabbare närma oss ett mer oproblematiskt sätt att se på olika kroppar utan att lägga i värderingar i hur de ser ut – smala eller tjocka.
Ps: Detta kan lika gärna handla om t.ex. den vita och rasifierade kvinnan, kolla in nystartade Rummets.
Alltså detta inlägget är så oerhört bra och pedagogiskt på precis alla sätt. Tack!
GillaGilla
Det är sorgligt att maktförhållandet mellan smala och tjocka är så normaliserat idag. De flesta fattar väl inte ens att ett maktförhållande existerar.
GillaGilla
Men precis. Det finns så mycket stigma kring diskussion om t.ex. fettaktivism av typen: ”men vadå, varför försvarar du någon som är sjuk?!” och andra dumma argument.
GillaGilla
Hej. Förlåt men jag fattar inte vart jag kan kommentera om jag inte svarar på en existerande kommentar så: here we go…
Vad hände med instagramreferensen längst ner på bilden som hör till texten?? Kommer till en amerikansk tjej som mest tyckt röka på och pyssla med slutshaming??? wtf hände här? Nåt blev visst fel, ville bara uppmärksamma er på det så ni kan fixa det. Tack som fan för texten i övrigt. Mkt bra!
GillaGilla
Hehe fattar ingenting? Är det reklamen du menar?
GillaGilla
Hej. Igen. Och: ja precis, det är reklamen jag menar. Man kommer till modellens instagram och hon personligen känns jäkligt kontra-blekk liksom. :) Bilden finns väl utan instagramreferenserna? Nu blir man ju så nyfiken på att kolla, och så möts man av…crap! :(
GillaGilla
Jag kan ej styra reklamen. Det är wordpress ads
GillaGilla
Jaha! Då förstår jag!! Tänkte att den hängde ihop med texten. Bilden passade ju så bra. Förlåt! Carry on! ;) <3
GillaGilla
Lugnt <3
GillaGilla
Ursäkta men TERF-alert och varning om cissexism. Jag har haft samma problem och lever fortfarande med min anorexia/binge-eating disorder och har i perioder levt på ätstörningsenheter för att hantera detta. Jag är transsexuell, queer eller ”man” baserat på vilken genuskonstruktion du har men det är i stort min mors ängslighet kring mat och hennes rigida konstruktioner, skam och skuld som jag ärvt ifrån min uppväxt och ifrån det jag fortfarande får höra av henne baserat på hur jag ser ut och hur mycket jag för stunden väger.
Jag har ingått i både kvinno- och mansexklusiva grupper och jag behöver behöver direkt ta avstånd från delar av detta inlägg. Initiativet till könsexklusiva grupper är i regel något jag förknippar med konservatism och när någon som präglas av otrygghet söker trygghet i förenklade konventioner som utgör en del av grundarens internaliserade identitet. Vilket kön som än konstitutionerar en exklusiv grupp så beter sig dessa mer likvärdigt än vad de anar. Syftet till separationen är att forma in/utgruppskonstruktioner där dess egna könskonstruktioner som de internaliserat i sin identitet inte behöver utmanas. Båda grupper använder stereotyper om motsatt kön för att markera avvikande beteenden i gruppen (kvinnor blir kallade för ”män” och män blir kallade för ”kvinnor” om de avviker gruppens konventioner). Ironiskt nog är kvinnoseparatismens genuskonstruktion identisk med machokulturen och de två samverkar också i den oheliga allians som vi icke-heteronormativa får erfara varje dag, med TERF’s åt ena hållet och machokulturen på andra.
Enda skillnaden är att kvinnoseparatismen objektifierar paternalistiskt de egna medlemmarna medan machokulturen avmänskligfierar dem genom att sudda ut känslor och sociala omständigheter. Båda är genomgripande patriarkala.
Kruxet med dessa könade grupper är att de aktivt osynliggör hierarkier som bygger på andra maktaxlar. Ju mer ”rätt” en person är pågrund av andra faktorer ju mer oinskränkt makt får dem i den könade rörelsen. De interna hierarkierna skiktar klass, funktion, vikt, uppväxtförhållanden, hbtq, ras, sexualitet, subkulturer med mera, allt dessa under rörelsens egna konstruktion av den ”kvinna” (=det ledarna är) som inte är ”man” (=det ledarna inte är). Även om den kvinnoseparatistiska gruppen verkar paternalistiskt så konstruerar den en mycket stark hierarki kring normativa beteenden, hur den ”äkta kvinnan” skall vara. Tyvärr gör detta att den osynliggör sin egen delaktighet i dessa maktstrukturer, vilket HBTQ, ickevita, överviktiga och andra grupper har fått erfara (och reagerat emot). Tyvärr gör exklusiviteten att dessa maktstrukturer aldrig kan behandlas för vad de är, t.ex. hur ideal om utseende, vikt och attraktion fungerar i heterosexuella miljöer och hur olika nivåer av rasism fungerar.
Så nej. Kvinnoseparatistiska viljor syftar inte till att utmana patriarkat eller bearbeta maktstrukturer i samhället. De bygger på att bevara specifika konstruktion av kön och genus samt att försvara internaliserade konservativa könsidentiteter som är under hot i det könsblandade samhället. Dess egna identitet är en forcering av ett specifikt könskonservativt genus och de kan inte utmana detta eftersom deras egna identitet bygger på det. Kvinnoseparatistiska grupper har sen 70-talet inneburit ruin för feministiska rörelser och lett fram till deras kollaps. De kan ses som samma fenomen som de mansrättsrörelser som försvarar en destruktiv manskonstruktion.
Separatism syftar till att försvara konstruktioner där ledarna kan styra de ideal och de stereotyper som hegemoniskt skall gälla i kulturen och avvikare kan separeras och sedan kontrolleras. Könsblandning och utmanande av genus och könskonventioner påskyndar processen att störta ett patriarkat eftersom kvinnor och män aktivt kan jämföras vilket gör att könsstereotyper och illusionen om kön upplöses. Det tillåter kvinnor och män att lära känna sig själva och ta avstånd från könade stereotyper och säga att nehej - jag har faktiskt mer gemensamt med hen där borta än vad jag har med dig så det är hen jag väljer att alliera mig med, inte den könsgrupp du erbjuder mig medlemskap i. Jag och hen har nämligen båda kämpat med vikt och ångest kopplat till utseende på väldigt likvärdiga sätt och vi har båda gemensamma erfarenheter och önskan att utmana den viktkultur som drabbade oss.
GillaGilla
Kvinnoseparatism kan inkludera allt utom cismän, så brukar det vara i de sammanhang jag befinner mig. Dvs, queer, trans* är välkomna.
GillaGilla
Hur vi påverkas av könade konstruktioner är något en cisperson aldrig behöver uppleva. Vissa säger ”ja, men det är väl inte så allvarligt?” medan det alltid finns en kull cissexister inom en rörelse vars makt är baserat på deras sociala kapital i övrigt.
Ordet ”cisman” är ett relativt nytt modeord inom den svenska rörelsen. På ytan är det en trevlig och inkluderande tanke, i synnerhet i grupper som dessutom förbjuder ifrågasättande av någons könsidentitet. Vad en ickecis vet är att strukturerna är som starkast i grupper som betonar kön och de blir tyvärr också osynliggjorda i grupper som förnekar att gruppens egna medlemmar kan delta i dessa strukturer, genom okunskap eller ibland av rent maktintresse. Ett sätt strukturen upprätthålls inofficiellt är genom dess dubbla sociala kostnader, dvs alla problem dubbelbestraffas och förklaras som problem med person samtidigt som den statistiskt slår hårdast mot minoriteter. Grupper som redan levt eller lever med stigma är alltid i underläge om t.ex. en förtryckare med gott socialt kapital vill anklaga dem för något. Därför tvingas en alltid ha garden uppe. Ett annat sätt strukturen uppehålls är genom genusinstanser, dvs tillfällen där människor sorteras efter kön om de inte outar sig själva som trans/queer, ett ögonblick vilket också ofta leder till ett ifrågasättande av denna identitet. Den som lever med problem de tillfälligt kan dölja vill inte alltid outa dessa men det är just det som sådana instanser gör.
Jag tror att nätfeminismen importerar mycket av sina idéer ifrån USA vilket har lett till en regression då den tar mer och mer intryck från ett land som i övrigt är väldigt könskonservativt, vilket leder till en återintroduktion av patriarkala tankemönster där separatism ingår. Som ickecis är det tydligt för mig att ”cisman” nu blivit nätfeminismens hegemoniska maskulinitet.Ordet definierar eller tillåter definition av den ”man” som skall gälla i den subkulturen som också reglerar ”kvinnan” som dess spegelkonstruktion. I en kvinnoseparativ rörelse slår manskonstruktionen likt övriga samhället mot dem som inte passar in i stereotypen, dvs queer, trans, ickevita, underklass, funktionshindrade, överviktiga med mera. Den tillåter och legitimerar anfall mot dem som redan är belastade av lager av stigma i kulturen i övrigt. Det är så jag har sett begreppet användas under hela 2013 och jag har även sett anklagelser om ”mansbeteende” riktas mot kvinnliga minoriteter som ifrågasättande av dessa kvinnors sexualitet. Jag tror det är ett medel för vissa att äta kakan, ha den kvar och känna sig progressiv, trots att de behåller och verkar för samma strukturer som kulturen runt omkring (för den som bara vill tillhöra en grupp är det för kämpigt att bearbeta sin egen delaktighet i förtryck av andra). Genom sin manskonstruktion tillåts feministiska nätrörelser att vara patriarkala och delta i den patriarkala strukturen samt att med rörelsens legitimitet vara rasister, funkofober, homofober, transfober och allt annat som döljer sig under ytan. Inom feminismen är inte detta något nytt. De här problemen sattes under feministiskt ljus redan tidigt 80-tal, men den som inte kan sin feministiska historia är en del i att reproducera den som om varesig postkoloniala feminismen, queerfeminismen eller postmoderna feminismen existerat.
Genusinstanser är för människor som redan har en nivå av makt och redan har en nivå av kulturell legitimitet. De är inte till för någon annan. Det handlar om att äga rätten att få definiera kön och bygga sin makt i den konstruktionen. Kvinnoseparatismen är patriarkal ut i fingertopparna med sina könskonstruktioner och sin hegemoniska maskulinitet. Den kommer aldrig att kunna vara något annat.
GillaGilla
Tack jemym! Tack tack tack! Jag vände mig emot den här texten utan att kunna sätta fingret på varför men din förklaring är utomordentlig. Att sätta smal mot tjock och kvinna mot man får det att verka som om de är de enda grupperna man kan identifiera sig med.
GillaGilla
Kan tipsa om en blogg som skriver mycket om plussize och fatshaming: http://beyond-sizes.com/
GillaGilla
Ja! Den läser jag också. :)
GillaGilla
En annan kropp att ge plats åt, som så gott som aldrig syns i det offentliga rummet eller får ta plats inom den feministiska rörelsen är den funktionsnedsatta kroppen.
GillaGilla
Håller helt med!
GillaGilla
så länge det inte vänds och blir ”fyfan för smala människor” (som jag ofta får höra) är jag med på vad som helst. you go girl! Och nu vill jag inte att några protesterar och säger att smalt är normen och de får ingen skit, ja, det är normen, men det är fan inte kul att höra ”tjejer utan fett är som jeans utan fickor, ingenstans att placera händerna”, ”jävla skellet” ”ät en cheeseburger” osv.
GillaGilla
Jag förstår inte riktigt. Om du önskar att större kvinnor ska få mer utrymme än smala kvinnor - ska då smala kvinnor som vill göra karriär som modeller mot sin vilja gå upp i vikt för att ha chans till en karriär? Vore det inte bättre att förespråka att alla ska få se ut som de vill och ändå ha lika chanser?
GillaGilla
Förstår inte riktigt din mening när du ”hyllar” den tjocka kroppen, hur är det bättre än att hylla anorektiskt/ ätstörda eller undernärda människor? Motsatserna är lika ohälsosamma.
GillaGilla
Vad ger dig rätten att stämpla någon som sjuk Drea? Bara genom att se en kropp kan man inte stämpla någon som sjuk. Och om någon nu har en sjukdom, förtjänar de att hyllas mindre för det? Ska vi sluta ge canserpatienter utrymme i det offentliga rummet? Förtjänar inte även sjuka människor att synas? Ditt argument håller inte hur man än vänder och vrider på det. Jag är så trött på argument som säger att tjocka ej bör få synas för att de är ”sjuka”.
I grund och botten är det bara tröttsamt att kvinnor objektifieras för enbart sina kroppar. En smal tjej är just det…en smal tjej. En tjock tjej är en tjock tjej. KROPPEN med stort K sätts alltid före alla andra kvalitéer. Dock håller jag med Hej Blekk om att alla olika kroppar ska få utrymme i det offentliga rummet. Det är så fel att bara vita smala människor ska få synas i offentliga rummet. De är normen. Och normen bör enligt mig utmanas.
GillaGilla
Jag kan hålla med om att vi bör ha med olika slags människor i reklam för att utmana gränserna och normerna, men fetma eller övervikt är inte ett av dem.
Och jo, för det mesta kan man se på en person om den är ohälsosamt överviktig, alltså ”sjuk” eller vad man vill kalla det. Sluta normalisera ohälsosamma livsstiler och resultatet det ger. Och när du säger cancer*patienter, hur menar du då? Övervikt/fetma är inte genetiskt, det är ren miljöpåverkan, och dem som skyller på det lider av ignorans.
Att normalisera ”tjocka” människor när vi lever i en fetmaepidemi är farligt, folk tar till sig ”fat acceptance” som är ett av de konstigaste och sjukaste jag har läst om. Satsa på att vara hälsosam, och tro det eller ej, men ens kropp och hur man ser ut är ett resultat av ens livsstil i många seenden.
Min kusin som tyvärr lider av fetma har läst det jag skrivit nu och hon håller fullständigt med, och det är inte för att hon ogillar sig själv eller vill hata tjocka människor, utan det är för att det är allvarligt och det är synd att folk inte inser detta. Ta detta från någon som VET hur det är, inte från hej.blekk.se som sagt att hon aldrig varit överviktig/tjock själv.
GillaGilla
http://hej.blekk.se/2013/11/26/nagra-myter-om-var-feta-sjuka-varld/
GillaGilla
hej.blekk: Det där inlägget har jag läst och kommenterat på, väldigt felaktig och statistiken är missvisande och har tagits ur sin kontext. Bara för att vi i Sverige är ett av dem mest hälsosammaste länderna i världen betyder inte det att det inte existerar en fetmaepidemi, vilket det gör. Fortsätter vi såhär med ”äta utan kontroll, äta vad man vill” är vi inte långt innan vi är i samma stadie som Storbrittanien och USA. Snälla, detta är seriöst och allvarligt, inget man beskyller ”smalhetsnormen” på att den inte tar upp övervikt eller fetma. Smalhetsnorm och en överviktsnorm är inget vi bör satsa på, utan hälsonorm med ett hälsosamt kroppsfett. För att summera är dina viktrelaterade texter i praktiken kontraproduktiva och du bör ta bort dem. Punkt.
GillaGilla
Du är så klok och bra. Kan du ge några boktips eller bloggtips? Vill också bli lika smart som du. Eller i alla fall påläst. Träffade dig på en fest en gång men blev så starstrucked att jag inte vågade säga DU ÄR AWESOME JAG ÄLSKAR DIG. Typ så.
GillaGilla
Första gången jag är här. Jättebra skrivet! Det gav mig nya perspektiv, vilket jag älskar.
GillaGilla
Hej!
Jag har precis hittat din blogg och tycker den är superbra!:) Vill bara lägga fram att det inte endast den tjocka kroppen ska framhävas utan även muskulösa och (haha) ”robusta kvinnor”. Om det ska finnas något ideal så tycker jag att det ska vara hälsa. Bara för att man inte är super smal och har super långa ben innebär inte att man mår bra. Heller inte tvärt om. Fetma och övervikt är ett växande problem. Media borde framhäva människor som mår bra i alla kroppsformer!
GillaGilla
Vad bra du är!
GillaGilla
<3 !
GillaGilla