Här är jag från igår. Jag älskar rysk konstruktivism!
Det är ganska konstigt att vara frisk när man en gång varit ätstörd. Jag brukar säga att jag är frisk ätstörd eftersom min erfarenhet är att jag alltid kommer ha varit ätstörd, jag kan vara frisk med den men aldrig frisk utan den.
Att ha varit ätstörd är att ha haft kunskap om saker, och den kunskapen är tyvärr ingenting man kan glömma eller göra icke-inlärd. När man i flera år räknat varenda kalori man ätit så sitter det liksom i ryggraden på en, även när man slutat räkna, när man blivit frisk. När man i flera år sprungit för att gå ner i vikt sitter det liksom i ryggraden på en, även när man blivit frisk. Det är svårt att ”bara springa”.
Många kanske tycker jag är cynisk när jag säger att man aldrig är frisk utan en ätstörning, utan blir frisk med ätstörningen. Det måste väl gå att bli helt frisk? Glömma allt? Gå vidare? Ja, det kanske går. Jag hoppas det finns de som är friska utan sin ätstörning också. Jag själv har inte lyckats med den bedriften.
Det innebär till exempel att jag aldrig kan hoppa över en enda måltid. Inte en lunch, inte en middag, inte en frukost. Jag måste äta regelbundet. Minsta lilla korrigering innebär att min hjärna förändras, mitt tankesätt förändras, sättet jag ser på mat förändras. Om jag hoppar över en måltid kommer jag bli hungrig, tappa hungern, tappa aptiten, få adrenalin och fundera på att hoppa över nästkommande måltid också.
Det innebär också att jag aldrig kan träna. Jag har försökt med joggingturer, med simning och med långpromenader. Det slutar alltid på samma sätt – att jag tränar för att gå ner i vikt. Jag kan inte förmå mig att bara ”springa lite” för ”min egen skull”. Det fungerar inte så. Det tar två kilometer och sedan har jag gjort ett träningsschema i mitt huvud på hur jag ska kunna gå ner i vikt kommande månaderna.
Det innebär att jag inte kan begränsa min kost, jag kan t.ex. aldrig någonsin tänka att jag ”bara får äta godis två dagar i veckan”. En sådan begränsning kommer aldrig bli ”lagom” eller ”sund”. För mig kommer det bli en restriktion som kommer att bli extrem. Jag kommer få ångest den gången jag väl tillåter mig själv att äta godis.
Alltså är jag inte frisk utan min ätstörning, jag är frisk med min ätstörning. Den finns med mig. Jag får se den som en liten djävulsvän. Som sitter där på ena axeln. Den blir aldrig gödd längre. Göder jag den så tar den över förr eller senare.
Därför kan jag inte ha några som helst krav på mig själv vad gäller varken ätande eller träning. Jag tränar aldrig. Jag äter alltid vad jag vill. Det är vad som fungerar för mig. Om jag börjar experimentera, hoppa över, vara restriktiv eller hitta på rutiner så kommer jag hamna i en ätstörning igen.
Det är kanske också därför jag så ofta försöker påverka andra i min omgivning, i synnerhet via den här bloggen att försöka tänka bra kring mat, träning och dieter. Varenda person jag kan påverka åt rätt håll blir jag glad över. För det är fruktansvärt att vara ätstörd, och klarar man sig ur det så kanske man ändå är enbart blir frisk med ätstörningen, en latent djävulskompis man helst varit utan.
Vad har ni för tankar om det här?
I samma ämne:
– Det pratas inte för mycket om mat – det pratas för mycket om dieter
– Hur kan du hjälpa en ätstörd vän?
– 10 steg för att bli frisk från en ätstörning
Jag har varit friskförklarad från min ätstörning länge. Och jag håller med dig helt och hållet är. Jag kommer, som det känns, alltid ha i mig att jag är ätstörd men frisk med den. Det är intressant att du tar upp detta med träning, för det är mitt absolut största gissel. Jag har ju sen ett par år tillbaka reuma-diagnos och behöver röra mig för den diagnosens skull och det är så jävla jobbigt rent ut sagt, för så fort jag gör motionsliknande prylar kickar tankarna igång om att gå ner i vikt. Fast jag är nöjd, fast jag inte vill gå ner i vikt egentligen. Att hitta balansen för mig i detta har jag fortfarande inte lyckats. Men jag kan verkligen skriva under på varenda ord du skriver här.
GillaGilla
Jag håller helt med. Jag brukar försöka förklara det för andra genom att jämföra det med att vara nykter alkoholist och att jag är den typen som om en droppe sprit nuddade min tunga så skulle jag sen stå där och halsa vodka -medan andra som har haft problem med alkohol verkar kunna utveckla en sund relation till det på lång sikt (ta en öl till maten utan att falla tillbaka i missbruk). Jag är helt säker på att jag kommer vara ätstörd i resten av mitt liv och jag vet att jag inte kan tillåta tankar om viktnedgång eller restriktioner av mat för det kommer att spåra ur. Snabbt.
GillaGilla
jag är frisk med min ätstörning jag med, som du skriver är det svårt att vara något annat. jag tror jag alltid kommer ha en del av det där, spår som syns igenom ibland. jag har också svårt för att träna för min egen skull, det funkar bara om jag tränar med någon (som inte heller tränar för att uppnå viktnedgång). Jag kan relatera så mycket till det du skriver.
GillaGilla
Min syster har en ätstörning men håller nu på att tillfriskna sedan ett år tillbaka ungefär. Jag tror inte hon någonsin kommer bli frisk från det. Hon ska snart börja i terapi just för att få redskap till hjärnan hur hon ska göra när hon får återfall som när hon var hos doktorn för ett par veckor sedan och fick höra sin vikt, hon bröt ihop för hon tyckte det var mycket.
Jag jobbar hela tiden med min lilla ätstörning- att inte bry sig om vad jag äter, inte försöka äta för att gå ner i vikt.
Jag tror inte en någonsin blir frisk från sånt här.
GillaGilla
Du beskriver det perfekt. Exakt så är det. Jag kan träna men jag får absolut aldrig sätta upp några MÅSTEN kring det. Gör jag det kommer jag att följa alla måste, slutligen utöka dem, och sen börjar det gå åt helvete, helt enkelt. Jag kommer aldrig sluta vara duktig, det vet jag, men idag försöker jag lägga duktigheten på sådant som är konstruktivt, eller ibland helt enkelt harmlöst. Jag är precis som du frisk MED ätstörningen. Den är med mig varenda dag. Men jag lider inte dagligen, längre. När jag känner hur den poke:ar mig, vill ha min uppmärksamhet, gör jag tvärtemot vad den vill. Det funkar utmärkt. Säger den att jag inte ska ta mer mat så tar jag mer mat. Sen köper jag godis. Som en jävla statement. Och det känns fantastiskt bra!
GillaGilla
Jag förstår precis vad du menar, känner likadant - med den skillnaden att jag fortfarande låter den ta tag ibland, jag är inte helt frisk ännu.
Tack för en fantastisk blogg! Kram
GillaGilla
Du har så rätt. Även jag är friskförklarad från min ätstörning, men trots detta finns ärren från den kvar i min ätstörda hjärna. Och precis som du skriver så handlar det om att inte utsätta sig för de sakerna som triggar igång det igen. Personligen har jag allra svårast för att se min vikt. Så länge jag ligger under X kilo mår jag bra, men skulle jag råka väga mig och se att jag väger över X kilo, då rasar det för mig. Därför väger jag mig inte längre, för jag vet att jag inte klarar att siffrorna utan att falla tillbaka. KRAM PÅ DIG!!
GillaGilla
Själv har jag inte vägt mig på ca 4 år nu. Jag kan nog ärligt säga att det bästa jag någonsin gjort/beslutat för mig själv. Siffror på en våg triggar mer än någon motion, kaloriräkning, osv. De blir som betyg. ”Kan jag få 97% på en tenta, kan jag få 100%. Kan jag väga ___, kan jag väga ____ kg mindre”. Siffror. Hatar dem.
GillaGilla
Håller med! Slängde vågen för länge sedan. Har ibland tvångstankar hemma hos andra att väga mig, men har nu inte vägt mig på över 2 år. :) Bästa jag gjort också.
GillaGilla
Detta är det bästa jag har läst om ätstörningar. Du får fram precis vad det handlar om.
GillaGilla
Det har gått sex år sedan jag började försöka frigöra mig från min ätstörning. Jag har idag en annan syn på min kropp med hjälp av ett feministiskt uppvaknande, men jag måste fortfarande förhålla mig till min ätstörning framförallt i de perioder då jag mår psykiskt sämre. Kontrollen av mat och träning är som ett programmerat försvar mot ångest hos mig. Helst av allt skulle jag vilja ha förmågan att slippa tänka på mat och min kropp överhuvudtaget, ett positivt värderande med kicken det medför innebär ju att jag är snubblande nära ett destruktivt mönster. Att ständigt bli bedömd och värderad utifrån kroppen innebär en konstant jävla ätstörningstrigger och jag blir så arg på de patriarkala strukturer som styrt och kvävt mig. Jag tror att jag måste lära mig att acceptera att min ätstörning aldrig kommer att kunna raderas helt och hållet ur mitt liv.
GillaGilla
PRECIS så är det för mig med. Måste i princip vara schemalagd vad gäller måltider och aldrig någonsin skära ner på kolhydrater eller annat som brukade skrämma mig (och fortfarande gör det till en viss grad) pga risken att jag isåfall slutar äta allt som skrämmer min ätstörningshjärna, vilket ju är på tok för mycket. På ätstörningsenheten sa dem till mig att om du en gång satt så djupa spår i hjärnan så försvinner dem aldrig, en får bara försöka göra nya spår, och så tror jag det är :)
GillaGilla
Spot on!
Det är så skönt att höra att man inte är ensam, att det finns förståelse för ens beteende. Tror aldrig jag kan bli av med min ätstörning helt. Men jag har äntligen börjat lära mig att jobba runt den, jag kan träna nu så länge det inte blir en rutin, något jag MÅSTE. Till en början var det svårt, men nu vet jag hur jag ska hantera det. Så fort jag känner minsta negativ känsla kring det så sluta jag, o sen när det känns som något kul igen så kan jag köra ett pass. Jag kan fortfarande inte reglera min kost för mycket, utan behöver äta regelbundet utan undantag och måste äta så fort jag vill för annars försvinner liksom viljan helt. Och trotts att jag både kan äta och träna och inte träna utan ångest för det mesta så krävs det bara en dålig dag för att tankarna och beteendemönstren ska vara tillbaka. Det blir liksom en faktor som kontrollerar hela ens liv, jag måste komma sent till skolan ibland för det kan ta TID med den där frukosten, jag kan inte komma på varje träning med min klubb och ibland har jag ingen förklaring till varför. Ätstörningen är som ett inlärt beteende som man aktivt måste undvika att trigga igång hela tiden.
GillaGilla
Hej världens bästa blogg! Jag läser dig varje dag. Gud va du har fått mig att öppna ögonen för feminismen. Tack!
Jag vet egentligen inte om jag vill göra detta eller inte men jag gör det ändå. Jag tycker att du väljer att synliggöra alla de viktiga sakerna som finns här i samhället, och nu skulle jag vilja be dig att läsa min berättelse. Jag var i ett självdestruktivt förhållande som jag lyckades ta mig ur. Jag vill hjälpa till att öppna upp ögonen för människor att de inte behöver vara i förhållanden som bara förstör, utan att man faktiskt kan ta sig ur. Men också hur jävla krävande det kan vara att inte själen ska smulas ner och hur viktigt det är att bygga ihop sig själv igen.
Att blogga är att skriva sina berättelser, men också (anser jag) att hjälpa andra och stötta.
Tusenmiljonermiljaderpeppkramar!
GillaGilla
Efter att varit friskförklarad i 4 år, håller jag med mig. Har alltid försökt förklara för folk vad jag menar när jag säger att ”jag aldrig kommer blir helt frisk” du förklarade det bra!
Jag kan till skillnad från dig träna igen, och njuter av det varje gång. Trots det att det var jättesvårt i början och behövde mycket hjälp med att inte få det att gå överstyr igen, klarar jag idag det! Dock finns ju tankarna där vid flertal tillfällen när jag tränar och ibland tränar jag av fel anledningar, men jag har ännu en gång lärt mig att inte lyssna.
Jag vill inte på något sätt säga åt dig att försöka. Men om du vill kunna springa ibland för din egen skull, är det möjligt! Det tog mig 2 år att klara det och med mycket mycket hjälp! Men det gick! Och det känns så jäkla bra!
GillaGilla
Jag har aldrig lidit av någon ätstörning själv, men en vän till mig berättade nyligen att hen varit inlagd pga sin ätstörning och att det, precis som du skriver, aldrig går att bli *helt frisk* från det. Personens berättelse gav mig en större förståelse för sjukdomen och att det är någonting att ta på högsta allvar - och att man alltid lever med den fastän man blivit friskförklarad.
GillaGilla
Jag har bara lidit av ätstörda tankar, bara en lättare störning. Kan ändå känna igen mig mycket! Själv har jag lyckats att träna hälossamt när jag typ bara gör styrketräning som träningsform. Blir intressant hur jag plötsligt oroar mig mer för att inte få i mig tillräckligt med kalorier (och då inte får resultat av allt hårt arbete) än att jag nojar över för mycket kalorier. Känns underbart att sträva efter att bli större och starkare, iställe för mindre och svagare. Dock så tror jag att det varierar mycket mellan människor, min ätstörning var/är ändå hanterlig, för många är det nog även omöjligt att träna hälsosamt med styrketräning. Kan ju också bli en ohälsosam fixering vid kroppsresultat ändå. Kan också bli frustrerad över att t.ex. överviktiga som tampas med eller som tillfrisknat ifrån en ätstörning inte får förståelse för sån här problematik. Javisst, det kan vara riskfyllt att inte gå ner i vikt som överviktig, men det kan också vara livsfarligt att göra det om man har sån här bakgrund.
Jätteviktig inlägg och bra blogg!! :)
GillaGilla
Jag har bara tagit ett steg i rätt riktning för att bli frisk men jag känner otroligt mycket igen mig. Jag äter regelbundet och slutar jag med det, förvrids hjärnan. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster, som att träna eller att vara restriktiv med vad man äter eller när. Jag har en lång väg att gå, monstret är alltid närvarande fortfarande också om jag försöker vara neutral när jag äter sådant som tidigare var ”förbjudet”.
Jag vill bli frisk, kunna se på mat och ätande som något neutralt, inte farligt eller ofarligt, laddat eller säkert. Precis som du skriver kommer det nog vara svårt att vara frisk utan ätstörningen. Den kommer alltid finnas där, det handlar om att hitta strategier som fungerar så den inte kan sätta klorna i en igen.
GillaGilla
känns lite konstigt när du skriver om så viktiga, svåra grejer - men jag måste bara säga att din klädstil är fantastisk. :D Hoppas det värmer i patriarkat-mörkret. ^-^ *kramis*
xxx
GillaGilla
:D Min klädstil? Tack! Hahah, den är väldigt ogenomtänkt och tråkig tycker jag själv.
GillaGilla
Men samtidigt finns det de som är/varit ätstörda på motsatt sätt, det vill säga genom att äta. Äta för mycket av fel orsak. Jag har själv varit i den sitsen, ätit/äter ofta ohälsosam mat som min kropp inte mår bra av men som jag psykiskt känner att jag ”behöver” just då. Och därför har jag en övervikt, därför går det inte att tänka ”jag kan äta vad jag vill” eller att strunta i dieter. Förlåt men har man aldrig varit TJOCK så vet man heller inte hur svårt det kan vara. Det är inte bara att älska sig själv om man behöver och vill gå ner sin övervikt, ofta BEHÖVER man någon form av diet - om så bara en diet som innebär godisstopp. Liksom, alla tjejer har inte haft ätstörningar som i varit för smala, alla tjejer har inte känt på sina revben och önskat de kändes ännu mer. Vissa tjejer har bara kämpat med övervikt i alla år.
Det är extremt viktigt att vi pratar om anorexi och bulimi och liknande ätstörningar, men också att vi inser att alla inte har samma förutsättningar eller samma möjligheter att äta/träna. Skulle jag inte träna eller äta vad jag vill alla dagar så skulle jag bli riktigt sjuk. Och det är lite det jag kan bli irriterad på. Smala personer har ändå alltid en större plats i samhället än tjocka, oavsett hur sjuka de är, och DET i sig är sjukt.
GillaGilla
Har också snackat med överviktiga som inte får sin ätstörning tagen på allvar eftersom den inte syns i kroppen. Och att folk kan vara såpass okunnig att de tror att en tjock person kan leva på fettdepåer, som om svältdieter inte skadar både kroppen och psyket, oavsett BMI.
GillaGilla
Jag känner igen mig jättemycket. Trots att jag har varit frisk i flera år och dessutom gillar min kropp nu för tiden så har jag jättelätt för att falla in i ätstörda beteenden och tankar. Jag mår bra när jag inte äter ordentligt - det ger min kropp stresspåslag som känns bra för mig och jag tycker att det är lätt att fastna i det.
Jag äter rätt konstigt ganska ofta och det känns som att folk verkligen har noll förståelse för att det är viktigt för mig att äta. Det känns verkligen som att omgivningen tycker att jag är helt dum i huvudet om jag äter kakor till lunch, medan jag ser det som ett win att jag äter lunch, oavsett vad den består av, för att äta regelbundet eller när jag är hungrig är en jävligt större del i att ta hand om mig själv än vad jag äter. Och jag pallar inte att försöka förklara det heller, för jag har ingen lust att bli betraktad som den typen av utseendefixerad, lättpåverkad och patetisk person som samhället fått för sig att tjejer med ätstörningar är.
GillaGilla
Jag tillfrisknade från en ätstörning för drygt tio år sedan och har sedan dess gått upp ganska mycket i vikt pga en medicin. Jag försöker just nu gå ner i vikt, för att jag behöver det. Jag lovade mig själv i början att jag skulle ta det lugnt med den här viktnedgången. Inte stressa. Inte börja svälta mig igen. Bara försöka leva lite hälsosammare. Motionera litegrann eftersom jag sitter stilla för mycket. Fungerade det? Självklart inte. Nu räknar jag kalorier och får ångest av att ens vara i närheten av det kaloriintag jag vet att jag faktiskt behöver. Den dagliga motionen har tredubblats och om jag inte motionerar någon dag måste jag äta mindre mat. En gång ätstörd, alltid ätstörd, brukar jag säga. Så är det för mig. Jag kan inte ha någon som helst aspiration att leva hälsosamt, att gå ner bara några få kilon eller att motionera bara litegrann. Det slår alltid över för mig. Jag faller alltid tillbaka i ett ätstört beteende om jag börjar tänka på min vikt, min hälsa eller vad jag äter.
GillaGilla
Med bulimi är det åt båda hållen. Kan inte göra restriktioner (då går det för långt, slutar äta helt), kan inte släppa heller( då äter man mer och mer). Det går åt helvete på båda hållen. Det är jättesvårt att ha en balans här. Någon som känner igen sig?
GillaGilla
JAPP! Jag tillåter mig dock att ha några kilos övervikt. Vilket folk omkring mig inte gillar, vilket dom visar i att hela tiden komma med träningstips, kosttips osv, som jag verkligen verkligen inte bett om. Som inte fattar att varje gliring om matval & träning istället många ggr fått mig att ligga över toastolen igen & bara hatat livet & mig själv. Låt mig få finnas & bara vara istället, så att jag kan bevara min friskhet från ätstörningen. Som ju alltidalltid kommer vara med mig, liksom lexikonet att översätta från random livsmedel till kcal. Vet tom att en normalstor sats sperma innehåller 5-15 kcal, något som varje gång jag svalde fördes in i anteckningarna över dagens intag av kcal & kompenserades med längre tid på löpbandet/motionscykeln samt mindre intag av annan kcal-vara. Alltså… varje litet tuggummi.& folk kommer med kostråd & träningstips? LOLOLOLOL jag dör av hur dumma i huvudet folk är.
I övrigt skriver jag under på hela din text, BLEKK!
GillaGilla
Superbra skrivet, som alltid.
Själv har jag distanserat mig från själva ”ät”-delen av min ätstörning, om man kan säga så. Den grunda(r/de) sig i ett kontrollbehov snarare än en vilja att vara smal och därför fungerade det för mig att byta ut mat-kontrollen mot andra saker. Jag kan träna, men då mäter jag löp-hastigheter och hur tyngd i lyft på vikter istället. Inte längre mängden kalorier man springer bort utan hur långt jag kan springa. Kanske inte heller så hälsosamt, men det är det enda som fungerar för mig.
GillaGilla
Åh vad skönt det känns att läsa detta inlägg! Missuppfatta mig inte, så klart hade jag önskat att du hade kunnat vara frisk utan din ätstörning, men jag gillar när det finns något jag kan relatera till. Har nyligen börjat på behandling och det känns verkligen som att det inte finns något ljus mitt i allt mörker. Jag förstår verkligen inte hur jag någonsin ska kunna leva utan alla tankar. Man läser ju liksom ofta om de som skriver att de inte alls har kvar några tankar och kan leva precis som vanligt, träna för att det är roligt liksom. Det gör att jag känner en sådan hopplöshet och kanske lite av ett misslyckande, för varför klarar inte jag det liksom? Varför känns det så långt bort? Men nu förstår jag att man kan faktiskt bli frisk utan att till exempel börja träna igen (det är något jag verkligen inte förstår hur jag ska hantera, göra lagom liksom), att man kan vara frisk men att man inte behöver klara av att göra allt man har haft problem med utan att det blir problem igen. Haha luddig kommentar, men din blogg är bäst hur som helst och d är grym!
GillaGilla
Tack för alla kommentarer. Det är så intressant att läsa era berättelser och perspektiv. <3
GillaGilla
Gällande mat känns din beskrivning klockren för hur jag känner. Det går inte att fuska med mat. Hoppa över måltider eller skippa chipsen. Har dock en helt annan upplevelse av träning. Började springa för att gå ner i vikt, och i början sprang jag med ätstörningen, och den bristande ork det medförde. Kom in i en period där jag lyckades äta någorlunda vettigt och insåg hur fantastiskt det var att springa då. Och något hände i mitt huvud, när jag sprang kämpade jag inte längre mot min kropp, jag kämpade med den. Jag satte stora mål för den, inte som i att gå ner i vikt eller specifika tider. Utan vackra platser jag ville kunna uppleva till fots, fina utsikter jag ville nå och personer jag ville uppleva det med. Såhär massa år senare har jag inga problem att äta ordentligt, för mat är bränsle, något nödvändigt och gott. Så länge jag kan springa. Jag kan räkna kalorier fast åt andra hållet, tänka att den där lussebullen, de där chipsen eller den extra smörklicken gör att min kropp orkar upp på det finaste berget, runt den stilla sjön etc utan att bli sliten efteråt. Eller ta det stora glaset cola efter ett långpass, eftersom det lugnar magen och får orken att komma tillbaka. Om något däremot gör att jag inte kan springa på någon vecka så ligger ätstörningarna på lur och väntar på att jag ska glömma bort att behandla min kropp med respekt. och plötsligt är lussebullen, chipsen, smöret och colan en källa till ångest istället.
GillaGilla
Känner igen mig i det du skriver, för jag upplevde det också så under många år. Men så sakteliga försvann den mer och mer, anorexin, och nu för tiden finns den mest som ett minne, inte som en aktiv del av mig. Nu för tiden kan jag till och med höra kommentarer om min kost eller kropp, utan att det går in i mig och påverkar mina tankar, som det länge gjorde. Och nu kan jag simma, springa, osv utan att känna någon hets och press och utan att det triggar den tidigare ätstörningen. Under många år kände jag mig just som en frisk anorektiker, men nu känner jag mig bara frisk med tidigare erfarenheter av ätstörningen. Det är säkert väldigt olika hur man upplever det, men så är det för mig. Det är skönt och befriande. Kram till dig och hoppas du kan må så bra som du är värd, hur bra som helst alltså!
GillaGilla
Jag hade en ätstörning i tonåren, för kanske åtta år sedan. Tack vare mina föräldrar hamnade jag i behandling fort och jag kom ur den akuta ätstörningen på bara något år och det har väl gått stadigt bättre sedan dess, även om jag i perioder kämpat med tankar. Men har på det hela taget känt mig rätt frisk och kunnat äta relativt obekymrat.
Jag känner mig nästan frisk utan ätstörning, tror jag. idag äter jag vad jag vill och tränar (ganska mycket). Men för mig är kontroll oerhört viktigt, har varit vegetarian och vegan i olika perioder, vilket jag har lyckats hålla på en bra och hälsosam nivå. Samtidigt som jag tänker att det hör samman med ätstörningen- dvs kontrollen. Att kontrollera vad jag äter. Men idag kan jag kontrollera det jag äter på ett hälsosamt sätt (alltså att välja bort djur), istället för att räkna kalorier. Men jag tror att ursprunget för kontrollen i mångt och mycket är den samma.
Och på det här med träning; nu kan jag ju bara tala för mig själv, men sedan min ätstörning har jag tränat i olika perioder. Men sedan ett år tillbaka är det en väsentlig skillnad- jag började träna för att mota bort min ångest och hålla borta stressen. Och för första gången har jag lyckats hålla i träningen under en längre period och tycker fortfarande att det är kul. Den anledningen till att träna kändes så himla viktig och vettig för mig och det är skönt att kunna ångestreglera sitt liv lite.
Kram på er alla!
GillaGilla
Jag har haft ätstörningar och anorexi under hela min tonår men blev friskförklarad i april detta år. Jag kan förstå det du skriver men det stämmer inte riktigt in på mig. Det du beskriver påminner mer mig om hur det var innan jag fick min friskförklaring, men verkligen inte nu längre.
Jag vet att anorexi kommer alltid vara en del av mitt förflutna, den tog en stor del av min tonårstid. Men nu lever jag som vilken annan 21åring som helst. Jag kan hoppa över måltider, jag kan begränsa mina sötsaker till att bara äta på helgerna vilket jag gör då jag tränar väldigt mycket. Jag äter inte alls som jag gjorde då jag gick på matschema, jag äter mycket färre måltider men det är ingenting som påverkar min föredetta ätstörning.
Jag minns att när jag gick i behandling så sa de alltid att man alltid kommer behöva ”vakta sig själv” för att inte falla tillbaka. Men jag vaktar inte mig själv och jag faller inte tillbaka. Jag kan liksom äta väldigt lite en dag utan att påverkas.
Sen så vet jag också att någon bit av anorexin kommer alltid finnas kvar. Den är ingen som påverkar mig på något sätt, men ibland kan jag sakna den, ibland kan jag noja över hur jag ser ut. men det är det många tjejer som gör också.
GillaGilla
Tack för den här texten. Jag relaterar gånger 1000. Det är så svårt att få mina vänner och föräldrar att förstå att jag inte klarar av träning eller kosthållning längre.
GillaGilla
Verkligen bra inlägg! Jag har också varit ätstörd under många år, men det är 10 år sedan nu. Som du säger finns tankarna alltid nära till hands även om jag nu inte agerar på dem längre. Jag blir fortfarande glad om jag går ner i vikt, men jag agerar inte på något särskilt sätt för att göra det och jag vill tacka feminismen för att jag nuförtiden låter min kropp vara i fred. Jag känner mig helt enkelt lurad ifall jag måste hålla på mixtra med min kropp för andras skull, och den går jag inte på. Jag har väldigt, väldigt mycket överskottsenergi så behöver någon form av träning, men kör aldrig längre träning jag inte tycker är rolig. Nu kör jag yoga, eftersom yoga känns mer baserad på avslappningen, koncentrationen, rörelserna och träningen i stunden än effekterna efteråt.
GillaGilla
jag känner igen mig helt och fullt i din beskrivning. det är otroligt hur snabbt det går för hjärnan att gå händelserna i förväg…. börja lägga de där tränings-scheman, matscheman etc etc. det är ett evigt sick-sackande på det minerade fältet. ett otroligt jobbigt handikapp, speciellt då människokroppen egentligen mår bättre av att röra på sig. jag försöker då och då att börja träna lite och ser hur det känns, klarar jag av det? oftast slutar det med att jag måste hjälpa mig själv komma tillbaka till den mentala plats jag var på innan försöket, vilket självklart tar mycket tid och ork. att konstant behöva jobba på en psykisk balans och mental styrka, och dessutom behöva prioritera det framför en fysisk styrka, det är en sorg (f.d.) ätstörda ofta måste bära.
GillaGilla
Min upplevelse skiljer sig faktiskt helt från din här. Jag har varit frisk i ett år ungefär, efter 20 års lidande. Och det är som natt och dag. Jag lägger ingen värdering i min kropp längre, eller i vad jag äter. Om jag äter mer en dag, är det inget jag lägger märke till. Möjligtvis noterar jag det, som man noterar att en grön bil åker förbi när man väntar på bussen, men jag lägger ingen värdering i det, alls. Om jag bara åt en macka till middag för jag var inte hungrig eller hade annat i huvudet och glömde bort att laga mat, så finns det ingen röst inom mig som säger att det var ”bra gjort, fortsätt så imorgon med”. Jag är verkligen fri. Jag vet att de få gånger jag får en negativ tanke om min kropp så är det något annat som bekymrar mig, jag vet att den rösten inte tillhör mig utan är ett rutinmässigt skydd mot något annat. Det hade liksom aldrig med mat att göra, egentligen. Det var bara ett bekvämt sätt att hantera det som jag inte kunde hantera på något annat sätt. Och numera har jag verktyg att hantera det som är jobbigt. Jag behöver inte längre ätstörningen, och därför är jag fri. Och det är helt fantastiskt.
GillaGilla
Tack, jag behövde läsa det efter att ha läst blogginlägget och kommentarerna ovan.
Fint av dig att dela med dig av hur du lever ditt liv nu. Det låter helt fantastiskt. Otroligt bra jobbat!!
Dit ska jag också!
GillaGilla
Du har hjälpt mig.
GillaGilla
Jag jobbar aktivt med att bli av med min ätstörning sedan 2 år tillbaka. Jag har varit sjuk i ca 15 år.
Att läsa ditt blogginlägg och kommentarerna gör mig otroligt deprimerad. Tanken på att mina ätstörda tankar aldrig kommer försvinna och att jag alltid kommer få lov att trippa på tå för att demonen inte ska väckas, känns fruktansvärd. Tanken på att aldrig få leva ett helt fritt liv som vilken frisk människa som helst känns förskräckligt.
Det kommer visserligen givetvis inte som en nyhet, att det ÄR svårt att bli helt fri och att många aldrig blir det. Men att det är så pass många som känner igen sig i det du skriver är för mig otroligt skrämmande.
Jag vet att det finns tjejer som är HELT fria (likt Maria ovan) från sin ätstörning idag och DE ska jag försöka lyssna på. Jag kommer aldrig ge mig förrän jag kommit dit!
Jag ska bli FRI! …för det GÅR!
GillaGilla
Jag håller med dig. Det är otroligt svårt att inte falla tillbaka. Så fort jag tänker att nu ska jag börja äta hälsosamt så börjar jag inte bara äta mindre sötsaker utan mindre av allt och helst bara frukt och grönt, vilket inte alls är hälsosamt (om man inte kör på raw food osv men då behöver man ju väldigt stora mängder mat vilket inte funkar för min hjärna), nu ska jag börja träna regelbundet osv, då börjar jag planera och förbjuda mig saker. Hoppar jag över en måltid tänker jag nää jag ska nog inte äta nästa heller, för nu är jag så hungrig så då kommer jag bara hetsäta. Sedan har jag också väldigt svårt att äta lagom mängd. Antingen blir det för lite eller alldeles för mycket. Okej, med för mycket mat, menar jag nu att jag tänk äta ett par mackor. Men när jag ätit två tänker jag jävlar vad gott, jag tar nog en till, och en till och en till. Till slut har jag ätit tolv mackor och kan inte andas så mätt jag är. Om jag äter ensam äter jag för mycket, äter jag med sällskap äter jag för lite. Det sitter i det där med att inte verka som ett tjockt matvrak framför andra. Jag försöker stänga av tankarna men det sitter där i bakhuvudet och gnager. Jag kan inte heller väga mig, eftersom det framkallar så mycket ångest. Det är inte min kropps utseende som jag äntligen accepterat, utan det är siffrorna. Bara de där jävla siffrorna på vågen som förstör min hjärna. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna bli helt frisk. Jag hoppas det. Kram på er alla som kämpar.
GillaGilla
När jag var som djupast i min ätstörning så hänge jag mycket på äs-hemsidor, och därifrån fick jag kontakt med en tjej i min egna ålder som bor i Portugal som också var nerkörd i en ätstörning. Vi delade med oss av tips till varandra, på hur en skulle klara av att fasta så länge som möjligt eller vad en kunde ge för bortförklaringar till varför en aldrig åt. Vi spottade ut alla hemska tankar om oss själva och allt hat vi kände över våra kroppar. Det fanns ingen annan som vi vände oss till, det var bara vi två, totalt destruktiva och utlämnade till sjukdomen. Men, något hände och vi förstod att vi inte skulle komma någon vart när vi höll på på det här sättet. Vi skulle inte lida mer av det här. Så vi började att kämpa, vi tillät oss själva att äta, och vi peppade varandra. Vi sa att det var okej att detta tar tid, men att vi kommer klara det. Vi har kommit långt nu. Väldigt långt, båda två. Stundvis faller vi tillbaka, men vi hjälper varandra, och vi pratar och vi finns till. Förra veckan länkade jag henne det här inlägget, för du är min absoluta hjälte och du har fått mig att inse så mycket viktigt. Hon sa att det var lite halvtaskig översättning till portugisiska men trots det var det ett tankesätt hon kommer bära med sig. Jag vill tacka dig för allting du skriver och för all styrka och pepp som du utsänder. Tack tack tack.
GillaGilla
WOW, vad glad jag blir av att läsa det här. Det är exakt varför jag vill skriva. <3 <3 TUSEN KRAMAR TILL ER BÅDA! ÅH!!
GillaGilla
Herregud vad jag behövde läsa detta inlägg! Fick tillbaka lite förlorad styrka och hopp om livet!!
GillaGilla
Jo, det låter ju bra. Men det är ju inte bra det där att du inte tränar alls! Eller?
GillaGilla
varför inte?
GillaGilla
Bra blogg som tar upp viktiga ämnen!
GillaGilla
Tack tack TACK.
Reagerade på att du också har haft en läkare som lagt fokus på de där siffrorna på vågen. Min läkare sa åt mig att jag måste väga XX kg, mina föräldrar sa åt mig att om jag inte gick upp Y kg så fick jag inte resa iväg, min kontakt på ätstörningsenheten vägde mig varje vecka - vilket jag förstår att hon kanske var tvungen att göra, men det gjorde det till en tävling att gå dit, det satte så extremt stor press på mig att inte ens kunna välja om jag ville vägas eller inte, jag var TVUNGEN att vägas varje vecka och det blev en kamp för att gå ner så många kilo som möjligt tills jag skulle dit igen. Är så förvånad över att folk, inte ens de som jobbar med ätstörningar, förstår hur destruktivt det är att lägga mer fokus på siffror.
Dagen som jag skrevs ut från ätstörningsenheten hade jag inte ätit på två dagar för jag var så rädd för den sista vägningen. Min kontakt log och sa att jag var frisk. Därefter följde ett halvår av något bulimi-liknande tillstånd då jag kunde svälta varannan vecka och äta varannan, då jag sprang 5-6 gånger i veckan (ibland två gånger på samma dag), då jag grät varje kväll över min kropp och inte vågade gå i shorts eller bada p g a att jag var så ful att jag inte fick visa mig i bikini. Skadade mig själv fysiskt och psykiskt och undrade om det här verkligen var vad de menade med ”frisk och fri”.
Jag vet inte om jag är frisk ens idag. Jag kan fortfarande inte äta frukost utan att träna eller i alla fall gå en promenad före, jag kan inte äta godis utan ångest o s v. Men jag äter i alla fall, och jag hoppas att jag någon gång kommer känna mig helt frisk - med eller utan ätstörningen.
Tack för att jag fick dela detta med dig. Tack för att du skriver det som jag inte vågar, så att andra människor också kan förstå.
GillaGilla
<3! Kram och pepp till dig.
GillaGilla
Var längesedan du skrev inlägget men jag kände att jag måste kommentera ändå.
Jag sitter på mitt kontor och tårarna rinner, visst är det precis som du skriver! varendaste litet ord! Jag är 35 redan och frisk från min sjukdom sedan många år tillbaka men inte en gång har jag lyckats med att ”bara” träna. Trillar alltid dit till slut och börjar hetsa, sedan kommer skammen och självföraktet över att man ”misslyckats” med att vara frisk, varför kan jag inte bara vara ”normal” liksom. För mig var det och är fortfarande otroligt jobbigt med kommentarer från andra som är menade som positiva; som när någon som inte sett mig på många år kommenterar på hur mycket friskare jag ser ut nu när jag inte är så där otäckt smal längre. Då får jag råpanik för allt jag hörde var att jag blivit FET!! Eller om jag trillat dit lite och någon kommenterar positivt (eller negativt) på hur jag tappat lite vikt. Det blir som en drog för mig, jag får en otrolig tillfredställelse av att höra detta. Trots allt detta så anser jag mig vara frisk med min sjukdom, för att jag för det mest är frisk. Så länge jag aldrig tränar, väger mig, missar en måltid eller försöker med någon slags diet. .
GillaGilla
Jag håller inte med. Eller ja, i alla fall inte om allt. Att ha en ätstörning är snarare att INTE ha kunskap om saker. Att inte veta hur kroppen fungerar. Att inte veta vad olika livsmedel gör med ens kropp.
Jag vågade inte använda lypsyl, grät i timmar för att jag hade ätit en nöt utöver mitt matschema och höll andan utanför gatukök. Det är okunskap. Det är skev verklighetsuppfattning.
Att man kan kalorier i olika livsmedel är inget som gör en sjuk. Det kan ju en dietist också. Att ha tankar om att man ”skulle vilja gå ner lite i vikt” är inget som gör att man, per definition, är sjuk. Det är själva beteendet, och att låta tankarna styra ens vardag, och framför allt ens MÅENDE.
Jag har varit sjuk i anorexi i 4 år, men är äntligen på bättringsvägen. Och jag ska bli helt frisk. Alltså verkligen. Jag kanske får leva med tankar om kroppen som inte alltid är så nice. Men vem gör inte det? Man är inte alltid nöjd, och man kan inte förvänta sig det i samhället vi lever i. Jag känner inte en enda (jaa, jag har frågat jättemånga hehe) som inte känt sig olustig pga sin kropp någon gång. Som har tänkt att ”det vore gött att gå ner lite”. Det är normalt och OKEJ att ha dumma tankar. Man är inte sjuk för det.
Jag kan absolut köpa att vissa människor inte blir helt friska. Samtidigt tror jag att många kliniker är för snabba med att friskskriva. Jag hade t.ex aldrig blivit friskskriven om jag inte kunde träna alls, utan att falla in i gamla rutiner igen. Självklart kan jag inte berätta för dig vad som är friskhet och inte, och det är absolut inte det jag menar att göra. Hoppas du fattar mig rätt.
Jag talar utifrån mitt och ex-anorektiker jag känners perspektiv.
I övrigt älskar jag din blogg. Verkligen.
Kram på dig
GillaGilla
är nu ca ett år från att jag påbörjade en behandling för min ätstörning. Jag vill träna för att bli stark, för att kunna bära saker utan att få ont i armarna och för att kunna springa hela vägen till tunnelbanan om jag är sen. Men så fort jag tränat så lägger jag värdering i det. Känner fortfarande at jag är ”värd” mer mat om jag tränat. Det är så jävla osunt. Jag kollar på min kropp och verkar den smal blir jag glad och liksom nöjd. fan. det går liksom aldrig ur huvudet.
tack för att du berättar och får en att känna.
GillaGilla
Du satte verkligen ord på mina tankar nyss. Googlade ”Börjar få tillbaka mina ätstörningstankar” och detta blogginlägg kom upp å ba satt precis där det skulle. Allt är så sant, en liten promenad blir lätt 2 timmars powerwalk följt av 100 situps och ett glas vatten med citron. En mindre macka till frukost gör att tankarna sätter igång, ” Kan skippa lunch bara idag, sen äta middag istället” eller ”Om jag skippar middagen så kan jag följa med på bio och äta godis samt dricka läsk”.
Tack för spot-on orden!
GillaGilla