Nu vill jag säga något viktigt. Ha aldrig en våg hemma. Om du av någon anledning måste ha en våg, göm den. Ha aldrig en våg framme i badrummet. Om du har du barn är detta extra viktigt. Eller om du har vänner och bekanta som har ätstörningar. Eller om du själv lider av en ätstörning.
Släng vågen. För en ätstörd är vikt en viktig siffra, en vital del av ätstörningen. Men också en siffra bland alla andra tusentals siffror. För många ätstörda är tillvaron ett enda långt räknande, så mycket räknande varenda minut på dygnet att vi skulle kunna ta ut en matematikexamen. Vi räknar kalorier, fettgram, kolhydrater. Vi väger oss och kontrollerar vikten. Vi kan nu räkna kalorier utan att ens kolla på förpackningarna, vi har gjort det så många gånger tidigare att vi nu kan börja doktorera i kalori-matematik. Vi räknar ut BMI. Vi placerar oss själva på olika skalor som främst går från ”inte okej” till ”fruktansvärd”.
Men, tänker du. Mitt barn vet ju ändå inte vad siffrorna innebär, vad ett barn ska väga. Barn håller inte på med en matematikexamen. Där har du fel. Barn vet, tonåringar vet, vuxna vet. Kroppsvikt är för alla, ofrivilligt, en kollektiv kunskap. ”Så mycket väger kändisarna!” skriver ungdomstidningen Frida. ”Din viktkurva är ‘normal'”, säger skoldoktorn på senaste besöket, ”kolla här på din kurva, där är du och det här är normalt för din ålder”. Eller så googlar ditt barn BMI, fyller i sin vikt och längd och vips har hen lyckats placera sig på en skala som går från undervikt, idealvikt, övervikt till fetma.
Själv fick jag höra av min doktor när jag var ätstörd att jag borde gå upp till xx kg* för att vara sund och frisk, men inte mer. Varsågod, ätstörda människa, här är en normalkurva. Ett gravt misstag av en läkare att ens nämna siffror för en ätstörd, visste hen inte att siffror redan var hela mitt liv?! xx kg. Det satte sig som en absolut sanning i mitt huvud, en sanning för att där går den, den där ”tjock-gränsen”, nu har till och med en läkare sagt det. Jag får aldrig någonsin överstiga xx kg, tänkte jag.
Vågen får fram tvångstankar hos ätstörda, men också hon icke-ätstörda. Min tvångstanke var så pass stark att jag sprang ut och hämtade vågen i soporna, där mamma hade slängt den. Sedan gömde jag vågen i min garderob. Hur många gånger har du inte stått där i badrummet och känt dig tvungen att ställa dig på vågen, för att ”kontrollera”, för att ”få en indikation” et cetera?
Fastän att jag varit ”frisk” i flera år, kommer mina tvångstankar om att väga mig ständigt tillbaka. Nyligen på en fest hemma hos vänner, när jag såg deras våg i badrummet. Den liksom stod där och stirrade på mig. Väntade på att jag skulle kliva upp så att den kunde börja räkna, matte matte matte. Räkna räkna räkna. Jag är frisk, jag mår bra, fast tvångstanken att kliva upp på varenda våg jag ser är fortfarande starkare än det.
Så jag klev upp på den. Jag kände hur det nästan svartnade för ögonen. xx+y kg. Nu är jag där. Där min läkare sa att jag inte skulle vara. Nu har det gått för långt, nu har jag påbörjat min fettexplosion, om två år väger jag 598275201 kilo. Jag klev ner igen, försökte fokusera. Försökte tänka att min ”astronomiskt höga vikt” berodde på ölen jag druckit samma kväll. Men jag fick ångest, allt kändes jobbigt.
Jag skrev om detta på twitter, och många av er reagerade. Ni höll med. Berättade att ni också har tvångstankar om att väga er. Att ni kliver upp på vågar i tid och otid, hemma hos folk, på gymmet, på fest. Att vågar är problematiska kan vara svårt för icke-ätstörda att förstå. För människor utan ätstörningsproblematik är det något naturligt att väga sig och ”veta vad man väger”. Men för en ätstörd kan det förstöra månader, förstöra tillfrisknandet, förstöra ätandet. Göra en mer ätstörd. Eller få någon som inte har ätstörningar att få det. En av er grät efter att hen vägt sig och vågen visat en ”för hög” siffra. Samma person åt sedan inte på två dagar.
Det här är viktigt. Vågen är helvetet på ätstörda jorden. Om du också mår dåligt över att väga dig, var inte rädd för att be dina vänner, din familj eller de du ska hem till plocka bort eventuella vågar de har stående hemma. Och du som har en våg. Snälla. Släng den. Åtminstone göm den. I en grotta. I en mörk skog. Under jorden. För all framtid.
*xx = Istället för vikten som läkaren sa, siffror har inte här att göra.
…ja, och man nöjer sig inte med att kliva upp på den sin allsmäktige domaren vågen EN gång. Näää, måste kolla minst tre gånger så att den inte ändrar sig…Problem uppstår dock när man måste gömma den på egen hand. Går inte så bra. Har otaliga gånger bestämt mig för att sluta (den dag vågen visar en viss vikt) men det är glömt nästa dag. Ska försöka ta mod till mig att be någon vän att stjäla vågen! Tack för en knuff i rätt riktning och för en otroligt bra blogg!
GillaGilla
Tack själv, Malena! Ja, be någon ta din våg, eller ta mod till dig och släng den! Kram. <3
GillaGilla
Jag är ätstörd och väger mig aldrig. Jag skiter i vikten. Det enda jag bryr mig om är valkar när jag sitter ner, min dubbelhaka, hur jag ser ut i spegeln och på bild osv. Ätstörningar och utseendestörningar kretsar inte alltid kring vågen – jag är nöjd först när tidigare nämnda detaljer inte får mig att kräkas av självavsky. Vad jag väger på vägen dit skiter jag i.
GillaGilla
Det är bra, Anders. Hoppas du tillfrisknar. Kram.
GillaGilla
En dum sak med att vara så besatt av vikten är att det inte säger så mycket om din hälsa heller. Fettprocenten vs muskelprocenten är mycket viktigare om man vill vara hälsosam, det finns inget sådant som en ”rätt vikt” för en viss längd osv.
GillaGilla
Har sett att det kommit någon slags våg av att ”fettprocenten är den nya vikten”. Så om man vill veta hur ”hälsosam” (smal) man är ska man kolla den. Men det är ju bara ännu en siffra att vara besatt över. Hälsa kan inte mätas i siffror enligt min mening. Vad är det värt att ha perfekta värden om man tänker på mat/sin kropp/dylikt och har ångest hela dagarna?
GillaGilla
Vi har en våg som jag har gömt bort längst in i garderoben och som vi tar fram när det ska doseras läkemedel eller kolla vilken flytväst barnen ska ha. Då passar jag på att ställa mig på den själv. Vet inte varför, faktiskt, det är bara helt onödigt men det är så inlärt att det är nästan omöjligt att låta bli. Ska skärpa till mig.
Fick också en orosattack när jag läste att elvaåriga tjejer rakar sitt underliv så nu har jag gömt bort rakhyveln också så inte dottern får för sig något. Den rakhyveln som jag inte heller använder så nu undrar jag varför jag har den kvar överhuvudtaget…
En bra sak: På våra barns skola har de inga speglar på toaletterna upp till klass fyra, de får heller inte bära smink på skoltid. Önskar i och för sig att det skulle gälla klass fem och sex också…
GillaGilla
Åh, kan tänka mig att det är supersvårt att uppfostra barn. Men bra att du gömmer våg och rakhyvel. Gillar verkligen idén om att de inte har speglar upp till klass 4, undrar varför de får speglar efter det?
GillaGilla
Undrar jag också. Ska ta reda på det efter sommarlovet!
(Lite kan det ha att göra med att skolan är indelad i två ”famnar” med 1-4 i den ena och 5-8 i den andra. Men de som går i åttan behöver väl egentligen inga speglar heller. Luktar kompromiss!)
GillaGilla
Faktiskt! Annars är det ju en superbra grej.
GillaGilla
Alltså fy fan hatar det där med när man skulle väga sig hos skolsköterskan. Jag tyckte inte det var så farligt, men jag vet andra som tyckte det var jobbigt. En gång sa skolsköterskan till en tjej i min parallellklass att hon borde gå ned ett par kilo i vikt. Alltså. Detta var en tjej som absolut inte var överviktig, hon tränade regelbundet och var inte ohälsosam i sina vanor. Men bara för att hon inte föll in i den ”normala” viktkurvan så fick hon höra att hon skulle gå ner i vikt. När hon berättade det för oss andra var hon märkbart ledsen. Blir så arg när jag tänker på det så här 7 år i efterhand. Funderar seriöst på att kontakta min gamla skola för att säga att det inte är okej att säga så till en 14årig tjej som faktiskt lever hälsosamt, även om hon har 2 kg ”övervikt”.
GillaGilla
Så störigt och definitivt inte okej. Ja, tycker gott du kan kontakta dem och be dem se över rutinerna.
GillaGilla
Jag vill bara påpeka att du underskattar vad en mattekandidat innebär, det handlar inte om att räkna saker iallafall! Annars kan jag hålla med :)
GillaGilla
Heh :) Förstår det.
GillaGilla
Det var väldigt skönt att läsa det här. På senaste tiden har jag varit väldigt nöjd med min kropp, jag har känt mig snyggare än någonsin. Jag är ganska lång och har alltid varit väldigt smal. Själv har jag ingen våg, det är nog mest att jag aldrig brytt mig att köpa en efter jag flyttade hemifrån.
Men jag gjorde misstaget att ställa mig på en väns våg, 75kg visade den, jag hade gått upp 20 kg på två år.
Märkligt hur jag i tankesättet kunde gå ifrån ”wow för första gången i mitt liv har jag fått bröst” till ”fyfan vad tjock och äcklig jag är”.
GillaGilla
Usch, sånt är jobbigt. Känner samma sak själv. Att jag är nöjd och känner mig bra i min kropp, men veckan efter den gången jag vägde mig så kändes allt pannkaka igen. Bäst att bara aldrig någonsin väga sig igen. Kram!
GillaGilla
Så fantastiskt att jag inte är ensam. Förra året fick jag min första egna lägenhet och vågen har fortfarande inte fått lov att flytta med. Senast jag vägde mig var på KÖM för min psykolog i januari och idag har jag ingen aning om vad jag väger. Så otroligt befriande. Fortfarande folk som påpekar att jag har gått upp eller ner men jag kan inte annat än att rycka på axlarna just för att jag inte vet. Istället säger jag bara att jag mår bra ♥
GillaGilla
SÅ BRA! <3 Kram!
GillaGilla
Tack för det här inlägget, fantastiskt bra! Nu vill inte jag vara dum och besvärlig, men jag reagerade på Mathildas kommentar. För som jag ser det är det här hälsotänket också en form av ätstörning/utseendestörning/kroppsbeteendestörning. Nu kanske jag missuppfattar dig totalt Mathilda och det är inte min mening att ge mig på dig personligen alls. Jag vill bara visa att det finns ytterligare en aspekt i detta med ätstörningar som ofta döljs med hälsoargumentet. Som när folk pratar om sjuklig fetma. ”Det är faktiskt inte farligt med lite övervikt så länge man inte är SJUKLIGT fet”. Nej, man är inte sjuk per automatik för att man är fet. Man kan bli, men fetma är faktiskt bara fetma och inget annat så länge det inte läggs en värdering i det.
Hälsningar från Maria som är fet och frisk
GillaGilla
Håller med dig, Maria. Tycker det är skadligt att tala om kropp även om man talar om ”hälsa”, ”sundhet” et cetera. Det skapar normer, krav och ideal.
GillaGilla
Hejsan! Har också haft ett minst sagt turbulent förhållande till vågen och slängt för att sen köpa ny, gömma för att sen ta fram osv. Efter att ha gått i behandling och nu känna mig till 90% frisk (blir man ens någonsin 100% frisk efter anorexia/äs?) känner jag att jag helst bara vill slänga den igen och skita i vikten helt. Problemet är dock min fantastiska och väldigt vettiga behandlare som menar att en behöver avdramatisera vikten och vågen och lära sig att väga sig säg en gång i månaden. Dels för att det tydligen ska anses normalt (?) och för att inte omedvetet råka gå ner i vikt då ju detta kan vara en stor risk för föredetta ätstörda som ju är känsligare än andra för att gå ner lite även om det är naturligt i perioder.
Vet inte vad jag ska göra, vill bara slippa våghelvetet men hon är samtidigt så säker på sin sak?
Tack för en bra blogg!
GillaGilla
Du skriver så otroligt bra! Önskar att min pojkvän skulle förstå svenska så att jag kunde visa för honom den här texten. Jag har varit mer eller mindre frisk från ätstörningar i flera år nu, men förstod först den här vintern att jag inte borde äga en våg. Min pojkvän förstår inte riktigt varför, och jag har inte kunnat förklara det för honom. Men du skriver det precis så som jag känner.
Det skulle ju vara hur trevligt som helst att kunna väga sig och sedan neutralt tänka ”okej” efter att ha sett vikten, men jag vet inte om det någonsin kommer att lyckas. Då jag väger mig blir jag antingen hemligt nöjd och glad om siffran är mindre än jag trodde, eller så blir jag desperat och försöker ändra på mina matvanor tills det går några dagar och jag kan resonera mig fram till att sluta fundera på kalorier. Därför har jag nu valt att inte längre väga mig alls och det känns mycket mer befriande än jag hade trott.
Tack för din fina blogg!
GillaGilla
Själv har jag ingen våg men många av mina vänner har det och v a r j e gång känner jag ett tvång att ställa mig på den och blir lika ledsen varje gång, den visar alltid för mycket. För någon vecka sedan var jag på läkarbesök och hen sa att jag har symptom till att utveckla bulimia alternativt anorexia och av någon anledning blev jag glad, det betyder ju att jag är påväg ner i vikt. Och jag vet själv hur jävla sjukt mitt tänkande är, jag vet det, men ändå kan jag inte hjälpa det. Och det där med vågen, jag vet på ett sätt hur det är att försöka göra sig av med något som man känner ett sådant stort behov av. Jag självskadade förut men har nu lyckats vara fri från det i nio månader ändå har jag inte vågat slänga mina ”redskap”, ifall att. Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns?
Men tack tack tack för detta.
GillaGilla
Tack för bra inspirations/livspepp!
Min egna vikt/kropp är ett känsligt ämne. När min mamma var sjuk i cancer och var riktigt dålig, gick jag upp i vikt ( av ganska naturliga skäl). Jag mådde konstant dåligt, hade oro och ångest över henne och jag bodde i en annan stad än henne och hade skola på heltid så kunde inte bara släppa allt. Därmed tog alla hälsosamma ting slut.
Gick upp kanske +7 kg i vikt. Kände mig inte speciellt fet förens jag kom till barnmorskan som vägde mig, sa hur mycket jag vägde, räknade ut mitt BMI ”där jag låg på gränsen till övervikt”. Jag skulle bara ”träna några gånger i veckan och äta rätt” så skulle jag må så mycket bättre hette det. Och detta skulle alltså göras när hela min värld föll samman och sönder då mamma var sjuk.
BMI är så gammalmodigt sätt att se på hälsa. Besöket var för mer en 1 år sedan och jag har fortfarande hjärnspöken av detta och har svårt att se min kropp för vad den är. Nu har jag total ångest att ens behöva gå till en barnmorska. Har man ett val när man går till läkare/barnmorska? kan man vägra väga sig? för dem är BMI den ända sättet att se hur man mår. Jag ser mig inte som överviktig ( har stl S-M i kläder och ett midjemått på 70 cm) men när en läkare kommer och kommenterar på ens vikt…det tar man in så otroligt mycket.
GillaGilla
Himla bra att du lyfter detta! Har själv aldrig lidit av någon ätstörning men tycker ändå det är superjobbigt och ångestframkallande att väga mig. Känner precis som du ett tvång att gå upp på en när jag ser den och få ett slags betyg på hur ”duktig” jag varit. Är ganska övertygad om att ALLA hade mått bättre av att slippa vågar!
GillaGilla