Jag har tidigare haft svårt för att lämna ifrån mig saker som enligt min standard inte är ”perfekta”. Men perfekt är ett ganska luddigt och odefinierat ord. Vad är perfekt, när ser man att man nått perfektion?
Det är inte så att det står en liten ringklocka bredvid en som ringer när man nått perfektion. Perfektion är ofta något man själv konstruerat, och den nivån tenderar att vara alldeles för hög. Så hög att man riskerar mental hälsa för att nå den. Man överarbetar och får ångestpåslag när ringklockar aldrig ringer. Tillslut är ingenting okej. Ingenting är perfekt.
Så jag har sedan något år tillbaka lyckats använda mig av ett nytt tankesätt: ”good enough”. Jag ser till att allt jag gör blir ”good enough”. Jag påminner mig också om att det jag ser som ”inte så bra som jag önskat”, ser andra som jättebra.
Istället för att se det som att jag sänker standarden, tänker jag att jag vidgar standarden. Istället för att putsa och putsa och få ångest och putsa lite till och sedan ändå aldrig bli helt nöjd med vad jag gjort för att ingenting någonsin är perfekt, uppmärksammar jag när något är ”good enough”, tvingar mig själv att vara nöjd och lämnar det bakom mig.
Ett exempel är bilderna jag fotade till ”pin för feminism” häromdagen. Jag fotade och fotade och redigerade och redigerade och la alldeles för många timmar på att några enstaka foton skulle se ”perfekta” ut. När den där ringklockan sedan aldrig ringde ville jag bara ge upp, radera bilderna och börja om från början. Då påminner jag mig själv om ”good enough”. Bilderna är tillräckligt bra. Ofta hinner jag tänka ”good enough” mycket tidigare, jag kan då vidare och slippa den negativa spiralen av att vilja ”ge upp och börja om”.
När det räcker att saker är tillräckligt bra får jag mycket mer gjort, så mycket mer gjort! Jag kan lägga 1 timma istället för 7 timmar på att finjustera grafik, färgkorrigera en bild eller korrekturläsa en text.
Jag slipper ångestpåslaget jag får av att lämna ifrån mig grejer utan att den där förbannade ringklockan ringt. För den ringer ju aldrig.
Sedan har jag fortfarande kvar en hel hög andra osköna karaktärsdrag, som att jag har (för) stort kontrollbehov, (för) höga krav på mig själv och andra, inte kan vara spontan m.m. Men när jag tänker ”good enough” blir jag i alla fall liiiiite snällare mot mig själv. Jag önskar att jag kommit på det tidigare.
Vad tänker du om perfektionism? Tänker du som jag eller har du andra strategier för att släppa garden och inte vara fullt så ”duktig”, kontrollerande eller pedantisk?

