Kroppen

dag3

EDAW dag 3: Sjukdomsbilden och hur det är att ha anorexi

Posted on av HEJ.BLEKK.se

Idag skriver jag om två filmer som båda handlar om ätstörningar. For The Love of Nancy som kom 1994 och Starving in Suburbia (ibland kallad Thinspiration) som kom 2014. Båda två är tv-filmer som producerats av Lifetime. Filmerna och denna text handlar väldigt specifikt om hur det är att ha ätstörningar, vilket säkerligen är triggande material för många.

Filmernas likhet är att de på ett realistiskt sätt visualiserar sjukdomstillståndet. Fokus ligger både på den ätstörda och omgivningen, då i synnerhet föräldrarna. På tal om det jag skrev igår, att anorexi ofta porträtteras av en ung, vit tjej, är dessa filmerna typexempel på detta – dock har en av filmerna en viktig twist.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 13.27.34

FOR THE LOVE OF NANCY (1994)
Tracy Gold spelar Nancy som får anorexi, blir inlagd, skriver ut sig själv och är nära att dö i sjukdomen. Tracy Gold hade själv anorexi under tidigt 1990-tal och var, som jag förstått, mitt uppe i sin egen tillfriskningsprocess när hon spelade rollen som Nancy.

Delvis är filmen baserad på Tracys egna upplevelser och det är förmodligen därför filmen ger en sådan korrekt och rättvis bild av anorexi. Borta är alla förklaringar om att anorexi skulle vara en sjukdom där den sjuka vill bli ”smal och snygg”. Anorexi handlar om kontroll, ofta blir man sjuk för att man känner att maten och kroppen är det enda man kan kontrollera i sitt liv, men det slutar alltid med att anorexin kontrollerar en själv istället.

Filmen visar även hur familjen påverkas av Tracys sjukdomstillstånd, föräldrarnas uppgivenhet inför Tracy och vården och framtiden. Tracy gömmer mat, spolar ner mat, manipulerar och ljuger. Det var en av sakerna jag tyckte var mest trovärdig med filmen, sättet anorexi påverkar dig som person att bli en manipulativ lögnare: ”Ja, jag har ätit”, ”jag lovar att äta”, ”jag mår bra”. Jag fick hemska flashbacks till hur jag själv höll på när jag var sjuk, som att jag ”lagade” mat hemma med kalla råvaror för att det skulle se ut som att det varit mat på tallriken, jag värmde brödrosten och smulade bröd på diskbänken för att det skulle kännas och se ut som att jag ätit, jag ”åt på mitt rum” för att kunna spola ner mat o.s.v.

Tracy pratar mycket om att det pågår ett krig i hennes huvud, hur hon vill äta, vill må bra, vill vara glad – men att det inte går. Detta är en väldigt bra bild av hur det är att ha ätstörningar, ofta en kamp i ens huvud där varenda minut av dagen ägnas åt att tänka på mat, att göra allt för att inte äta. Det Tracy vill allra helst är att vara ensam och svälta.

Jag grät mycket under filmen, det är svårt att hålla masken när man ser någon beskriva ens tidigare upplevelser. Jag nickar instämmande när jag ser Tracys ”ticks”, tankar och beteenden. Som när hon sluter sin hand runt handleden, upprepande och maniskt, för att känna efter hur smal handleden är. Jag kontrollerade min kropp med sådana här ticks säkert 20 gånger om dagen.

starvinginsuburbia_shower_HD_768x432-16x9

STARVING IN SUBURBIA (2014)
Det jag gillar med Starving in Suburbia är främst tre saker: 1) Den porträtterar sjukdomsförloppet trovärdigt, 2) den fokuserar på att det är hjärnan som påverkas av sjukdomen och 3) att anorexin i filmen är en person, som en demon. Hannah är dansare och perfektionist. Hennes kompis visar några pro ana-sajter med thinspiration-material, och därefter börjar Hannah allt oftare tänka på hur hon ser ut och vad hon äter.

Filmen ger en bra porträttering av vad ätstörningar (Hannah diagnosticeras med ätstörning UNS) gör med hjärnan, att sjukdomen styr Hannah och hennes liv. När föräldrarna är hos psykologen frågar de: ”Vad ska vi göra för att Hannah ska bli frisk?” och psykologen svarar: ”Hannah måste äta och gå upp i vikt, hennes hjärna har förändrats av svälten, och enbart näring kan förändra det”. En del fokus ligger på Hannahs föräldrar, de vet inte hur de ska hantera sjukdomen och blir mer och mer förtvivlade och skräckslagna, i synnerhet mamman som flera gånger försöker prata med Hannah, skrika på Hannah, förstå Hannah. Både i denna filmen och i For The Love of Nancy frågar sig föräldrarna om och om igen: ”Vad har vi gjort för fel?”

Jag kände igen mig väldigt mycket i Hannahs sjukdomstillstånd. Ett slags skräcktillstånd, där dagarna bara går och går och hjärnan förändras från dag till dag. Det var flera specifika sekvenser i filmen som hänt mig, som när Hannahs mamma slängde vågen och Hannah smög ut och hämtade den i soporna och gömde den på sitt rum. Jag kände också igen mig i Hanna när hon nästan valde ätstörningen, som ett sätt att kontrollera sin tillvaro.

Eftersom filmen den släpptes förra året har den inkluderat saker som For The Love of Nancy missar, som t.ex. pro ana-forum och liknande. Jag grät mycket även när jag såg denna film, det är hemskt att se någon visualisera något man själv gått igenom.

—

Jag rekommenderar båda filmerna. Om du haft en ätstörning, som jag, kan det vara intressant att se någon porträttera sjukdomen på ett realistiskt sätt. Om du är närstående till någon med en ätstörning ger de här filmerna en jättebra beskrivning av hur det kan vara att ha en ätstörning. Om du har krav på filmiska mästerverk är detta inget för dig, de är billigt producerade tv-filmer.

Jag hoppas du gillar något av dagens tips. Välkommen att kommentera inlägget om vill dela med dig av något eller kanske har andra filmtips. Imorgon kommer temat vara ”ren mat”, även kallat ”clean eating”.

dag2

EDAW dag 2: Olika erfarenheter

Posted on av HEJ.BLEKK.se

När man skildrar ätstörningar på film eller pratar om ätstörningar i media är det nästan alltid samma person som har ätstörningar: en ung, vit tjej. Vi vet att 90 % av de som drabbas av ätstörningar är tjejer, men det är lika viktigt att prata om resterande 10 %. Inte bara för att krossa myten om att det är en sjukdom som bara drabbar en specifik grupp i samhället, utan också för att synliggöra och visa solidaritet.

Dessutom fokuserar media ofta på berättelser om anorexia och självsvält. De med bulimi eller annan ätstörningsproblematik känner sig förbisedda och i vissa fall ogiltigförklarade. ”Men du är inte underviktig, så du kan inte ha en ätstörning”, kan det låta.

Här kommer läsning som ämnar att bredda perspektivet en aning. Det man ska komma ihåg är att för den som lider av ätstörningar är sjukdomen lika jobbig, lika allvarlig, lika farlig vem man än är och vilken typ av ätstörning man än lider av. Jag vill understryka att många av texterna nedan innehåller beskrivningar av ätstörda beteenden, diskriminering m.m., vilken kan upplevas som känslomässigt jobbig läsning för somliga.

Något som ofta glöms bort är queer- och transperspektivet. På Queerfeminism (engelska) skriver Haley Davis utförligt om just detta. QX skriver att ”antalet män som söker vård för ätstörningar har tredubblats på tio år”, och understryker också att det förmodligen är vanligare bland HBTQ-personer.

Jag har skrivit ett par blogginlägg om män och ätstörningar, samt att transpersoner ofta helt osynliggörs i diskussionen om ätstörningar. Du hittar mina inlägg här och här. Studier visar att det är fler transkillar än ciskillar som har ätstörningar, och att transkillar lider i ungefär lika stor utsträckning som cistjejer av ätstörningar. Det är fler transtjejer som har ätstörningar än både cistjejer och ciskillar. Informationen kommer från studier som finns förklarade och länkade på transresearch.com och scienceofeds.org. Varför syns sällan detta perspektivet?

Genom att bredda kunskapen av vem som drabbas av ätstörningar kan man bidra till att 1) fler vågar prata om sina ätstörningar, 2) forskningen breddas och 3) alla får korrekt och likvärdig vård.

Välkommen att kommentera inlägget om du har andra perspektiv, erfarenheter, länkar eller tips att dela med dig av. Imorgon kommer jag skriva om två olika filmer som porträtterar ätstörningar.

EDAW dag 1: Om ätstörningar

Posted on av HEJ.BLEKK.se

Första dagen på EDAW länkar jag till både grundläggande och mer djuplodande artiklar, dokumentärer och radioprogram om ätstörningar. Vad är en ätstörning? Vilka fördomar och myter finns det om ätstörningar?

Inledningsvis vill jag rikta mig till dig som anar att du lider av en ätstörning. Personligen var jag väldigt säker på att jag hade en ätstörning när jag var ätstörd, det var uppenbart för mig att vad jag gjorde var något stört och inte hörde till ett ”vanligt” beteende. Men jag tyckte ändå att det kändes värdefullt att läsa varför en ätstörning är en ätstörning, det fick mig att prata och tillslut få professionell hjälp. Frisk & Fri har en punktlista med typiska beteenden för någon med en ätstörning, Ungdomsmottagningen har en liknande punktlista.

Som anhörig kan du använda listorna om du är osäker på om din vän eller ditt barn har en ätstörning. Huffington Post (engelska) publicerade nyligen en artikel riktad till föräldrar som är oroliga för att deras barn lider av ätstörning och hur du kan ta upp detta i ett samtal. I den här artikeln (engelska) förklarar man närmre vad man kan och vad man inte ska säga till någon som har en ätstörning.

Om vi tar ett steg tillbaka kan det vara intressant att läsa om vad ätstörningar egentligen är och inte är och vilka olika typer det finns. Media fokuserar ofta på anorexi men det finns andra typer av ätstörningar som är vanliga. Problemet är att de kan vara mer osynliga för omvärlden, t.ex. om man inte är underviktig. En sådan ätstörning är ortorexi, som vi kommer prata mer om senare i veckan, där man fokuserar främst på träning och ”hälsosam eller ren mat”. En annan är bulimi, som ofta går omgivningen förbi, där den med ätstörningar hetsäter och kräks. Läs på Tjejjouren om olika typer av ätstörningar.

Det finns många myter om vad anorexia är, leg. sjuksköterskan Elise skrev om detta i ett gästblogginlägg som blivit väldigt uppskattat och delat. Jag tycker att det här inlägget är en måste-läsning idag eftersom det ger en bättre bild av vad anorexi är, än många av de tidigare artiklarna som alltid har väldigt generaliserade och förenklade förklaringar.

Om du är mer intresserad av olika typer av ätstörningar finns det många och mer djupgående artiklar om detta. På Wikipedias engelska version finns längre texter om anorexi, bulimi, hetsätststörning, UNS och ortorexi.

Sveriges Radio sände nyligen ett 90-minutersavsnitt i Karlavagnen om varför så många är ätstörda. SVT sände ett 45-minuters soffsamtal om ätstörningar, om du föredrar både bild och ljud.

Slutligen vill jag tipsa om Lauren Greenfields dokumentär Thin från 2006 (den finns på ”internet”), där hon följer några kvinnor på en ätstörningsklinik. Jag vill varna för extremt starka och känsliga scener. Jag tyckte att den var jobbig att se, men den gav en intressant och nyanserad bild av sjukdomen. Den poängterade även vilken farlig sjukdom det är – anorexi är en av de mest dödliga psykiska sjukdomarna.

Jag hoppas att du hittat något att läsa, lyssna eller titta på bland dagens tips. Du är välkommen att kommentera, tipsa, länka och diskutera! Imorgon är temat ”olika erfarenheter”, där vi kommer diskutera att det alltid är unga, vita tjejer som representera den med ätstörningar, och att det är en sjukdom som kan drabba alla oavsett kön, ålder, etnicitet eller klass.

Ätstörningsvecka på HEJ BLEKK

Posted on av HEJ.BLEKK.se

Idag inleds något som kallas ”Eating Disorder Awareness Week”. Den håller på 22-28 februari och syftar till att höja medvetenheten kring ätstörningar. Man vill sätta fokus på ätstörningar under en veckas tid för att öka förståelsen och den allmänna kunskapen om ätstörningar, vad de orsakas och triggas av och hur de behandlas.

National Eating Disorder Week startades och drivs av en organisation i USA, därav namnet ”national eating disorder week”. På deras hemsida kan man läsa mer om vad de gör och hur man kan engagera sig. De vill gärna att kunskapen om ätstörningar sprids, på alla sätt möjliga.

På HEJ BLEKK kommer jag under denna vecka att publicera ett inlägg om dagen om ätstörningar. Inläggen är till för att sprida information som redan finns: i artiklar, film, dokumentärer, böcker. Varje dag har ett eget tema, och utifrån temat tipsar jag om saker som är värda att ta del av. Exempel på teman jag kommer ha är: ”Ren mat”, ”Olika erfarenheter”, ”Att hjälpa andra” och ”Att bli frisk”.

Jag uppmuntrar också dig som läser att dela med dig av egna tankar kring ätstörningar. Det kan vara personliga erfarenheter eller tips. Det är bara att slänga iväg en kommentar under den aktuella dagen.

Imorgon kommer det första inlägget i Eating Disorder Awareness Week på HEJ BLEKK. Välkommen att följa med under veckan! Du kommer att hitta alla inlägg från veckan under kategorin EDAW.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Om tatueringar och naturliga tjejer

Posted on av HEJ.BLEKK.se

Förra veckans postare på Kvinnohat frågade sina följare om tatueringar, mer specifikt huruvida det är svårt att ta vilket jobb som helst när man har tatueringar. Jag har många tankar om tatueringar, främst tatueringar på tjejer, som jag kommer spy ut nu.

Ibland hör man folk uttrycka saker som att tjejer inte skulle ”passa” i tatueringar. Kanske en liten och söt tatuering, men absolut inga sleeves och stora grejer. Oftast uttrycks dessa åsikter av killar. Kort kan man väl konstatera att tatueringar går emot den feminina mall som tjejer generellt förväntas passa in i. En kille jag dejtade tyckte att tatueringar var en ”stor cock blocker”. Ursäkta mig, men åsynen av ditt fejs är en ”stor vagina sealer”, get out of my face dumbass.

Jag skaffade min första tatuering när jag var 20 år. Jag ville det, jag tyckte det var snyggt, det var min kropp och mitt val. Så jag tatuerade en ganska stor grej på överarmen och förblir än idag jättenöjd med den. En frågade hur det skulle se ut ”när jag gifte mig”. Idag har jag sex tatueringar, den senaste blev en gullig kanin på mitt ben.

Så varifrån kommer idén om att feminitet inte går ihop med tatueringar? Flera olika strukturer samverkar här, allt för att reproducera och upprättahålla bilden av den ”naturliga (oskuldsfulla) kvinnan”.

Jag skrev om den så kallade ”naturliga kvinnan” på Aftonbladet förra året, att den naturliga kvinnligheten är en idé om den oskuldsfulla, vita kvinnan. Idealet bygger på ett arv från den viktorianska eran. Som exempel sminkade sig enbart prostituerade kvinnor på den tiden, medan ”anständiga” kvinnor i överklassen var osminkade, på sin höjd hade de vitt puder.

Patriarkatet, klass, vithetsnormen och i många fall kapitalismen samverkar för att upprätthålla detta ideal, denna mall som kvinnor förväntas eftersträva och passa in i.

Tatueringar går inte hand i hand med denna kvinnlighet, för tatueringar signalerar motsatsen till oskuld, naturlighet och renhet.

Varje gång en kille uttrycker att tjejer inte ”passar i tatueringar” tänker jag på det här, att de är drillade att gilla ett naturligt ideal, som i sin tur bygger på idén om oskuldsfulla, ungdomliga och ”rena” tjejer.

Jag tycker det är en vidrig struktur, att tjejer ska passa in i något slags naturligt och rent ungdomsideal. Och de som har åsikten att tatueringar på just tjejer är fult borde verkligen se över det omgående.

Följ mig på Bloglovin’ för att inte missa några inlägg.