När man skildrar ätstörningar på film eller pratar om ätstörningar i media är det nästan alltid samma person som har ätstörningar: en ung, vit tjej. Vi vet att 90 % av de som drabbas av ätstörningar är tjejer, men det är lika viktigt att prata om resterande 10 %. Inte bara för att krossa myten om att det är en sjukdom som bara drabbar en specifik grupp i samhället, utan också för att synliggöra och visa solidaritet.
Dessutom fokuserar media ofta på berättelser om anorexia och självsvält. De med bulimi eller annan ätstörningsproblematik känner sig förbisedda och i vissa fall ogiltigförklarade. ”Men du är inte underviktig, så du kan inte ha en ätstörning”, kan det låta.
Här kommer läsning som ämnar att bredda perspektivet en aning. Det man ska komma ihåg är att för den som lider av ätstörningar är sjukdomen lika jobbig, lika allvarlig, lika farlig vem man än är och vilken typ av ätstörning man än lider av. Jag vill understryka att många av texterna nedan innehåller beskrivningar av ätstörda beteenden, diskriminering m.m., vilken kan upplevas som känslomässigt jobbig läsning för somliga.
Något som ofta glöms bort är queer- och transperspektivet. På Queerfeminism (engelska) skriver Haley Davis utförligt om just detta. QX skriver att ”antalet män som söker vård för ätstörningar har tredubblats på tio år”, och understryker också att det förmodligen är vanligare bland HBTQ-personer.
Jag har skrivit ett par blogginlägg om män och ätstörningar, samt att transpersoner ofta helt osynliggörs i diskussionen om ätstörningar. Du hittar mina inlägg här och här. Studier visar att det är fler transkillar än ciskillar som har ätstörningar, och att transkillar lider i ungefär lika stor utsträckning som cistjejer av ätstörningar. Det är fler transtjejer som har ätstörningar än både cistjejer och ciskillar. Informationen kommer från studier som finns förklarade och länkade på transresearch.com och scienceofeds.org. Varför syns sällan detta perspektivet?
Genom att bredda kunskapen av vem som drabbas av ätstörningar kan man bidra till att 1) fler vågar prata om sina ätstörningar, 2) forskningen breddas och 3) alla får korrekt och likvärdig vård.
Välkommen att kommentera inlägget om du har andra perspektiv, erfarenheter, länkar eller tips att dela med dig av. Imorgon kommer jag skriva om två olika filmer som porträtterar ätstörningar.
en av många anledningar till att ”thinspiration” var en relativt bra film var ju just detta - att den visade att vi ofta är blinda, att vi tror vi vet hur en ätstörning ser ut och vem som drabbad, vilket resulterar i att så jävla mycket missas.
GillaGilla
Ja, verkligen! Det var en intressant tvist. Såg For the love of Nancy igår pga ditt tips. Gud vad jag grinade..
GillaGilla
åh gjorde du? alltså, gah. bästa filmen om anorexi, tycker jag. helt klart mest realistisk. grinade som fan jag med. särskilt över scenen där hon springer upp och ner för trapporna.
GillaGilla
Jag led av bulimi i flera år och som ett resultat av det utvecklade jag också ocd och blev suicidal. Efter att ha blivit skickad fram och tillbaka mellan olika enheter inom psykiatrin kom jag slutligen till ätstörningsmottagningen i Lund, där en överläkare pekade på en anorektisk patient och sa ”hen är mycket sjukare, hen har ett betydligt allvarligare sjukdomstillstånd” Detta pga att jag räknades som normalviktig. Att jag kräktes upp till femton gånger om dagen, i kombination med ett tvångsbeteende och dessutom hade allvarliga tankar på att ta mitt liv.. I efterhand, som frisk blir jag bara så ARG, men där och då kände jag mig så himla förminskad.
GillaGilla
Jag var ätstörd i 4 år. I lite mer än 1 år hade jag anorexi. Den smög sig sakta över i bulimi. När jag hade anorexin drog jag mig undan, brydde mig inte om hur jag såg ut och var arg på hela världen. När jag hade bulimin var jag populär, ansågs vara en av de ”snygga”, festade och var social. Men ingen såg min bulimi och andra självskadebeteenden som tog upp praktiskt taget all min fritid. Det har även känts väldigt, väldigt, väldigt svårt att prata om bulimin. Att berätta för andra att jag haft anorexi är lätt, det känns nästan som en erfarenhet folk beundrar. Bulimin däremot… Jag har fortfarande inte vågat berätta om den för min pojkvän. Jag känner mig äcklig, rent av vidrig över de saker jag gjort när ätstörning ägt mig. Sen upplever jag att det ”skämtas” mer om bulimi och tusen gånger har jag fått höra ”usch, jag skulle aldrig kunna spy, jag tycker det är så obehagligt och äckligt”. Det tycker jag med. När personer säger sånt så blir jag ännu mer rädd för att berätta. För då är jag den äckliga tjejen som älskar att spy. Jag känner mig inte heller fri att äta mycket runt de personer som vet om min sjukdom för jag kan se deras blickar, även om jag är frisk nu. Min mamma har ofta sagt saker som ”Du ska väl inte ta en till bulle nu? Jag tänker bara på din ätstörning!” Känslan av att jag är äcklig kommer nog att stanna hos mig hela livet.
GillaGilla
Jag är inte förvånad att transpersoner är så överrepresenterade, även om det givetvis är oerhört tragiskt. De är en extremt utsatt grupp i samhället som dessutom osynliggörs nästan jämt. Bra att du tar upp det perspektivet.
GillaGilla
Jag tkr att det är svårt då olika diagnoser väger olika tungt i samhällets ögon(är vad jag tror i alla fall).jag har varit och delvis till stor del fortfarande är sjuk i en ätstörning. Min diagnos är ätstörning typ 2, alltså uppfyller alla psykologiska delar av anorexia såsom viktångest, men har ett normalt Bmi.
Det som är svårt är att jag blev sjuk väldigt fort men sen blev jag bättre rent matmässigt väldigt fort. Mellan att de första kilona rasade till att jag började tillfriskna var enbart två månader (tack vore uppmärksam vän, pushpushande föräldrar och en rädsla själv för vad som höll på att hända). Detta gör att inte så många i min närhet vet att jag varit sjuk, dom ser nog bara en tjej som gick ner några kilo under en vinter, och nu när jag vill berätta för folk för att kunna gå vidare så är jag rädd att jag inte ska bli tagen på allvar. För jag är normalviktig nu och jag var det när jag var som värst sjuk med(på gränsen ), men i mitt huvud sitter demoner precis som på en underviktig.
Så enligt mig så är det svårt att ha en ätstörning och söka förståelse när man är normalviktig, eftersom att kunskapen om ätstörningar är såpass låg att samhället tror att ätstörning är när man är pinnsmal enbart.
GillaGilla