Jag och min kropp har ett paradoxalt förhållande. Å ena sidan finns det ingenting jag hatat så mycket som den, jag har velat offra allt för att min kropp ska se annorlunda ut. Å andra sidan älskar jag den nu för vad jag lärt mig se den som. Kanske kommer detta låta rörigt, för jag brukar inte skriva så personligt som jag nu kommer göra.

Jag fick ätstörningar 2004. Det känns konstigt att säga att jag fick ätstörningar, eftersom det inte direkt var något som jag blev tilldelad utan snarare något jag valde. Jag valde att inleda ett krig mot min egen kropp.

Jag vet att det var många saker som ledde mig dit. Så här i efterhand, frisk och välmående, kan jag förstå att det berodde på känslan av att inte äga rätten till min egen kropp lika mycket som det berodde på att min egen kropp var så enkel att kontrollera, manipulera, ta besittning över. Omöjlig att äga rätten till, men så enkel att förändra.

Men som tonåring förstod jag ingenting. Jag växte upp med känslan av att oavsett vad jag gjorde med min kropp så skulle den aldrig duga, aldrig vara tillräckligt bra. Oavsett hur jag såg ut så kommer alltid ett kollektiv ta sig friheten, ja den där rätten jag själv saknade, att uttala sig om mig, om min kropp.

Jag växte upp i ett samhälle där Oscarsgalan dömer klänningar och kroppar och inte prestation, där Aftonbladet har omröstningar om dagens outfit på kvinnliga kändisar där det bästa är 10 av 10 möjliga poäng, där Hänt Extra pratar om vilka som gått upp vikt och Expressen om att en skådespelerska ”bantat bort sin sexighet”. Som en sista utväg i att försöka ta kontrollen över min egen kropp valde jag ätstörningar. Ja, jag valde aktivt. Jag inbillade mig att bara jag kan genomföra det här så kommer jag duga, så kommer min kropp bli accepterad av ett kollektiv. Ett kollektiv som dömer klänningar och kroppar och inte prestation.

Vägen att utveckla anorexia var kort. Vägen ut helveteslång. De brukar säga att så länge man varit sjuk utan terapeutisk hjälp, så lång tid och dubbelt därpå kommer det ta att bli frisk. Bara 50 % av de som lider av anorexia blir friska, och i ärlighetens namn tror jag inte att man någonsin blir helt frisk, det är omöjligt. För mig var det två års fritt fall, och sedan fem till för att komma därifrån. Fem år för att förstå att jag inte kommer att bli mer accepterad av andra för att jag väljer att modifiera min kropp. Att jag inte kommer äga den mer för att jag förändrar den för andras skull.

Under dessa åren hatade jag mig själv och min egen kropp. Hatade den mer än alla andra människor och alla andra problem. Jag var fast beslutad att enbart en kropp likt den Nicole Richie eller Lindsay Lohan hade skulle göra mig lycklig. De fick alltid 10 av 10 möjliga poäng. Jag var så övertygad att jag till och med försummade alla former av socialt umgänge, bara jag fick vara ifred och svälta. Det var det viktigaste. Jag unnade mig ingenting, min kropp skulle späkas, inte få ett skit.

Jag åt frukost genom att sätta på brödrosten och strö brödsmulor över köksbänken för att det skulle kännas och se ut som att jag hade ätit. Jag spolade ner hela middagar i toaletten. Jag spydde upp lika många. Jag klistrade upp smörgåsar under middagsbordet och räknade varenda kalori i flera år. Tillslut behövde jag inte räkna längre. Jag visste exakt vad jag ätit ändå. Mamma gömde vågen. Jag sprang ut och hämtade den i soporna.

Tillslut, tänkte jag, tillslut kanske jag var tillräcklig. Tillräckligt smal och med det skulle också min lycka komma.

Det var smärtsamt att inse att det var så oerhört svårt att äga rätten till min egen kropp. Det var smärtsamt att inse att det var så lätt att låta den vara till för alla andra utom mig själv, för deras ögon, tyckande och inställning. Det tar lång tid att försöka reclaima rätten tillbaka, vilket är vad jag nu försöker göra. Efter att ha levt som en total nihilist i många år började jag utforska vad det egentligen innebar att känna att den här kroppen är min. Jag förstod att jag aktivt måste respektera den, annars kommer det aldrig gå att komma ur det här.

Tillfrisknandet för mig innebar att, efter ha levt återhållsamt, börja konsumera mer av allt. Det var, precis som insjuknandet, också ett aktivt val. Jag fick välja att bli frisk, att bli frisk från en ätstörning är ren jävla viljestyrka. Mer mat, mer dricka, mer av det där dekadenta. Fler tatueringar, fler piercings. Låta mitt hår växa fritt. Fler egna val om min egen kropp. Fler ting som fick mig att känna att den här kroppen är min, bara min. Jag var tvungen att lära mig att sluta känna att jag behövde göra saker för andras skull. Sluta känna att för att vara tillräcklig behöva vara ansad, respektabel och konventionellt snygg inför andra, det där kollektivet.

Varje nyår lovar jag mig själv ingenting annat än att unna mig mer av allt när jag har lust och känner för det. Inget någonsin för någon annans ögon. Det är här feminismen hjälpt mig oerhört mycket, i förståelsen att min kropp inte ska finnas till för någon annan, att min kropp är min och ingen annan äger rätten till den. Jag väljer själv vad jag vill göra med min kropp, och det är också därför jag idag är förstående och ödmjuk inför att andra människor väljer att göra andra saker med sina kroppar.

I vårt land, och i västvärlden som helhet, finns det en underlig överenskommelse att allas personliga mål är att vara så vältränade som möjligt, att dricka så många vitaminshakes som möjligt och att alla borde vara anti, säg fett eller socker, eftersom ”det är dåligt för dig, för din kropp”. Det finns väldigt lite acceptans för att vissa människor helt enkelt väljer att leva sina liv på ett annat sätt. De kanske inte bryr sig om dagens ideal som på ett magiskt sätt anser att just de inte passar in (även om idealet var helt annorlunda bara för 60 år sedan).

Vissa människor lever inte sina liv för att behaga en betraktare. De bryr sig inte om ifall denne tycker att hen behagar med sina nyrakade armhålor, smala midja och dagens outfit som får 10 av 10 möjliga poäng. För vissa människor är detta helt oviktigt. Ingenting.

Under mina senaste år av ett tillfrisknande har jag också förmått att förstå varför jag flydde in i mig själv eller snarare från mig själv, som ett desperat försök att passa in eller snarare sticka ut. Jag äger ingen våg och har inte vägt mig sedan 2009. Jag behöver inte längre göra något för någon annans ögon än mina egna.

Ingen ska behöva göra det.