När jag publicerade bilder på Kvinnohat var det en följare som frågade vad feminism och ätstörningar har med varandra att göra. Detta tycker jag är en fullt rimlig fråga, eftersom det inte alls är så säkert att de två har någon relation.
Först vill jag understryka att ätstörningar finns i alla samhällsgrupper och bland alla kön. Det är en psykisk sjukdom som tar sig i uttryck i både mentala och fysiska störningar. Så här långt kan man argumentera för och hävda att ätstörningar inte alls har något med feminism att göra. Men när vi börjar bryta ner hur ätstörningsproblematiken ser ut idag så märks det att ätstörningar är sammankopplat med patriarkala strukturer, en väsentlig del i den feministiska ideologin.
Det sättet på vilken ätstörningar främst kan kopplas samman med feminism, och då i förlängningen de patriarkala strukturer som feminismen vill störta, är att 90 % av de som lider av ätstörningar är kvinnor.
Det är helt enkelt fler kvinnor än män som lider av en ätstörningsproblematik, vilket jag tror delvis går att förklara i den skillnad vilken kvinnor och män fostras in i två extremt binära könsroller. Inom en patriarkal struktur finns det enbart plats för binära stereotypa, och framförallt dualistiska, könsroller. Dualism innebär att de två könsrollerna står i direkt motsats till varandra, dvs. män är vad kvinnor inte är, och vice versa. Den manliga könsnormen är att vara utåt, explosiv, aktiv medan den kvinnliga könsnormen är att vara inåt, passiv, tyst, liten.
Eftersom ätstörningar handlar om kroppskontroll, disciplin och ett slags inåtvänt agerade fungerar därför den kvinnliga könsnormen i enlighet med detta. Många kvinnor med ätstörningar berättar att de ser sig själva som duktiga flickor. Kvinnorna är inte sällan högpresterande, disciplinerade, det är kvinnor som internaliserar en förtryckande könsnorm genom att vilja tysta och kontrollera sig själv och den egna kroppen.
En annan sak som inte går att förneka är att ett samhälle med patriarkala strukturer i kombination med ett kapitalistiskt ekonomiskt system skapar ett kvinnohat. Kvinnor lär sig i väldigt tidig ålder att ingenting är viktigare än hur de ser ut men samtidigt att hur de ser ut aldrig någonsin duger. De lär sig genom reklam, förväntningar, krav, ideal, normer, filmer, tidningar att införliva denna kvinnliga könsnorm.
Det är alltså en omöjlig ekvation kvinnor ska lösa. De lär sig att kropp och utseende är viktigare än intellekt, kunskap och ett aktivt, tillfredsställande liv. Dessutom lär de sig att så som deras kropp och ansikte ser ut aldrig någonsin kommer duga, inte ens efter den förändrats, modifierats, noppats, rakats, bantats bort. Det är ganska uppenbart att denna komplexa relation till sin kropp och sitt utseende skapar en vilja att förändra sig själv.
Här ser vi också hur feminismen och ätstörningar genomskär varandra, de patriarkala strukturer som dikterar kvinnans mentala och fysiska åtstramning går hand i hand med ätstörningarnas dito.
Den senaste tiden har det rapporterats om att ätstörningar dessutom går ner i åldrarna. Läkare menar att de aldrig tidigare sett flickor drabbas, i så stor utsträckning, av ätstörningar i denna låga ålder. Ännu ett bevis på att flickor, redan när de föds, forstras in i en könsroll som förtrycker dem, mentalt och fysiskt och i många fall också ligger till grund för att de såpass tidigt utvecklar ätstörningar, kroppshat, självhat och en känsla av att inte duga.
Ätstörningar och feminism kan kopplas samman genom det faktum varför feminismen uppstod: Kvinnan marginaliseras, det som omger henne trivialiseras och görs privat. Eftersom ätstörningar främst drabbar kvinnor har den också viftats bort som en ”kvinnosjukdom”, och som vi vet tas inte kvinnors problem på allvar varken poltiiskt eller privat, idag eller historiskt sett. Jag försöker föreställa mig vilka åtgärder som tidigt hade tagits om de som drabbades av ätstörningar var till 90 % män. Jag är övertygad om att vi då hade haft en omfattad forskning i området, och en mer utvecklad vård av ätstörningar.
Det jag tycker är ett av de största problemen med att ätstörningar ses som en ”kvinnosjukdom” är att den viftas bort som en individuell (drabbar alltid bara enskilda kvinnor) och privat sjukdom. Istället för att sjukvård, politiker och andra beslutsfattande organ ser sjukdomen för vad den är, en sjukdom som drabbar ett kollektiv av kvinnor, inte sällan på grund av det förtryckande samhällssystem som råder, ser de sjukdomen som enbart är varje kvinnas angelägenhet.
Inom ätstörningsvården är också HBTQ-personer diskriminerande. De får inte korrekt vård, samt att media inte rapporterar om alla transpersoner som lider av ätstöringar. Detta ser jag också som en direkt konsekvens av den diskriminering av HBTQ-personer som sker i alla nivåer i samhället, även detta något som den feministiska ideologin vill förändra.
Så för att svara på frågan: Feminism och ätstörningar har med varandra att göra. Det handlar bara om att börja se strukturerna bakom sjukdomen och erkänna den som en politisk och kollektiv sjukdom.
Att bli feminist är en av de absolut största orsakerna till att jag snart är frisk från 10 år av ätstörningar.
GillaGilla
Samma här, feminismen var liksom ett redskap för att se att ätstörningen ur ett nytt perspektiv!
GillaGilla
Alltså du e så satans bra!!!!!!
GillaGilla
<3
GillaGilla
Hej,
Detta är svårt för mig. Jag anser mig vara feminist, men jag lider samtidigt av en ätstörning. Jag har så svårt att få ihop de här två bitarna av mig själv, och hatar att jag inte kan släppa alla kroppsnojor och fixeringen vid mat och träning. Jag som feminist ska ju vara ”bättre än så”. Jag vill ju bara vara.
Sen har jag en fråga till dig som jag hoppas du vill svara på. Du skrev en gång att du aldrig mer kommer kunna träna, eftersom det triggar dig och du direkt börjar tänka på hur mycket du bränner osv. Jag tränar väldigt mycket, och är införstådd i att det är en del av min ätstörning. Men att träna är väldigt blandat, samtidigt som jag precis som du beskrev blir väldigt fokuserad på vad träningen kommer göra med min kropp, så älskar jag vad träningen gör med min själ. Jag blir liksom fri en stund, ångesten släpper och jag mår bra. Tror du verkligen att det inte går att träna som frisk ätstörd? Eller är det bara så att det är så för dig?
Blev värsta novellen, sorry :) (sorrynotsorry)
/Malin
GillaGilla
Nu är jag ju inte Mikaela, men ändå…
Jag är feminist och har en latent ätstörning (jag vill inte kalla mig frisk för att det antyder att jag är botad, och det är jag inte, ätstörningen är bara för tillfället under relativ kontroll). Jag utvecklade dessutom ätstörningen i hyffsat vuxen ålder (efter tjugo) och som redan då övertygad feminist. Fyfan vad jag har grälat på mig själv för min ätstörning, jag ska ju ha sett igenom patriarkatet och borde därför vara immun mot alla dessa förbannade ”kvinnoproblem”. Jag lyckades släppa en del av ångesten ätstörningen genererade när jag började se den som ett symptom på något underliggande snarare än en sjukdom i sig. För mig är ätstörningen ett symptom/en följd av att jag har generellt ångestsyndrom, något jag inte kan hjälpa med annat än medicin och terapi och som av allt att döma är genetiskt. Alltså: det är inte jag som är svag och dålig, jag är född med en kronisk sjukdom, det är bara det att den sitter i hjärnan och inte i magen. När jag till slut lyckades banka in det i huvudet blev ätstörningen plötsligt ett mindre problem, genererade mindre skam och blev lite mer hanterbar.
Jag tror definitivt att det är möjligt att träna med en latent ätstörning, om man hittar en träningsform som inte triggar. Att ”träna för träningens skull” fungerar till exempel inte för mig, då blir min hjärna överhettad. Yoga har fungerat, eftersom jag kunde se det som en form av sjukgymnastik för ångesten, likaså att lära mig saker som innebär att man rör på sig, typ lindy-hop (sjukt jobbigt) eller ridning, då jag kan se att lära mig något som målet istället för att träningen blir ett självändamål.
Novell var det ja…
GillaGilla
Hej Malin! Läs gärna Katelis svar till dig ang. det här med att vara feminist och ätstörd. Det är INGET fel på det, du behöver inte vara ”bättre”. Feminister är människor som blir sjuka precis som alla andra, och även feminister kan lida av patriarkala strukturer. För att dra en parallell finns det ju feminister som stannat i misshandelsförhållanden, även om logiken säger motsatsen. Så fundera verkligen inte på att det är dåligt att vara ätstörd för att du är feminist. <3
Ang. träningen. Jag vet inte, det kanske bara är för mig. Jag har fd ätstörda vänner som tränar litegrann, men jag kan ju inte svara på hur de mår när de tränar, om det är triggande eller upplyftande. Jag tror helt enkelt du får testa dig fram, men också vara beredd på att sluta träna om det får dig att falla tillbaka.
Lycka till med allt! Hoppas du stannar och läser här, jag skriver ofta om ätstörningar och feminism!
GillaGilla
jättebra skrivet som vanligt!
GillaGilla
Tack Cecilia! :DDDD
GillaGilla
När jag var ätstörd fick jag gå i samtalsterapi på BUP. Där använde de sig av psykoanalys, samt det klassiska tänket att tjejer är inåtvända av naturen och summan blev då att mina problem bara var en täckmantel för ANDRA större problem och jag mådde egentligen dåligt på grund av familjesituation, påstådda relation till min mamma och gud vet allt. INGEN ville köpa min argument att jag börjat banta för att jag velat komma i ett par särskilt snygga jeans, så som det faktiskt började. Ingen ville ta åt sig av att det kunde vara så banalt att jag bara var påverkad av utseendenormen och patriarkala strukturer. Att det var DESSA som fått mig att må dåligt och inte att jag först börjat må dåligt och sedan halkat in på den banan. Sjukt.
Skrev om ämnet igår :http://livsviktigt.vimedbarn.se/det-finns-inget-naturligt-satt-att-se-naturlig-ut-pa/
GillaGilla
Ja, så upplevde jag det också. De grävde mycket i min familjesituation osv., när det kanske fanns andra anledningar än det. Det är trist att inte vården lyfter blicken lite och ser strukturerna.. Ska kolla in din text, tack!
GillaGilla
Du är så bra Mikaela, varenda jäkla gång!
Och tack, jag är övertygad feminist och ätstörd och fick verkligen perspektiv på det nu när du gjorde det så självklart. Tack!
GillaGilla
Som mamma till en son med ätstörningar, tänker jag att det här inlägget behöver kompletteras. Den grupp som växer mest vad gäller just ätstörningsproblematik är just unga män! Låt oss inte glömma dem!
Många misstänker dessutom att mörkertalet är enormt, delvis för att ätstörningar är så förknippat med kvinnor (vilket talar för argumentet ovan). När jag frågar mina studenter säger de att de upplever att det idag är lika vanligt med ätstörda killar som ätstörda tjejer.
Ätstörningsvården är dessutom ett av de få områden som styrs av en kvinnlig norm. Det är oerhört svårt att få hjälp som ung man. Jag har kämpat som ett djur och överväger faktiskt att ta Stockholms läns landsting till EU-domstolen p g a uttalad könsdiskriminering i ätstörningsvården.
Sedan tror jag ändå att den underliggande analysen stämmer. Den patriarkala normen drabbar ju inte enbart kvinnor, utan också alla män som inte passar in i den, som exempelvis min son (som redan på dagis hade dispens att vara med tjejerna i kuddis ”eftersom han inte slogs”…) Han är definitivt en ”duktig flicka”, han också, och dessutom aktiv feminist.
Dessutom är ju också killar drabbade av en allt starkare utseendehets i dag. Jag har själv fått jaga bort ett par modellagenturer som förföljt honom, eftersom han har det ”eftertraktade androgyna utseendet” och ”de perfekta måtten”, nu när han är helt undernärd. Så det är inte enbart tjejer som drabbas av sådant.
För att summera mina röriga argument: den underliggande analysen skriver jag under på, men jag undrar om inte 90 %-argumentet gör mer skada än nytta - och jag ifrågasätter om det verkligen stämmer. Resten håller jag med om.
GillaGilla
Hej Emma! Detta inlägg säger ungefär det du säger. Läs gärna det! Tack ska du ha. http://hej.blekk.se/2013/09/04/killar-och-atstorningar/
GillaGilla
Du är fantastisk. Alltid fantastisk.
GillaGilla