Foto: Antonis Delta. Modell: Adam Kaszewski.
Ofta när det talas om ätstörningar så talar en utifrån tjejers perspektiv. Med viss rätt, eftersom 90 % av de som lider av ätstörningar är just tjejer. Denna 90 % är i majoritet, och det utgör en samhällelig struktur. Det är en struktur att tjejer får ätstörningar, och jag är övertygad om att för att fler inte ska insjukna så ska en också ta till strukturella åtgärder.
Men trots denna struktur får en inte förbise de resterande som drabbas av ätstörningar. För även om killar enbart utgör 10 %, så är drabbas de lika hårt som alla andra. En ätstörning är en ätstörning, och den är lika svår och jobbig oavsett vem som har den.
Det blir också ett problem när en kallar ätstörningar för en kvinnlig sjukdom, den exkluderar att någon annan skulle kunna drabbas av det. Därför kan också ätstörningar vara stigmatiserat bland killar, något de skäms för eller inte törs söka hjälp för, då det blir en psykisk sjukdom som inte ”ingår” i konceptet kille. Därför tror jag också att denna 10 % till viss del är förvrängd, många killar lider av ätstörningar men söker aldrig professionell hjälp.
Eftersom det anses vara just en kvinnlig sjukdom är den inte sällan sammankopplad med svaghet, såväl psykiskt som mentalt. Egenskaper som inte ryms i normen man. Men ätstörningar kräver ren viljestyrka. De som lidit av ätstörningar tror jag är några av de mest psykiskt ”starka” (då talar jag om vad hjärnan klarar av att förändra och processa) personerna.
Mekanismerna bakom en ätstörning är desamma oavsett kön. Det är ett sätt att kontrollera sin kropp, kanske en kontroll en känner att en tidigare förlorat av olika anledningar. Ett sätt att kontrollera omvärlden. Att känna att en presterar. Känna att en gör någonting. För att en inte lever upp till sin könsroll. Eller för att en av olika anledningar utforskar eller kämpar med sin identitet och den tillhörande könsroll en fått eller vill ha.
Det finns nämligen ett annat perspektiv som är viktigt att ta upp, och det är hur många transkillar som drabbas av ätstörningar. Många transkillar berättar att de blivit ätstörda för att det är deras sätt att kontrollera sin kropp och könsidentitet. Det är också ett sätt att straffa den kropp de inte känner sig hemma i. Och det är ett sätt att ”banta/laxera/kräkas bort” de feminina delar på sin kropp som de inte känner är önskvärda. Fler transkillar än ciskillar har ätstörningar, transkillar lider i ungefär lika hög utsträckning som cistjejer av ätstörningar.
Ciskillar, transkillar och de flesta andra som inte är just (vita) kvinnor utesluts ofta i diskussioner om ätstörningar. Den mediala porträttering av vem som drabbas av ätstörningar stämmer inte överens med verkligheten. Och vi måste komma ihåg att för en drabbad är livet lika jobbigt att hantera oavsett vem hen är.
Genom att börja se ätstörningar som en strukturell sjukdom som då också kräver strukturella åtgärder och ett kollektivt synsätt tror jag att vi kommer att komma underfund med mycket mer om ätstörningar, än när vi placerar individ efter individ i olika ätstörningsfack. Mekanismen är densamma, ett sätt att kontrollera den kropp man känner sig fast i.
Mycket bra skrivet! Tycker det är mycket problematiskt att det finns en sådan stereotyp bild av vem som drabbas av en ätstörning och hur denne ser ut. Jag jobbar ju som kurator på en gymnasieskola och har diskuterat elever med ätstörningar med annan personal i samband med att stöd sätts in eller remisser skickas och ibland fått höra kommentarer som ”Hen kan väl inte ha en ätstörning, hen är ju inte ens smal”… Eftersom ätstörning enbart förknippas med anorexi/självsvält. Dessutom märker man tydligt att om en tjej är mycket smal dyker frågan upp bland personalen ”Kan hon lida av en ätstörning?” medan jag aldrig, inte en enda gång, hört den frågan ställas om någon av de extremt smala manliga eleverna.
GillaGilla
På Göteborgs Universitet / Psykologen har det förekommit forskning om kroppsuppfattning, kopplat till inflytande via media, familj och jämnåriga, samt mobbing. Forskningen bekräftar att flickors kroppsuppfattning generellt är mycket låg där över hälften av flickorna har bantningsbeteenden vid 16 år jämfört med en sjundedel av pojkarna.
Kritiskt har invändningar gjorts. Det första har varit ett högt fokus på media (TV, film, tidningar etc) och föräldrar (uppfostran), när jämförelser med kamraterna (social jämförelse) förmodligen är den viktigaste faktorn. Vänner/kamrater = homogenitet, vilket leder till utseendekulturer inom t.ex. en klass eller en skola, hierarkier, mobbing, hålla koll på varandra, korrigera avvikande med mera.
Det andra är brister i forskningsverktyg. Bl.a. har det förekommit forskningsfrågor och tolkning av resultat som riktats mot att bekräfta en hypotes okritiskt, något som gjort till ett ”övertriggande” där flickor tolkas som att ha ätstörningar när de inte har det. Samtidigt har pojkar ”undertriggats” (forskningen har inte anpassats enligt maskulint genus) eller så har pojkar för det mesta exkluderats helt (överskott av studier om ”flickors ätstörningar” enligt förväntan att flickor har ätstörningar). De flesta studier på pojkar/män är tyvärr inte studier på pojkar/män utan specifika studier på subgrupper (t.ex. homosexuella).
I ett bredare perspektiv innebär ökande jämställdhet att båda könen får mer av motsatt köns destruktiva delar, vilket innebär att även flickor påverkas av sjukdomar som tidigare förbehållits för pojkar. Direkt utseendefixering är en faktor men så även funktionsperspektiv där kroppen som ett verktyg som skall prestera leder till problematiska beteenden och negativ kroppsuppfattning.
GillaGilla
Den här krönikan publicerades på Jezebel igår, tyckte att den var rätt bra. http://jezebel.com/im-an-alcoholic-dude-with-an-eating-disorder-hi-1245342465
GillaGilla
Fantastisk krönika! Tack.
GillaGilla
Bra och viktigt inlägg. Transpersoner var den grupp jag spontant tänkte på när jag läste inledningen. Läste precis om en person som skrev en doktorsavhandling om ätstörningar och sa att majoriteten av de transpersoner hon intervjuat hade egna erfarenheter av ätstörningar (http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2012_5_mat.sht). Vilket ju egentligen inte borde vara speciellt förvånande. Känslan av att vara född i fel kropp lär ju om något ofta leda till självsvält. Däremot pratas det på tok för lite om det, liksom om transpersoners situation överhuvudtaget.
GillaGilla
Bra skrivet!! Vet inte vad mer jag ska tillägga, men verkligen - ätstörningar drabbar båda könen och det är viktigt att komma ihåg. Tack för ännu en väldigt viktig text.
GillaGilla
Ja, för att inte tala om alla unga killar som tränar och fastar för att få bort så mycket kroppsfett som möjligt. De går under radarn för det är ju ”nyttigt” att träna och de äter ”nyttigt” (fasta är ju accepterat numera pga 5:2), men de har ju lika sjuka kroppsideal som anorektiker och är beroende av träning. Alltså det är helt stört hur vanligt det är hos unga killar.
GillaGilla
Bra och viktigt uppmärksammande, men ätstörningar är ju faktiskt så mycket mer än ”bara” självsvält. många, killar och tjejer har problem åt andra sidan (bigorexia etc.)
GillaGilla