Ibland heter det att ”det pratas för mycket om mat!”, ”vårt samhälle är matfixerat”, ”hur mycket mat-tv tål vi?” osv. Vad vi missar är helt enkelt att det inte alls pratas för mycket om mat. Det pratas för mycket om dieter. Det pratas om vilken kosthållning din kollega just nu håller, kanske är det 5:2 eller LCHF. Det pratas om att din vän ”syndade” när hen åt pasta. Det pratas om vilken grädde som innehåller minst fett men som ändå är duglig till bakning.
Det pratas inte för mycket om mat. Det pratas för lite om mat. Det pratas för lite om vad mat är, hur mat smakar, hur mat fungerar som socialt medel runt ett middagsbord med familj eller vänner. Hur gott en pizza smakar eller vilken olivolja som är godast. Vilken recept du senast bytte med din vän eller den där gräddiga tårtan ni bakade tillsammans. Det pratas för lite om att gå runt i affären och lukta på råvaror, tänka på vilken middag du ska göra och hur god den kommer att bli. Om den senaste chokladbiten som smälte i munnen eller moroten du knaprade på.
Det pratas för lite om hur mätta vi är. Om hur vi spenderat timmar kring köksbordet och ätit goda middagar. Smakat på nya rätter, fått nya upplevelser och erfarenheter. Utvecklat smaklökar och njutit av varje tugga.
Det pratas inte för mycket om mat. Det pratas för mycket om att undvika mat. Jag stod i kön i en matbutik häromdagen. Jag skulle köpa matvaror till kvällens middag. Framför mig talar en person om sin senaste diethållning. 5:2. Jag försöker att inte lyssna, men det går inte. Hela världen hör hen proklamera sin nyfunna kärlek. En läsare skickade ett mail till mig med en bifogad bild på en restaurang i Stockholm som skrivit ut hur många kalorier en viss rätt innehöll.
I ett samhälle där det pratades för mycket om mat skulle den där restaurangen skriva hur god en rätt är, vad den smakar och vilka råvarorna är. Men nej, i vårt samhälle pratar vi inte för mycket om mat, vi pratar för lite om mat. Vi skriver ut antalet kalorier i rätten.
Det är inte att äta och njuta. Det är att förneka en av våra basbehov: Att äta. Att verkligen äta. Det pratas inte för mycket om mat. Det pratas för lite om mat. Det pratas för mycket om dieter. Det pratas för mycket om att undvika mat.
Jag håller faktiskt inte med! I min bekantskapskrets pratas det otroligt mycket om mat, smaker, råvaror etc etc etc. Och folk som går på dieter ser de ner på, även om de inte säger det högt. För de njuuuter ju inte! Det är ett sådant fantastiskt matsnobberi så att jag helt undviker att berätta vad jag äter. För där kan man inte komma och säga att man åt potatisgratäng på påse eller köpte köttfärs på Lidl. Alla (jag) är inte så extremt matintresserade att de bryr sig om vilken olivolja som är bäst. Men det vågar man knappt säg för då ses man som mindre upplyst. Man ska äta ekologiskt, närproducerat, hög kvalitet på allt och man ska unna sig för det kan man göra om saker är riiiiktigt goda. Men glöm för guds skull inte att man fortfarande måste vara smal. En smal finsmakare som endast unnar sig det bästa av det bästa. Man ska vara smal, snygg och äta som en häst. Fan vad jag hatar folk som upprätthåller idealet men ser ner på dem som t.ex. genom dieter, försöker uppnå det.
Jag är inte heller särskilt matintresserad, men jag älskar att äta. Det jag vill säga med texten är att vi borde prata mer om mat som något gott, och då all sorts mat (inte bara den korrekta, ekologiska etc). Prata om chipspåsen man hulkade i sig, den flottiga pizzan, pastan på restaurangen. Vad som helst. Bara man inte pratar om dieter, kosthållning, rätt eller fel, fult eller fint. Det var mitt syfte.
Mycket bra att du tar upp detta. Eftersom jag också anser att det är ett stort problem som måste lyftas, det här med att man ska vara bra på båda världar (”duktig flicka” vs ”relaxed-unna sig”-flicka, osv). Med det menar jag att det är problematiskt för de flesta kvinnor, så även för mig själv. Eftersom vi lever i den struktur vi gör, men samtidigt försöker strida emot den. Bort med FIN och DUKTIG, överallt. Bort bort bort.
Bra inlägg! Jag älskar mat; tycker det är ett roligt, spännande och ett fantastiskt socialt medel! Att laga en god middag med vänner, eller bara till sig själv. Lära sig nya recept, dela dessa, lära känna nya klasskompisar i skolan genom att laga mat tillsammans hemma hos någon. Det är lika mycket en aktivitet som något annat, och jag blir så ledsen när det ska begränsas till bara ett födo- eller nyttointag, att bli något enbart nödvändigt och tråkigt (eller farligt, för den delen).
preach iiiiiiiiiiiiiiiiit blekk!! fullkomligt H A T A R när folk snackar om mat som något man UNNAR sig, något som är SYNDIGT. det är som att man någonstans på vägen glömt att mat är livsviktigt, inte något man kan ”unna sig ibland”. vi dör faktiskt utan mat. det går ju i princip att likställas med syre eller att gå på toa! ”hihi, idag unnade jag mig att sitta EXTRA länge på toaletten! efter en lång, stressig vecka är jag verkligen värd det! men imorgon blir det nya tag!” suck suck suck.
och denna jakt på det lägsta kaloriinnehållet i en måltid är ju också helt jävla bakvänt egentligen (nu önskar jag ju själv som ätstörd att folk kunde sluta obsessa över kalorier öht men ja)- det finns ju faktiskt en MENING bakom kalorierna! det är energi! ett lågt kaloriinnehåll kanske känns bra och ”duktigt”, men det ger ju då faktiskt också mycket mindre energi = du mår sämre. blä.
Tack! Åh, jag älskar mat. Fin-mat, ful-mat, fika, smörgåsar (smörgåsar är väl det godaste som finns!), efterrätter, ostbågar, digestivekex med marmelad! :D
Sorgligt nog så har jag fått väldigt låg tolerans för sockriga saker när jag blivit äldre - förut kunde jag kära ner mig i en stor godispåse när som helst, men nu känner jag mig ”nöjd” efter 2-3 bitar och blir illamående om jag äter mer. ”Men vad skönt!” säger mina diet-bekanta. Det är inte alls skönt! Jag vill kunna proppa i mig en godispåse om jag är på humör för det! Därtill har jag blivit ordentligt överkänslig mot choklad - även det verkar diet-människorna se som någon sorts gåva från gud, medan jag själv kallar det mitt livs stora tragedi. Noblesse, daim & toblerone, I will never forget you. ♥
Du har så rätt. Jag försöker alltid att själv prata om hur gott mat är och alltid äta framför folk för att sprida den bilden också. Särskilt onyttiga grejer.
Och nu ska jag baka kladdkaka! :D
MUMS!!!
Exakt min åsikt! Vi måste börja prata om kärleken till mat som det naturliga fenomen det är och tillåta tjejer att ta plats vid matbordet!!!! Detta jobbar i alla fall jag med varenda dag i mitt arbete med ungdomar. Önskar alla kunde se vikten av detta.
Jag har funderat mycket på huruvida vi ser tjejer äta mat i filmer, serier etc. Vad jag kan komma på så ser jag bara tjejer som äter när de är typ deppiga eller fulla. Aldrig att de bara sitter ner och käkar en jävla vanlig middag. Det ska alltid vara att de syndar, äter fel, äter för att de är ledsna eller för att de inte kan kontrollera sig? Störigt..
Hur gör man när man försöker ta sig ur en ätstörning samtidigt som ens mamma väldigt ofta blandar in vikt, storlek och kalorier i sitt vardagliga prat? Vissa dagar känner jag att jag har kommit väldigt långt i mitt tillfrisknande, det kan nästan kännas som att jag är helt frisk, men andra dagar förstår jag att jag har långt kvar. Jag försöker och jag vill bli frisk. En sak som förstör det hela är min mammas samtalsämnen. Hon vet om en hel del av mina ätbeteenden och när hon köpt hem något kan hon fråga ifall jag vill smaka och sedan tillägga ”det innehåller endast 15 kalorier per bit” och liknande. Hon tänker väl antagligen att det ska göra mig lugn, eftersom 15 kalorier inte är mycket alls, men tvärtemot så blir det bara jobbigare. Hon kommenterar alltid människor på tv och i tidningar och pratar om dem som endast en kropp så som ”hon den tjocka”. Flera gånger har jag fått gå därifrån för att jag inte står ut med att höra henne prata på det viset, samtliga gånger har jag haft lektioner för henne om att en kropp bara är en människas och ingen annans. Men hon verkar inte ta åt sig det, hon verkar inte förstå alls. Hennes man är också sådan. Missförstå mig rätt, de är världens bästa mamma + man, men deras samtalsämnen är så otroligt jobbiga. De är båda väldigt nätta och min mamma har säkert 10 kg undervikt, minst. När det pratas om tårtor och kakor betecknas de som kaloribomber och när de pratar vardagsmat så ska det vara kalorisnålt. Varje gång jag ska äta, som jag absolut vill göra i ensamhet, då jag tycker det är jobbigt att äta med andra, så kommer hon alltid ner och ska sitta mitt emot med sin dator eller tidning. Det gör att jag inte längre vill äta, och hon vet att jag kommer äta mindre. Det är alltid sådant stort fokus på att vara smal och inte äta mycket. Hur gör man för att ta sig ur det här?
samhället (dvs vi) är ätstört. Minns själv en tid när jag gillade att gå i affärer och TITTA på mat. Uten att köpa nåt! Ätstört var det o lite så är samhället idag. Fokus ligger på det man INTE äter
Så viktigt att det här tas upp. Slappna av och lyssna på kroppen, då sköter den sig bra med både den fula, fina, inkorrekta och korrekta maten. Ät och njut utan att missbruka maten. Tyvärr är det ju ändå så att det här samhället, ”pengar, makt och missbruk” spelar på våra känslor och instinkter både när det kommer till vad vi äter och ”får dåligt samvete över” och i förlängningen till att vi försöker bota den destruktiva livsstilen med dieter och liknande och då hamnar i ett annat destruktivt beteende. Jag säger inte att dieter eller kcal-hets är något positivt och nödvändigt men vidhåller att det faktiskt är svårt att äta på ett sätt som både är snällt mot våra kroppar och mot våra känsloliv, så att vi kan må bra både fysiskt och psykiskt. För det är DET jag tycker att livsstilsfrågorna borde handla mer om - hur vi ska leva, äta, sova, röra på oss och umgås för att MÅ BRA. Inte för att passa ett visst ideal uppmålat av ”normen”.
KRam alla, och Blekk, din blogg är awesome.
Åh, jag håller helt med dig! Och det där med att skriva ut maträttens kaloriinnehåll…ja, vad ska man säga? Att det är nog jobbigt att äta, att äta på restaurang och att äta med andra människor ska tydligen inte vara nog. Trots att man försöker allt vad man kan att tänka att man ska äta för att man behöver det så är det ju inte det lättaste när de slänger ut massvis med siffror. Siffror som man mad all sin kraft försöker att INTE tänka på. Ja, tyvärr kommer tankarna upp ännu starkare och får mig att pliktskyldigt välja den rätten där siffrorna är lägst. Ännu en situation som sätter tillfrisknandet i spel.
Kram kram och tack för den bästa bloggen!
Vi behöver visst parata om kosthållning och hälsa. Världen är sjukare än någonsin, diabetes, cancer, inflammationer, virus och sjukdomar håller på att döda vårt samhälle för att vi äter som vi gör.Sticka huvudet i sanden är ingen bra lösning på någonting.
Precis. När jag bryr mig om vad jag äter (vilket jag inte är jättestrikt med, men ändå lägger tanke bakom) är det inte främst för vikten, utan hälsan. Att äta något gott kolhydratrikt ibland kan pigga upp och vara njutningsfullt, men att göra det mycket gör mig trött jämt och sjuk ofta, vilket inte är så njutningsfullt alls.
Tack för ett jättebra inlägg! Håller med dig, tycket vi (människor) har tappat detta med njutning och samvaro runt matbordet. Det handlar bara om att jaga, smalaste kroppen, snyggaste kroppen, nyttigaste maten osv samtidigt som de metabola sjukdomarna aldrig har varit större till antalet…Nånstans på vägen tappade vi bort vad mat egentligen är…
[…] motståndare till de flesta sorters dieter såsom LCHF, 5:2-dieten och liknande. Nyligen skrev jag ett inlägg om hur jag tycker att vi inte pratar för mycket om mat, utan för lite om mat. Jag skrev att vi […]
[…] samma ämne: – Det pratas inte för mycket om mat – det pratas för mycket om dieter – Hur kan du hjälpa en ätstörd vän? – 10 steg för att bli frisk från en […]