****TRIGGERVARNING: ÄTSTÖRNINGAR****
Efter att ett flertal av er frågat om jag kan skriva något om Modellflickor på SVT Flow, gjorde jag slag i saken under helgen och såg alla tre avsnitten.
Jag såg dem med skepsis. Och med en slags nostalgisk äckelkänsla. När jag hade ätstörningar var det nämligen den här typen av media jag konsumerade – bilder på modeller. Jag kunde sitta timtal på style.com och jämföra kläder, modeller, frisyrer, kroppar. Jag hade alltid en helårsprenumeration på ELLE, och hittade ständigt nya bilder jag kunde klippa ut och göra kollage av.
Här är jag för tio år sedan, underviktig och i polotröja, sittandes på min säng. Jag klipper ut modeller ur tidningar, jag klistrar in dem (och ”hälsoråd”) i en pärm. Bakom mig ser ni en tavla, den har jag gjort själv. Det är ungefär 50 modeller klistrade på en canvasduk.
Vad är syftet, kan man fråga sig. Helt ärligt vet jag inte än idag. Jag var bara besatt av det. Besatt av modevärlden, modeller, deras livsstil, deras kroppar. Det fascinerade mig. Jag visste att jag aldrig själv skulle kunna bli modell, eftersom jag är så kort, men jag drömde ändå. Behöver jag nämna att mitt favoritprogram var Top Model? Allt det där gödde min ätstörning, såklart. Studier visar just detta, desto mer tid man spenderar med att titta i modemagasin och liknande tidningar, desto sämre självkänsla och kroppsuppfattning får man.
I SVT Flow-serien Modellflickor får vi följa olika svenska modeller: Anna, Andrea, Mona, Therese m.fl. Hur de ser på modellyrket, på sig själva, sin framtid och bakgrund. Det här är tjejer som kan tjäna 100 000 kronor på en dag. De pratar mycket om det där, att modellandet gör dem säkra i sig själv.
Jag skulle inte rekommendera Modellflickor till någon som kan bli triggad. Men för mig var det intressant att se, och jag tycker innehållet är analyserande och problematiserande. Jag kommer här fokusera på Anna och Andrea i avsnitt 3.
Anna (bilden ovan) står med ett måttband och mäter sig. Runt midjan. Höfterna? Hur vid är hon? Hur vill hon bli? Anna vill bli Victoria’s Secret-modell, då krävs specifika kroppsmått. Mått som hon inte har, men är fast beslutad att få. Därför tränar hon enligt ett schema och äter enligt en kostplan.
”Victoria’s Secret har ett hälsosamt synsätt på modellandet. De är smala, men de är hälsosamt smala. De tränar, de bantar inte”, menar Anna. Är det så hon ser på sitt eget ätande? Hon står i affären och väljer bort olika grupper av mat (som jag inte kommer nämna här). Anna berättar att hon börjat gråta för att hon inte längre får äta vissa saker som hon älskar.
Hon är beslutsam och envis, det märks. ”Jag kämpar hårt, rumpan är mitt hinder”, säger hon. Frågan är var gränsen går. Bantar Anna? Enligt henne själv följer hon bara en kostplan, antagligen ser hon på sin egen tillvaro som så sund hon anser att Victoria’s Secret-modellernas är. Jag tycker mig se något annat.
Modellflickor har en triggervarning i sin programbeskrivning: ”Varning för triggande innehåll i programmet för personer som lider av ätstörningar”. Det är bra. Däremot ska man vara tydlig med att sådana här program kan trigga även de som aldrig har haft ätstörningar, och de som tidigare haft ätstörningar.
Vi lämnar Anna och träffar Andrea (bilden ovan).
Jag blir positivt överraskad av hur programmet klipps. Andrea berättar öppet om hennes tidigare ätstörningar, hon har haft anorexi, ortorexi och bulimi i perioder. ”Om en tjej som har problem med sin självbild och hur hon ser på sig själv, kommer in en bransch som handlar om just det (utseendet), kan det på riktigt fuck her up”, säger Andrea. Modebranschen fuckade upp Andrea, och nu arbetar hon hårt för att behålla sin ”balans” så att hon inte ramlar ner i sitt ”mörka hål” igen.
Genomgående i avsnitt 3 hoppar vi mellan Annas tankar om sin kropp och Andreas intressanta och problematiserande tankar om modebranschen, ätstörningar och kroppsuppfattning. Detta är mycket intelligent av SVT, och en av anledningarna till att jag tycker att programmet är bra. De klipper på ett sätt som gör tittaren uppmärksam på att det kan vara osunt att göra som Anna gör – även om det inte nödvändigtvis måste vara det.
Andrea fortsätter, och här fångar hon mig: ”Det är nästan som att ätstörningen är en egen person. Eller inte en egen person, men en djävulsdemon som säger åt dig vad du ska göra. Den var på riktigt för mig, den tog över och då kunde jag inte kämpa emot”.
För mig var ätstörningen en annan person. I mina dagböcker avslutade jag varje dag genom att underteckna med mitt ”ätstörda namn”, det var inte ”Michaela”. Det var ett annat namn, för det var så jag upplevde ätstörningen, som en annan. Bisarrt, kanske du tänker. Men för mig, precis som för Andrea, var ätstörningen någon annan, någon inne mig som hade full kontroll över vad jag tänkte och gjorde.
Andrea menar att modebranschen kan ”fucka upp” någon med dålig självbild, eftersom branschen handlar om utseende. Faktum är att hela samhället handlar om utseende. Det är mer än modeindustrin som fuckar upp unga tjejer. Det är reklamen, det är moster som klagar på sin vikt, det är skönhetsoperationerna, det är skuldbeläggandet i skvallertidningarna. Det är tränaren som pushar, det är viktkurvorna det pratas om, det är könsnormer man ska passa.
Anna inleder med att mäta sin egen kropp, hon vill ha specifika mått. Andrea konstaterar i slutet av programmet att modebranschen sätter mått som passar en ung tjej – inte en mogen kvinna. Men Anna är fast besluten. Hon äter enligt sin kostplan och tränar hårt. Jag tror att det är lätt att intala sig själv att vad man gör är sunt och ”normalt” enbart för att man har ett reellt mål, d.v.s. Victoria’s Secret. Egentligen kan det man gör vara lika ätstört som det Andrea gjorde. Eller det jag gjorde. Svalt, kräktes, sprang, hatade oss själva.
Det är tio år sedan jag satt där på min säng och klippte ut modeller. Jag har distans till det nu. Men ändå kändes Modellflickor väldigt nära. Det var en konstig känsla att se Modellflickor, jag relaterade till dem båda, fast med tio års mellanrum. Att lyssna på Anna var som att lyssna på mig själv då, att lyssna på Andrea är som att lyssna på mig själv nu.
Jag var aldrig intresserad av mode eller modeller. Jag var besatt, och det var ätstörningen som bestämde det. De gödde varandra. Besattheten släppte i samma stund jag blev frisk från mig ätstörning. Då slutade jag prenumerera på ELLE och kolla på Top Model.
Det tycker jag man ska fråga sig om man slukar sådana här typer av program: Är jag verkligen intresserad av modebranschen och modellandet? Eller är jag besatt av det på ett sätt som får mig att må dåligt?
För mig som inte haft någon ätstörning är det verkligen jättebra att du öppnar upp dig och förklarar hur och varför då det ger mig mer förståelse för hur människor som lider av ätstörningar tänker! Det kan ibland vara svårt att förstå för mig som aldrig känt mig orolig över att få en ätstörning!
GillaGilla
Väldigt sant! Det är verkligen jättebra. Väldigt få är nog immuna mot ätstörningar och liknande. Särskilt idag när klimatet med tränings- och hälsohets är så utpräglat.
GillaGilla
gah, tittade inte ens på två minuter av det där avsnitt 3 pga började med typ, ”pasta är typ det värsta man kan äta om man vill gå ner i vikt!” och då kände jag bara FY FAN SVT. detta - detta med offentliga uttalandet om sådana här ”matsanningar” - kan vara såå triggande för många. såg inte resten (om hon andrea som berättar att hon haft ätstörningar & mått dåligt) men tycker inte riktigt hennes dåliga mående funkar som ”skydd” mot trigger (tänker att så kanske svt tänkte). att VARA ätstörd är triggande för många. att må dåligt/minnas hur det är att må dåligt kan vara triggande. typ ALLT kan vara triggande, beroende på vem du är.
därför är jag så jävla skeptisk till sånt som ”triggervarning”. liksom, vad är syftet? som att klistra ”rökning dödar” på ciggarettpaketet. lol?
personer som är ”svaga”/destruktiva VILL bli triggade. bryr sig inte om det är bra/dåligt för en.
en triggervarning är som en inbjudan… ah, vet knappt vad jag skriver men är så frustrerad över att samhället inte har bättre förståelse kring självdestruktiva beteenden.
tänker på pro-ana, t. ex. vad hjälper en triggervarning där? nothing. helvetet fortsätter existera. klipp bort hela jävla fenomenet, det är vad jag vill åt. :(:(:( waaaah hata detta kuksamhälle.
GillaGilla
Jag är kluven. Jag håller med om att triggervarning snarare är en invit. När jag var ätstörd ville jag läsa sånt, se sånt. Därför har man väl ett ansvar att förvalta innehållet ansvarsfullt. Och om man KAN klippa ett program om modeller ansvarsfullt så tycker jag det var ett rimligt försök SVT gjorde. Vissa delar kunde utelämnas, men Andreas berättelse vägda upp väldigt mycket mot all skit.
GillaGilla
Vill bara gratulera dig till en supernajs blogg. Du skriver analytiskt men lättillgängligt om jobbiga (men viktiga) ämnen och jag är bara så tacksam för att du orkar vara pedagogisk och dela med dig av din awesomeness. Puss
GillaGilla
Åh, tack! :D Vad kul att du läser!
GillaGilla
Orelaterat: Det hade varit enormt peppigt om du ville skriva mer om det här med sexualiseringen av kvinnobröst, och även offentlig amning som har snurrat runt på sociala medier det senaste!
Att starta någon free the nipple-kampanj-liknande grej fram till nästa badsäsong tror jag också hade varit jättepositivt. Jag vet inte, spinn gärna vidare på detta men jag tänker endel på detta och vill gärna vara med och förändra!
GillaGilla
Ja, Free the nipple-dokumentären kommer 15:e december, jag tänkte se den!
GillaGilla
Du är så jävla bäst.
GillaGilla
<3 <3
GillaGilla
Din blogg är sjukt bra, hoppas du vet det!
GillaGilla
Åh, tack Sonja! Din är ett guldkorn din med! :*
GillaGilla
Jättespännande, tack för en bra klok nyanserad analys. Det känns fortfarande problematiskt och svårt med sådana här program, det är givetvis ett steg framåt att SVT har en triggervarning, men det är nog väldigt många som av olika anledningar förbiser den varningen, tittar i alla fall och ändå blir triggade. Det är en lite knepig moralisk nöt alltså, om det borde sändas över huvudtaget, om det borde vinklas på ett än mer kritiskt sätt eller hur en ska göra. Men det låter i alla fall som att de har försökt vara en aning kritiska åtminstone?
Ps du är bäst.
GillaGilla
”För några veckor sedan blev en ”raggningsexpert” den första våldtäktsmannen i historien som aldrig våldtagit någon och den här veckan ska vi hata på ”king of instagram”.
Jag är så trött på tjejer (läs: ”feminister”) som lägger all skuld på män samtidigt som de idiotförklarar kvinnor. Den här duden har inte tvingat någon ta kort på sina rumpor med hans namn på. Han har inte tvingat någon bli kastad från ett tak.
”Dan älskar kvinnor också. Eller förresten. Han älskar inte kvinnor. Han älskar att leka med kvinnor. Precis som han älskar att leka med kortleken, och med sina pang pang-vapen. Ja, Dan är en liten pojke i huvudet. Han ser ut som en vuxen man, men han är en liten pojke…. kanske tolv.”
Wtf vet DU om den här människan? Jag säger inte att han är en ängel, eftersom jag inte känner killen. Men att ha mage att säga att han är xyz för att kvinnor är villiga att vara nakna runt honom säger mig en enda sak om dig:
Att du tror att kvinnor är horor som inte kan låta bli att tappa tröjan varje gång någon kille med abs börjar vifta med sedlar.
Och det är vad svensk feminism är idag: förklädd sexism.
Män upprätthåller patriarket för att vi är svin utan vare sig empati eller känsla för någons integritet och kvinnor kan inte låta bli att objektifieras vid första bästa tillfälle. Det är kontentan av vad Leone Milton skriver.
Fuck off.
Artikeln han kommenterade: http://www.leonemilton.se/instagram-foljer-du-ar-du-deltaktig/ ”
Ovanstående hittades i min fb-feed.
GillaGilla
Bra skrivet! Skulle du inte också kunna skriva om äckel internetfenomenet Dan Bilzerian? tycker han är fett obehaglig men har svårt att sätta ord på mina känslor när folk bara försvarar honom med att ”vadå, han får väl leva sitt liv som han vill och tjejerna är ju med på det av egen vilja? vad är felet egentligen?”. Dina analyser sätter alltid ord på vad man känner!
GillaGilla
Väl analyserat tycker jag! Verkligen kul att läsa!
GillaGilla
Jag vill tipsa om Frisk och Fri, Riksföreningen mot ätstörningar dit man kan vända sig för att få hjälp. http://www.friskfri.se/
GillaGilla
Bra tips!
GillaGilla
De där collagen gjorde jag också! Och mitt tonåriga jag skulle suttit som klistrad vid det programmet.
Jag tycker ändå triggervarning är bra (om nu programmet ”måste” sändas). Dels för att den som är medveten om att hen är ”känslig” då kan undvika (jag skulle aldrig i livet titta på det idag) och dels för att det är ett erkännande av att problemet finns.
GillaGilla
Kunde lika gärna varit jag som skrivit det där om att ätstörningen är en ”djävulsdemon” inom en, även om jag inte lider av ätstörningar utan tvångssyndrom/depression och en del dysmorfofobi. Har känt mig ganska knäpp som tänkt så, att det är ”något annat” i mig som är läskigt och gör att jag känner mig splittrad, men det kändes lite bättre att läsa att även du kunde känna så! Jag kollar mig ofta tvångsmässigt i spegeln, rättar till detaljer som gör att jag känner mig ful och tror att alla ute stirrar på och bedömer mitt utseende. Undrar om jag någonsin kommer kunna se på detta som en sjukdom jag hade en gång, när man är mitt i det känns det liksom så svårt att skilja på MIG och ja… alla tankar, känslor och viljor. DE bestämmer över mig, jag vet inte vart jag har mig själv i alltihop vilket är sjukt jobbigt!
GillaGilla
TACK för det här inlägget. har varit ”fri” från min ätstörning i sju år ungefär men såg detta program och triggades igen. Har klarat mig rätt bra de senaste åren men det är skrämmande hur lätt jag kommer in i samma tankemönster som jag hade då. TACK för att du skriver om det här, blir påmind om att mina ätstörda tankar inte är hela sanningen.
GillaGilla