Jag upplever ibland mothugg när jag skriver om kropp, vikt och dieter. Jag själv är en stor motståndare till de flesta sorters dieter såsom LCHF, 5:2-dieten och liknande. Nyligen skrev jag ett inlägg om hur jag tycker att vi inte pratar för mycket om mat, utan för lite om mat. Jag skrev att vi däremot pratar för mycket om dieter. Jag kallar mig själv body-positive; jag tycker alla kroppar är fina och ska få lov att finnas, ta plats och rymmas i ett offentligt och privat rum.
Men det finns några som inte tycker det. Deras kommenterar brukar vara något om träning, kosthållning, hälsa och annat vi ”måste prata om”. Att ”världen är sjukare än någonsin för att vi äter som vi gör”. De kallar jag för body-negative; de tycker inte att några kroppar förutom den som följer ett samtida ideal, just nu är det ”fit och smal” som gäller, ska få finnas utan att kritiseras.
Jag skulle vilja besvara några argument som de body-negativa personerna brukar yttra.
1. Sverige är sjukare än någonsin!
Nej, Sverige är inte sjukare än någonsin. Sverige är, för det första, ett av världens mest hälsosamma länder enligt Bloombergs rapport från 2012. För det andra är Sverige också ett av världens ”smalaste” länder, enligt OECDs rapport från 2009.
Dessutom kan man inte tala om ett lands hälsa utifrån termer om vikt, kropp och liknande. Ett lands hälsa innefattar saker som psykisk hälsa, välfärd, möjligheter till utbildning, ekonomiska förutsättningar m.m. Ett land som har en fungerande struktur är ett hälsosamt land. Ett land som har smala invånare är ett land som har smala invånare.
2. Alla feta är sjuka!
Hälsa har inte med vikt att göra, att vara fet är absolut inte att vara sjuk. I en studie publicerad i European Heart Journal visade resultatet att överviktiga och feta personer inte löpte högre risk för t.ex. hjärtattacker och cancer när de jämförde med normalviktiga personer.
I en studie som publicerades i Journal of the American Medical Association 2012 visade att bland de personer som hade diabetes så levde de överviktiga längre än de smala. En andra studie i samma tidning som studerat 65 000 personer med hjärtsjukdomar visade att överviktiga människor löpte lägst risk att dö i förtid i jämförelse med normalviktiga patienter. De som var underviktiga löpte högst risk att dö i förtid.
Att man ens ska behöva ”försvara” att feta inte alls är sjuka säger väl en del om vårt samtida ideal, fatphobia och fatshame. I tider när vårt ideal såg annorlunda ut var det smala människor vi ifrågasatte och kritiserade, vi sa att de var ”undernärda bengetter” och ”sjuka, svaga personer”. Idag, när idealet ersatts med ett nytt, så är det feta som måste försvara sin kropp.
Hur hälsosam en person är har ingenting med dennes vikt att göra, däremot kan en kropp ibland vara ett resultat av ett leverne för såväl tjocka som smala personer.
3. Vi blir fetare och fetare!
Bara för att många är tjocka innebär det inte att det inte finns smala personer. Om man tittar på en del olika studier kan man se att i vissa länder, främst USA och Mexiko, är andelen fetare nu fler än vad de var för tjugo, trettio år sedan. Det finns givetvis problematik med fetma, precis som att det finns problem med underviktiga personer, men att se den som en epidemi istället för ett resultat av sjuka normer och ätstörda förhållanden till mat är fel.
Vissa är feta för att deras kroppar ser ut så, vissa är feta för att de vill vara feta, vissa är feta och friska och en liten del är ”ofrivilligt feta”. Däremot kan man fråga sig hur många som varit ”frivilligt feta” om vårt ideal var tjockt och inte smalt. Jag avskyr att ens behöva skriva denna paragrafen, avskyr att behöva ”försvara” alla andra kroppar än den smala.
Dessutom är det inte så att bara för att vissa länder har ökad mängd feta människor, så finns det inga smala människor kvar. Tvärtom. När vissa studier säger att vi blir fetare och fetare, är många personers erfarenheter annorlunda. Många har vänner med ätstörningar, som svälter, går på dieter och tränar maniskt, men få har vänner som är överviktiga på grund av ett ohälsosamt leverne. Vissa tjocka kanske mår dåligt, men ofta mår de dåligt för att samhället hatar deras kroppar och inte för kilona på vågen.
Vilket tar mig till mitt avslut.
Det är nämligen så att de som är body-negative fokuserar på fel sak. De fokuserar på kroppen i sig. Vad de borde tala om är hur kroppen mår, hur hjärnan mår och hur aptiten mår. Jag själv argumenterar mot alla dieter eftersom jag är övertygad om att de leder till en ohälsosam syn på ätande och mat, och ett inte sällan ätstört förhållande till mat. Jag försöker också understryka vikten av att kroppar är olika och att vi ska låta dem vara så. Kroppsideal är en konstruerad norm, den styrs av kapitalistiska och patriarkala externa makter, inte biologiska faktorer.
De som är body-negative kanske egentligen menar att världen blir sjukare just på grund av deras egen propaganda om ätande, mat, träning, dieter, hälsa, kost, kropp, kalorier och vikt? Antagligen inte, men någon borde säga till dem. Sverige är ibland ett sjukt land. Men inte sjukt på grund av att folk är feta, smala eller mittemellan utan för att vi förväntas tukta våra kroppar med diverse restriktiva dieter och träningsscheman när sunt förnuft, god aptit, bra självkänsla och allmän kroppsacceptans borde vara det viktigaste.
Jag ser fram emot mitt liv där jag kan svälla utåt, äta mycket och gott, må bra och vara frisk.
Har du tänkt på att genom detta inlägg så promotar du bara ett annat ideal än den rådande? Det ideal du förespråkar är inte mer eller mindre rätt än ”fit, stark och kurvig” idealet som är det rådande nu. Du har ett långt stycke i din text om att överviktiga inte alls är mindre hälsosamma än normalviktiga (folk med ett BMI från 20 - 26), men detta är ju inte fallet. Överviktiga människor är mer ohälsosamma från ett medicinskt perspektiv, de löper högre risk för hjärt- och kärlsjukdomar m.m. Sedan så har det varit känt i flera år att det är i den övre tonåren som grundfysiken byggs upp, har man en bra grund så är det mindre risk att man i senare ålder får problem med ryggen, mindre komplikationer vid graviditet m.m.
GillaGilla
Hej!
Jag gillar din blogg, tycker att mycket av det du skriver är relevant och viktigt! Men
ibland känns det som att du är förblindad av din egen övertygelse. Många av dina argument är bra, men de har inte några direkta grunder.
”Men det finns några som inte tycker det. Deras kommenterar brukar vara något om träning, kosthållning, hälsa och annat vi ”måste prata om”. Att ”världen är sjukare än någonsin för att vi äter som vi gör”. De kallar jag för body-negative; de tycker inte att några kroppar förutom den som följer ett samtida ideal, just nu är det ”fit och smal” som gäller, ska få finnas utan att kritiseras.”
Vilka är de här ”De”? Hur kan du veta att en hel grupp människor tycker samma sak?
Sen att världen ser ut som den gör rent fördelningsmässigt av resurser är sjukt. Och det har ingenting med ”body-negative” att göra. Om man tänker på världen idag, och ser direkta siffror på hur illa det är rent fördelningsmässigt så ser man tydligt att det är en sjuk uppdelning. http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/fetma/tiofragorochsvar/hurvanligarfetma.5.61c03dad1180e26cb8780005234.html
Fetma är en epidemi. Vi behöver inte bli feta, men vi blir det ändå. I västvärlden ökar fetman. Det är inte nödvändigt med allt det fett många lägger på sig. Jag tycker att det är ganska tragiskt att man i tex. Sverige äter mer än vad man behöver och blir fet. Det är förmodligen jobbigt att vara fet, att väga mer än vad som är bekvämt. Både fysiskt och psykiskt. Jag tror bestämt att de flesta människor skulle må allra bäst av att kunna röra sig fritt, springa osv. Det människokroppen är menad för att göra. Att äta mer än vad man behöver bidrar inte till välmående på lång sikt.
Jag har egentligen inte svårt att förstå människor som blir gravt överviktiga. De har länge förmodligen mått dåligt och tröstätit. Alla har vi ett val att söka hjälp. I Sverige har alla den möjligheten.
Jag tycker också att ur ett rent etiskt perspektiv att det är hemskt att medvetet äta så mycket att man blir fet, när en stor del av jordens befolkning är undernärda. Denna aspekt skrivs det inte så mycket om.
En ätstörning är en otroligt jobbig och hemsk sjukdom (talar av egen erfarenhet). Det extrema smalidealet och vad det bidrar till är hemskt. Ja.
Jag har varit mullig sedan jag var barn och ALDRIG trivts med det. Känns som att jag är född i fel kropp. Det ledde till diverse ätstörningar och ett mycket negativt och depressivt liv. När jag under en period började träna väldigt intensivt och kontrollera mitt matintag gick jag ner en del i vikt och blev smal. Jag blev smal och för första gången i mitt liv var jag lycklig (varför? se punkterna nedan*). Sedan gick det nerför men nu är jag på bättringsvägen.
Jag önskar att det kunde infinna sig någon sorts balans. Men det krävs ändå någon sorts ”kontroll” av matintaget. Man kan inte gå runt och äta ohämmat och ”njuta av livet” utan att det får konsekvenser. Man måste ha sunt förnuft, och varken bli extrem åt ena eller andra hållet.
Och jag vill inte vara irrelevant nu, men rent estetiskt och hur något känns, är det inte finare och enklare med en smal kropp? En kropp som inte hänger, bildar en massa valkar, lår som gnider sig emot varandra när man går, gör det jobbigt att röra sig. Hur skönt är det inte med shorts på sommaren och linne där inte allt bara är gropigt tungt och sladdrigt?* En smal kropp är lättare att klä och bära runt. Det är lättare att leva! Det blir roligare att leva med en smal kropp. Man känner sig inte lika begränsad när det kommer till det mesta. Det finns mer kläder att välja på, man kan skaffa en egen stil för att uttrycka sin personlighet 100% utan att man känner att det är massa fett i vägen. Det behövs ju inte, för mycket överflödigt fett bidrar egentligen inte med något positivt. Folk är trevligare mot en som smal, man får mer respekt, lättare att få jobb osv. Små saker som är guld: Man kan bli skjutsad på cykel. Sitta i någons knä utan att det blir för tungt för personen. Man har lättare att smälta in och kan själv välja om man vill bli uttittad eller inte. Det är lättare att hitta en partner. Osv.
Jag önskar att alla kunde få trivas i detta samhälle. Där ingen överäter eller svälter sig. Ett samhälle där man tänker på andra och inte bara på sig själv. Där man kan reflektera över varför världen ser ut som den gör idag, och fråga sig själv (om man är överviktig) är det okej att jag sitter här med 30 kg självorsakad övervikt när det finns människor i andra delar av världen som inte har mat för dagen? Är det riktigt rätt?
Allt är inte bara svart eller vitt. Det är mycket mer komplicerat än så.
GillaGilla
Jag känner lite såhär. Skulle inte det här kommentarsfältet vara så mycket mer estetiskt tilltalande om du bara höll käften så vi slapp se dina idiotiska fettfobiska kommentarer?
Är det riktigt rätt av dig att sparka på en grupp som redan får mycket skit? Är du intresserad av att minska orättvisor i världen finns många andra former av konsumtion du kan kritisera, och på andra sätt. Usch på dig.
GillaGilla
Visste att det skulle komma en sån kommentar. Nej, det här kommentarsfältet skulle inte vara mer estetiskt tilltalande om jag höll käften och de enda kommentarerna var ett gäng nickande och instämmande skock får. Handlar för det första inte om estetik där, men ja. Jag tycker inte jag sparkar på en grupp här. Men att feta människor får ta skit för att de överäter är förståeligt. Jag är intresserad av att minska orättvisor i världen, och jag är inte sen med att kommentera och agera även där.
För övrigt så gillar jag din blogg och har läst den till och från i ett år. Tycker du är cool!
GillaGilla
Så otroligt präktigt skrivet. Vad skönt då att veta att varenda normalviktig person man stöter på är så mycket bättre för fattiga människor i världen än någon dallrig tjockis i fult sittande kläder som inte har vett att tänka på något annat än att trycka i sig mat och vara i vägen i allmänhet. Hur kan du prata om svart och vitt när du själv mosar in folk i olika fack, helt grundat på hur de ser ut?
GillaGilla
Varenda normalviktig person man stöter på kan säkert dölja en massa som är dåligt och respektlöst mot fattiga människor i världen. Skillnaden där är att det syns utanpå om man är gravt överviktig, att man överkonsumerar föda. Varför inte börja gå till en psykolog/köpa gymkort/skänka pengarna till bättre behövande?
Försökte undvika fack, men en fet människa är ju fet liksom? Självplacerad i detta fack.
GillaGilla
Hej. Jag raderade din sista kommentar. Jag tillåter inte fatshame och fettfobi här. Försök gärna ha respekt för andras perspektiv än ditt eget. Åtminstone i detta kommentarsfält. Tack!
GillaGilla
Precis som du säger är det inte svart och vitt. ALLA tycker inte att det är finare och lättare att leva med en smal kropp. det är bara din personliga åsikt, som råkar stämma överens med vad den normerande åsikten är. personen jag ligger med tycker att min feta kropp är snyggare än en smal kropp, för det är hens preferens. jag älskar att leva i min kropp för den är frisk, kapabel och tar mig runt i livet. visst skulle en smal kropp vara lättare att klä, men bara för att det finns större utbud av kläder i straight sizes. men det är bra jäkla kul att klä en tjock kropp, trots att utbudet är mindre (och med tanke på att det finns asos, new look, forever12, simpy bee, pink clove och massa andra fantastiska sidor med trendigt och varierande plusmode så klarar man sig). jag kan uttrycka hela min jäkla personlighet med kläderna. och vet du vad! jag sitter i personers knä fast jag är tjock, och eftersom människor generellt är mer viktbärande än man tror, så funkar det finfint. JAG MÅR BRA I MIN KROPP. och jag vet fler som är som jag.
jag säger inte att alla tjocka är glada jävlar, men vissa är faktiskt det. friska, glada jävlar med snygga kläder och glada kroppar. så du kanske ska inse att din personliga upplevelse av att vara tjock, och din personliga preferens vad gäller vilken kroppsform som är finast rent estetiskt, inte talar för vad alla upplever och tycker.
Allt är inte svart och vitt, remember?
(förlåååt om det blev spam-deluxe av detta min dator vägrade skicka så jag blev lite ivrig på skicka-knappen)
GillaGilla
”Jag önskar att alla kunde få trivas i detta samhälle. Där ingen överäter eller svälter sig.”
Nej, det gör du inte. Du önskar att ingen överäter. Punkt. Om du hade önskat att alla kunde få trivas i detta samhälle och att ingen svälter sig så hade du låtit bli att skriva hela den här kommentaren. Själv blir jag nämligen väldigt triggad av ditt svammel om en ”estiteskt fin kropp”. Din kommentar får mig att inte att trivas i detta samhälle och den får mig inte att vilja fortsätta kämpa emot och bli frisk från över tio år med ätstörningar. Och dina ”små saker som är guld” är retorik direkt hämtad från pro-ana rörelsen.
Nej, allt är verkligen inte svart eller vitt. Men innan du påstår nått sådant bör du kanske reflektera över dina egna känslor och åsikter. För jag tycker din text är otroligt onyanserad. Smal - lycklig, vacker, kan bli skjutsad på cykel. Tjock - olycklig, ful, kommer aldrig hitta kärlek eller bli respekterad.
Och om du verkligen är intresserad av att minska orättvisor så kan du börja med att rikta fokus på rätt ställe. Till jordbrukspolitiken som möjliggör att stora berg av livsmedel ligger och ruttnar bort. Eller kanske smalhetsen och alla lågkolhyratsdieter som ökar efterfrågan på kött och andra animalier vilket direkt bidrar till att jordbruksareal som hade kunnat används till grödor som direkt konsumeras av människor instället används till djurfoder. Bara för att nämna några saker.
Så snälla, kan du inte bara erkänna att du hatar fett och feta människor och sluta gömma dig bakom lögner om solidaritet och rättvisa.
GillaGilla
Här har du en av gråzonerna du pratade om, förstår du inte alla termer, GOOGLA! Och till mitt försvar, jag går på IB och läser economics där och kan därför inte ekonomi på svenska.
I västvärlden använder vi oss av någonting som kallas subsidies. Det är en skatt som betalas för att hålla priser låga, mat är ett typiskt exempel. Regeringen lägger in en subsidy på mat, dessa pengar går då till bönder för att få dem att producera mer mat så att ALLA ska kunna ha råd med mat. Därav kostar ett äpple typ 5kr och inte 50kr. Detta leder dock till excess supply av mat, d.v.s. mer mat produceras en vad demand är. Vilket säkert låter helt hemskt. Alternativet är dock ingen subsidy, och mat kommer kosta otroligt mycket eftersom det är en nödvändighet för vår överlevnad och om den fria marknaden ska få härja helt fritt utan government intervention kommer en väldigt stor del av västvärlden svälta ihjäl och vi har då en hungerepidemi i västvärlden också. Så, några ”överviktiga” eller många som svälter ihjäl? Red ut den gråzonen du.
GillaGilla
”Jag tycker också att ur ett rent etiskt perspektiv att det är hemskt att medvetet äta så mycket att man blir fet, när en stor del av jordens befolkning är undernärda.”
Ehh…kände jag typ när jag läste det där. Konsumerar du ingenting av rent medlidande? Bor du ute i ett skyffel bara för att många inte har tak över huvudet?
GillaGilla
Hej! Verkligen jättebra inlägg! Vi måste sluta kritisera våra egna, och andras, vackra kroppar!! Under tonåren hade jag ätstörningar och hatade min kropp. Med åren så fick jag en sundare inställning till mat (trodde jag). Men det är först nu som jag inser att min ätstörning bara bytte form till att fokusera kring det jag ansåg vara ”hälsosamma” dieter och träning. Men jag hade fortfarande samma kassa inställning till min egen kropp. Jag bara maskerade det och lurade mig själv. Numera försöker jag jaga bort alla negativa tankar om min kropp, det är jättesvårt men man måste försöka!! Och vi måste hjälpa varandra!! Vi är alla vackra!
GillaGilla
Bästa! Fan va bra, vill att ALLA ska läsa det här.
GillaGilla
Hej, jag brukar tycka dina argumentationer är mycket bra, men just denna tyckte jag var lite skev i sina åsikter. Det är såklart man ska acceptera att alla kroppsformer är olika av olika skäl, men man kan inte riktigt argumentera för att man tycker det är bra att fetma existerar i ett land. Jag anser att alla ska få ha den kroppsform de vill ha eller bara har, men man kan råda dem att hålla sig inom de hälsosamma måtten, din fakta om feta personer också är hälsosamma är falsk, du blundar för sjukdomar som diabetes, muskelförtvilning och att personen i sig inte ens kan röra sig. Det är såklart att man måste försöka få folk att förstå att sin hälsa är viktig, att vi som land inte tar tag i hälsoskälen för fetma för kapitalistiska skäl, men att vi som egen person ska kunna styra sin kropp och att man då kanske ska som egen person satsa på hälsan. Du skrev ”Kroppsideal är en konstruerad norm, den styrs av kapitalistiska och patriarkala externa makter, inte biologiska faktorer” Det är delvis sant, men det är ju också kapitalismen som gör oss feta i kapitalistens drift att få profit. Jag hoppas verkligen du kan ta lite kritik, du är verkligen jätte bra, men jag anser att du kanske inte ska argumentera om saker som du inte riktigt vet mycket om, du vet mycket om kroppsideal och media, och det är såklart att idealen vi har idag och all dessa reklam om dieter och smala kändisar är dåligt för oss, men du måste se i det stora perspektivet att vi som land och som planet måste ta tag i detta problem, att allt fler blir feta, kan inte röra sig och har diabetes medans andra faktiskt inte kan äta alls eller vill äta. Jag tror också att fler och fler blir ätstörda pågrund av att fler och fler blir för feta, det blir en motreaktion, men sen ska man ju se att fetma också är en ätstörning precis som anorexia.
GillaGilla
tips! Läs Julia Skotts bok Kroppspanik och googla lite på begreppet HAES. It will blow your mind.
GillaGilla
Men gud. Hur många procent av tjocka människor tror du egentligen det är som ”inte kan röra sig”? Vi väger inte alla 400 kg och sitter fast i en supersizad säng klädd i tre ihopsydda lakan.
De flesta tjockisar har, tro det eller ej, helt vanliga liv.
GillaGilla
TACK FÖR ATT DU ÄR SÅ BRA! Jag kan inte beskriva hur mycket bättre dina blogginlägg får mig att må!
GillaGilla
Jag mår inte bra av min övervikt.
GillaGilla
Åh vad jag älskar att du tar dig tid att skriva såna här inlägg och har med studier och statistik m.m. Det gör det hela trovärdigt och får allt att kännas seriöst och sant. Tack <3
GillaGilla
jag håller med i så gott som allt du säger, men det finns ändå en del punkter jag vill påpeka.
först, vad menar du när du skriver ”fet”? det är skillnad på mullig, tjock, rund och fet i mina ögon. fet är det extrema, det som få människor är. att vara fet är att lida av fetma = övervikt, och det är alltså (för att upprepa) väldigt FÅ människor som är direkt feta, enligt mig. att vara tjock, däremot, behöver inte vara skadligt eller dåligt, som du säger. men att lida av fetma och att vara tjock är olika saker.
och sen det här med dieter. alla kroppar fungerar olika. vissa kroppar mår jättebra av att äta veganskt, andra mår bra av att inte äta så mycket kolhydrater. om en diet som t.ex. gi (som jag tycker är bra) fungerar för någon och den personen inte stirrar sig blind på kalorier eller vikt; vad är felet? vad är skillnaden från att vara vegetarian?
och slutligen, ”Vad de borde tala om är hur kroppen mår, hur hjärnan mår och hur aptiten mår.” precis. och jag är ganska tjock nu. jag har en övervikt. och jag mår -inte- bra av den. inte pga hur jag ser ut, för jag tycker jag ser rätt bra ut, utan för att min mage är svullen och gör ont, jag känner mig trött och min aptit går upp och ner. det är till följd av ett beteende av tröstätande varvat med svält varvat med tröstätande och det håller inte i längden. och som du säger är det samhället som gör att personer börjar hetsäta/tröstäta/spy/banta/vägra äta.
det är liksom lätt för en smal person att säga att alla kroppar är fina och att du ser fram emot att äta mycket och gott, men allas ämnesomsättning fungerar inte på samma sätt och vissa personer behöver ett striktare sätt att äta för att kroppen i sig ska må bra
GillaGilla
… och där skulle det vara punkt.
GillaGilla
Många bortser från att vikt till stor del är en klassfråga. Att ha pengar till att äta rätt är inte något som alla har. Jag har själv levt fattigt, att äta sallad var en lyx både pengamässigt och tidsmässigt. När en har ett jobb som tar mer än 12h av dagen finns det sällan ork till att göra mer än en enkel rätt.
Har hört saker som att linser ”faktiskt” är billigare och nyttigare än tex färdiga köttbullar men ärligt: bespara mig den skiten. Har en inte kunskap om vad för mat en kan tillaga så går det inte. Och nej, efter en dryg timme sovandes på pendeln är det inte direkt läge att googla recept och bli ”inspirerad”.
För att inte tala om hur många i tex USA som bor i sk ”Food Deserts” och helt enkelt inte har tillgång till vettig mat. Kan tyckas märkligt för oss i Sverige, men i bla i USA kan en hitta matbutiker utan en enda färsk frukt eller grönsak, till bredden fylld med olika hel- och halvfabrikat. Där det ofta krävs bil för att åka till en affär som säljer den nyttigare maten, mat som dessutom är dyrare. Inte en självklarhet att kunna göra det.
En ska heller inte underskatta vanan och associationens makt. Jag är tex vegeterian sedan några år tillbaka. Trots det är min ultimata tröstmat, det jag blir sugen på när jag är deppig, sådan mat som min mamma lagade när jag växte upp. Falukorv, färdiga köttbullar och fiskpinnar. Det är inte kul att behöva ge upp sånt som faktiskt får en att må bättre.
Många verkar tro att vikt bara handlar om vanor och ”egna val”. Men alla kan inte göra alla val. Det finns massor av materiella hinder i vardagen för många av dem som är ofrivilligt tjocka som gör att de är just _ofrivilligt_ tjocka.
Om en vill göra något åt andra människors ohälsa är det bästa att engagera sig mot klassklyftor och för en rättvisare värld.
GillaGilla
censur alltså?
GillaGilla
Ja. Jag har kommentarsregler.
GillaGilla
Jättebra inlägg, som vanligt. Gillar särskilt dessa meningar: ”Dessutom kan man inte tala om ett lands hälsa utifrån termer om vikt, kropp och liknande. Ett lands hälsa innefattar saker som psykisk hälsa, välfärd, möjligheter till utbildning, ekonomiska förutsättningar m.m. Ett land som har en fungerande struktur är ett hälsosamt land. Ett land som har smala invånare är ett land som har smala invånare.” Så rakt på och enkelt, och samtidigt så himla klokt skrivet.
GillaGilla
Det är knappt så en vågar skriva här för jag tycker det är hat åt alla håll, men:
- vad hände med alla kroppar mellan ”smal” och ”fetma”? Alltså det kanske bara är MIN definitionsfråga och jag kan se om jag blivit påverkad av samhällsideal men för mig är fetma en sjukdom, medan allt från ”mullig” till ”överviktig” är som du säger, bara en kropp. (http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Fetma/) Vill gärna bli rättad om jag har fel! Men jag tror på (måttlig) träning för att öka syreupptaget och blodcirkulationen, en kost med högre andel långsamma kolhydrater än snabba för att stabilisera blodsockernivån, mycket grönsaker och omättade fetter. Detta kombinerat leder liksom inte till fetma. Jag tycker såklart det är fel att ha åsikter om andras kroppar och alla bör få känna sig bekväma i sin egen kropp och JA vi har sjuka ideal idag, MEN det är stor skillnad på detta och fetma. Och västvärldens överkonsumtion för den delen, för den skadar exakt hela världen. (Läs gärna Meatonomics, kapitlet om subsidies i USA).
- det är andelen dåligt kolesterol och mättat fett (dvs fett som nästan enbart finns i animaliska produkter) som främst ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, olika typer av cancer samt diabetes typ 2. Därför är LCHF en helt sinnessjuk ”diet” som enligt mig bara kör folk snabbare i graven. Spelar ingen roll hur ”smal” du nu är om dina blodkärl härsknar av animaliska fetter. (Bli vegan istället).
Hoppas jag inte uppfattas fel. Jag ser gärna en ändring i samhällsidealet där alla kroppar får plats, med ett fokus på inre hälsa istället. Men om undernäring är en sjukdom så har jag otroligt svårt att se hur inte fetma skulle vara det.
GillaGilla
Fetma behöver inte vara särkilt extremt. Det verkar finnas någon idé om att fetma är något alldeles särskilt, de som är så stora att det är begränsade och behöver en permobil för att ta sig fram. För min längd är skillnaden 12 kg från när jag har ett bmi som klassas normalviktigt till ett som klassas som fetma. 12 kg är inte mycket. 12 kg är väldigt enkelt att gå upp. Och jag blev inte magiskt jättesjuk när jag gick upp det där kilot som tog mig från övervikt till fetma. Motion är viktigt, men det behöver inte leda till viktnedgång (pga kroppen vill inte gå ner i vikt). Har du någonsin stått och betraktat ett motionslopp i löpning? Jag var funkis vid Göteborgsvarvet i år och såg nästan 50 000 människor passera mig som hade sprungit nära två mil vid det laget. Det var kroppar i alla storlekar och former - många som troligen BMI-mässigt har fetma.Tror du att dessa människor är i dålig form? Troligen inte.
Min poäng är i alla fall att du inte kan se på en människa vad den har för vanor. Kroppen hatar att gå ner i vikt och om man inte drar ner på kalorierna ordentligt så kommer stannar en på samma vikt - oavsett hur hälsosamt man äter och hur mycket man tränar.
GillaGilla
Övervikt diskuteras alldeles för mycket på individnivå (individuell hälsa och estetik) och alldeles för lite på ett mer överordnat plan. Detta att jordens resurser är så skevt fördelade att vissa kämpar för att äta mindre medan andra svälter ihjäl. Men framförallt vilka krafter som driver utvecklingen, vilka som tjänar på att människor överäter.
GillaGilla
Åh, älskade detta! En svensk forskare kom fram till vad gäller vikt, är att den fungerar på samma sätt som längd. Vi slutar ju tillslut att växa. Han (såklart det var en han…) har kommit fram till att vi även har en målvikt som vår kropp bestämt redan när vi föddes. Dvs om 75kg är bestämt, då kommer kroppen naturligt försöka hamna där. Han använde då detta för att ”bevisa” att dieter är dumma i huvudet och att alla bör få se ut som de vill, det finns ändå inte mycket vi kan göra åt det. Vi har av… 120 IB elever kanske två ”överviktiga”. Några fler väldigt smala, jag själv inräknad där p.g.a. föddes utan underhudsfett och bra matsmältning. Resten är ”normalviktiga” som det så fint heter, och det är de NORMALviktiga som får höra att de bör gå ner i vikt för att de är tjocka och ohälsosamma osv. Nej, det är sjukt. Att många försöker bryta ner dem mentalt för att följa normen. Nej, screw it. All makt åt fritt val och håll käften om andra människors kroppar och skönhetsideal.
GillaGilla
Em, en liten rättning… ”matsmältning” är inte en faktor. Det är aptiten som är kroppsligt förbestämd och aptiten påverkar också upplevelsen. Högre aptit leder till ”jag kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt” medan lägre aptit leder till ”jag äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt” (behöver betydligt mindre för att känna att de ätit för mycket). Vi utvecklar vardagskost som interaktion mellan vår biologiskt betingade aptit och den miljö vi befinner oss i. Vardagskosten leder därefter till en målvikt. Byte av arbete eller hemort har stor chans att förändra vikten eftersom en av dessa faktorer är utbytta. Inte heller kan den som är över- eller underviktig anpassa sig till matnormen på en viss plats eftersom deras aptitbehov är individuella. Därför är kostråd av andra ofta en björntjänst.
Byte av kost till mer eller mindre mättnadsgrad förändrar också förbestämt vikten. Måltider med högre mättnadsgrad och samma kalorimängd leder till viktminskning och vardagskost med lägre mättnadsgrad och samma kalorimängd leder till viktökning. Dieter fungerar inte eftersom de klipper kalorier utan att ta hänsyn till mättnadsnivån, därför kan de motverka sitt eget syfte då aptitnivån är kvar under hela dietprocessen vilket får en att mest må dåligt, bara för att överkompensera när en börjar äta igen. Dieter tenderar att leda till BED (Binge Eating Disorder) när rigida försök görs att minska KALORINIVÅN och MATMÄNGDEN istället för att förändra MÄTTNADSNIVÅN. Därför behandlas BED med direktiv som ”sluta banta” och ”ät oftare” vilket går tvärt emot den kultur som lärt dem äta för lite.
Epidemin av ätstörningar är alltså i stort orsakad av kostråd som ”minska kalorinivån” och ”minska matmängden”.
GillaGilla
Tack för ett jättebra inlägg.
Jag pratade med min pappa om det här med vikt och utseende och han tog direkt upp det här med hälsa. Att jag ska lära mina barn att det är fint att vara smal, så de ska sträva efter det och inte bli tjockisar och således sjuka. Du kan tro jag blev arg. Är hälsa helt plötsligt bara en siffra på vågen? Att må dåligt psykiskt och hata sin egen kropp, att ständigt ligga i strid med sin egen kropp och tukta sig själv för att passa in- är det hälsa så länge vågen visar ”rätt siffra”?
Förresten undrar jag.. Tror verkligen folk att de som är överviktiga eller lider av fetma är det för att de inte hört talas om att det kan vara förknippat med hälsorisker?
Och om nu människor är så oroliga över de tjockas hälsa, och bara i ren välvilja vill få dem att förstå att de måste bli smala, varför hoppar de sällan på andra grupper som är ohälsosamma? Varför hör jag aldrig någon säga tex ”shit kolla han där som röker, vet han inte att det är sjukt ohälsosamt?” Eller ”har ni hört om min polare som dricker alkohol typ tre gånger i veckan, vet hen inte att det är beroendeframkallande, hen kan ju bli alkoholist”. Den typen av ”ohälsa” verkar inte sticka folk i ögonen på riktigt samma sätt tycker jag…
GillaGilla
Tycker att många som har en egen övertygelse om vad som är hälsosamt hoppar på även andra grupper som är ohälsosamma, iaf på samma vis som man hoppar på folk som är överviktiga eller underviktiga. Inte genom att berätta det, för det gör man ju inte till över/underviktiga heller, utan genom att tänka på det. Att ja, det där verkar inte särskilt hälsosamt.
GillaGilla
Känner mig väldigt kluven inför den här frågan. Jag önskar att jag kunde låta bli att bry mig om vad jag äter, att jag kunde vara glad och spontan och härlig, inte bry mig om ”sjuka dieter” och bara stoppa i mig det jag känner för när jag känner för det. Tyvärr är det så att min kropp inte riktigt hänger med på det resonemanget. Jag vet inte när jag ska sluta, jag KAN inte sluta äta när jag väl börjar med den där chokladkakan. Till slut blir unnandet en ond spiral, en spiral som tidigare lett till att jag vägde typ 60 kilo mer än vad jag gör nu. Vid den tidpunkten kretsade hela mitt liv kring mat och att äta den. Efter och under ”tillfrisknandet” har jag försökt att äta normalt, som alla andra, köpa nån bulle och så är det inte mer med det. Men varenda gång faller jag tillbaka i mitt gamla hetsätningsbeteende.
Så därför måste jag vara strikt med min mat. Det finns en hel del saker i matväg jag helt enkelt inte tillåter mig att få äta, eftersom det inte är värt det, suget efter mer är skitsvårt att hantera efteråt. Jag har stenkoll, och ibland kan det försvåra det sociala umgänget, typ om en går på restaurang eller så. Jag kan också känna mig avundsjuk på och rent provocerad av de som tycker att man ska unna sig, inte tänka så mycket på det där med maten och inte känna skuld över vad man äter. Ibland står jag i en mataffär och stirrar på den mat jag vet att jag ändå aldrig skulle köpa. Nu när jag sitter här och skriver så funderar jag på om det ens skulle vara möjligt för mig att inte känna misslyckande över en bulle eller en stor portion pasta. Om det skulle vara möjligt att släppa kontrollen utan att bli sjuk.Jag funderar också på om det inte är så att min ätstörning finns kvar, fast åt andra hållet numera.
Fan vad svårt det är att hitta nån jävla balans i den här frågan.
GillaGilla
Det är ju som sagt upp till och var och en att se till att man mår bra (vad det nu kan innebära) och inte för andra att lägga sig i, med undantag för nära vänner som gör det för att bryr sig på riktigt.
Tycker för övrigt det är lite intressant med de undersökningar ni hänvisar till, där vissa säger att fetma är ofarligt och andra att det ger kraftigt ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes med mera. Hur kan man ha kommit fram till så motsatta resultat?
Som andra ovan så tycker jag det var bra skrivet om idealet och hur man inte tillåts vara tjock/rund. Men att hävda att grov fetma som sådan varken skulle vara hälsofarlig eller ett problem i västvärlden tycker jag var att ta i. Bara för att man inte bör döma folk efter utsidan måste man väl inte säga att äta onyttigt och inte röra på sig är precis lika bra för kroppen som att motionera och äta balanserad kost? Det kanske inte var så du menade, men det var så det lät.
GillaGilla
Jag kan hålla med om att vi har ett delvist ätstört samhälle. Men i dina resonemang låter det lite som att du glorifierar fetma och övervikt och därmed normaliserar faktumet att det är okej att vara fet, det är okej att ha ökad risk för hjärt-och kärlsjukdomar samt att man kan äta vad man än vill, hur mycket man vill.
Finns det mentalt och fysiskt hälsosamma människor som är feta? Såklart! men den andelen är relativt låg om man jämför med normalviktiga individer. För att dra argumentet lite längre tänker jag på en del i din text där du visar statistik på att ”… visade att bland de personer som hade diabetes så levde de överviktiga längre än de smala”.
Det är för att dem överviktiga med diabetes är fler, alltså majoritet, och på så sätt bidrar det i statistiken till en ökad livslängd. Själva andelen hade stämt om ” Vi gjorde en undersökning där vi tog 40 000 normalviktiga och 40 000 överviktiga personer och jämförde deras separata genomsnittliga livslängd” DÅ hade det antagligen varit mer korrekt. Men eftersom 1/3 amerikaner (!!) lider av FETMA, kan man då dra en enkel slutsats att dessa sjukdomar förekommer hos fler överviktiga än normalviktiga, t.o.m underviktiga, eftersom sjukdomens symptom är starkt relaterad till övervikt och överdrivet sockerintag, därav båda stämmer in på folk med fetma.
Jag ”statear” inte att normalviktiga eller underviktiga inte har diabetes, men vad jag säger är att GENERELLT sätt är de som har diabetes överviktiga eller lider av seriös fetma.
Min mening i den här texten är inte att fatshamea eller att vara fettfobisk eller vad ni nu än kallar det, det är bara att visa fakta och resonera kring detta kontroversiella ämnet med välmening. Jag har själv växt upp med överviktiga föräldrar och varit överviktig själv, och genom det har jag lärt mig att var medveten om hur MYCKET jag äter. Efter det handlar egentligen bara om kalorier in, kalorier ut. Du kan äta en 600-kcal hamburgare varje dag i 1 månad, medan om du äter 1000 kalorier värt av t.ex sallad i en månad, kommer du gå gå upp i vikt av salladen eller hamburgaren? Salladen så klart, den har mer kalorier i mängden än hamburgaren, men eftersom sallad är nyttigt näringsvist och man behöver äta mycket av det för att fylla i sina dagliga kalorier tänker folk inte så mycket på ”portion control”, eftersom associeringen med sallad är att man kan äta hur mycket som helst av det utan att tänka på kalorierna, och där är det fel. Du kan äta hur nyttigt som helst och träna ganska mycket, men om du äter 3000 kalorier av nyttig och hälsosam mat och på samma gång är det någon annan som äter 2000 kalorier av skräpmat och tränas också ganska mycket, vem tror ni kommer gå ner mest i vikt?
Jag drar dessa extrema exempel för att visa hur VIKTIGT portionskontroll är i dagens samhälle. Det finns en fin, fin linje mellan att vara medveten och att vara tvångsmässig när det kommer till mat och kalorier.
Lite kul att du nämner att du raderar vissa kommentarer som inte stämmer med det du skriver, du väljer alltså att ignorera andras åsikter för att det är mer bekvämt att inte ”låtsas” om det? Lide trångsynt kan man tycka.
För att avsluta detta nämner jag att jag är 15 år, och har mer förståelse för vår fetmaepidemi och välmening än vad du tycks ha.
GillaGilla
Andy! Tack för att du orkade skriva det här och förklara statistikproblemet bland annat. Är mycket imponerad över att du bara är 15 år gammal. Du är väldigt rationell och saklig i din förklaring.
Tycker detta är en intressant debatt, och då är det viktigt att visa båda sidor.
GillaGilla
Jag tycker att det känns som att många gömmer sina verkliga avsikter då de nämner hälsa, fit och ta-hand-om-sig-själv. Det känns som att det nästan aldrig är just det, det handlar om. Det är nästan alltid utseendet. Folk tränar och äter ”rätt” för att i första hand ändra sitt utseende och inte för att må fysiskt och psykiskt bra. ”Må bra” är bara ett svepskäl. Träning och ”bra kost” behöver över huvudtagen inte leda till ett bättre mående. Det kan till och med leda till en fixering så stark att den begränsar hela ens liv. Oavsett om det handlar om att gå ner i vikt, bygga muskler, eller ändra sin kropp på något som helst sätt genom att använda mat och träning.
GillaGilla
http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs311/en/
Det bör på individnivå naturligtvis vara ett fritt val att vara hur smal eller hur tjock man vill. Men det förändrar inte fakta att ur ett världshälsoperspektiv är detta ett globalt problem. Det går inte att blunda för att fetma är den ledande orsaken till de flesta hjärt- och kärlsjukdomar som är en av eller rent av den vanligaste dödsorsaken, åtminstone i västvärlden. Tyvärr blir det väldigt krystat när du försöker hitta medicinska fördelar med övervikt eftersom den kopplingen inte existerar på någon reellt plan. Som någon annan påpekat, du verkar påläst på många andra ämnen men detta ligger nog lite utanför din expertis. Om ni märker att någon i er omgivning är på väg att bli hälsofarligt smal, agerar ni? Och omvänt, om någon i er omgivning är på väg att bli hälsofarligt överviktig, gör ni något då? Förhoppningsvis i båda fallen om ni är bryr er om människorna, och naturligtvis på ett för situationen passande sätt! Jag skulle lika ogärna rekommendera mina barn att röka cigaretter som att uppmuntra dem till att bli överviktiga men i slutändan är det naturligtvis deras egna val.
GillaGilla
Stopp och belägg!
Jag är så himla trött på det här ”unna-samhället”, att mat ska vara så gooooooott och en ska kunna stoppa i sig vad en vill när en vill för att en vill. Mat är till för att överleva och ge kroppen det den behöver. Näring, inte en smakorgasm (dock ett plus) eller en sockerchock. Punkt.
Jag är sockerberoende, min lillebror har adhd och är okontorllerbart sockerberoende, min pappa är sockerberoende med diabetes. Vi jobbar mot detta dag ut och dag in, inte för att vi ska vara smala och snygga och lägga upp bilder på instagram (eller ja jag då möjligen..), utan för att vi ska MÅ BRA. Vi som lever med socker och kolhydratsberoende varje dag kan inte bara säga att vi är fina som vi är, vi unnar oss! Det är en kamp, inte en smalkamp utan en hälsokamp och det är jävligt trist när folk dömer en som något slags offer för rådande ideal när en bara vill sina inre organ väl. Har du någonsin faktiskt frågat någon person som på ett seriöst sätt har en medveten kosthållning i annat syfte än att bli *smal och snygg för det stod i aftonbladet* om hur det påverkat hens hälsa?
Jag fattar att det finns en STOR problematik med aftonbladets 5:2 bilagor, eller #fitspo och de som förklär ätstörningar i hälsa. Men att propagera för att fetma är hälsosamt och att en ska ”KUNNA ÄTA VAD EN VILL mums mums chips och godis och kladdkaka och frallor” när det är så många som kämpar mot just detta tycker jag är trist. Hur många gånger har man liksom inte hört ”en kaka skadar ju inte” som fått igång hela karusellen igen efter att man skött sitt beroende bra en period.
GillaGilla
JAAA TACK <3 tänkte precis samma. Allt är inte svart på vitt !!!
GillaGilla
Fast dieter begränsar ändå. Och är mest ett sätt att tjäna pengar på folks osäkerhet. Ät och rör på dig på ett sätt du mår bra av. Mår du inte bra av socker ska du såklart inte äta det. Äter själv inte mycket socker då det får mig att sova oroligt (=jag mår inte bra). Men inte behövs det för den sakens skull följas en diet. Du kanske mår tipp topp av frukt tex, trots att strikta kolhydratdieter ogillar det. Grejen är att man ska äta det man mår bra av, om det sen resulterar i att man väger 50 eller 150 kg är mindre viktigt.
GillaGilla
Jag tycker blogginlägget är väldigt bra, men jag blir så himla ledsen när man läser en hel del av kommentarerna. Jag undrar om de som skriver sådana hånfulla, hatiska och fördomsfulla kommentarer om överviktiga människor ens tänker på att det är individer med känslor de uttalar sig om. Och jag undrar hur de kommer sig att de anser sig ha rätten att ens ha åsikter om hur andra ser ut?
Enligt BMI är jag överviktig, eller rent av fet, men jag rullar inte fram utan har storlek 44 och det är liksom ingen som reagerar och stirrar när jag går på gatan. Jag sitter inte och moffar i mig chips och friterad mat hela dagarna utan äter som folk gör mest, frukost, lunch och middag - helt vanliga rätter i helt normala portioner.
Och nu menar jag INTE att det hade varit fel på någon som vägde mycket mer än mig eller som åt mycket ohälosammare - för vad andra gör skiter jag i - utan min poäng är att de som sitter och uttalar sig negativt om överviktiga verkar ha en väldigt stereotyp bild av hur en överviktig människa ser ut, är och gör.
I mitt fall handlade om att jag blev gravid och sedan inte lyckades gå ner de kilona igen - för att gå upp är lätt men jag vill inte behöva banta för att gå ner i vikt.
GillaGilla
Dör hellre av att äta för mycket av det jag gillar än dö av nåt jag inte gillar. Dö kommer jag göra i alla fall och jag fattar inte varför målet alltid ska vara att dö så sent som möjligt och man ska göra ALLT. ”Disciplin” värderas så högt och man ska vara martyr och jobba så mycket som möjligt, träna så mycket som möjligt, göra andra nöjda så mycket som möjligt. Jag ger fan i vad folk vill göra, om man vill att folk inte ska dö ”för unga”, förbjud bilar, bussar, tåg, läkemedel, jordnötter, operationer, karuseller, och varenda annan sak i världen som finns, för ALLT kan döda dig. Skit i andras hälsa, om det är viktigt för dig, gör det för DIG.
GillaGilla