10 dokumentärfilmer du måste se

Jag älskar att kolla på dokumentärfilmer, särskilt när de är både upplysande och kontroversiella. Här kommer 10 av mina favoritdokumentärfilmer inom områdena politik, djurrätt, feminism och ätstörningar. Ni får gärna tipsa om era favoriter i kommentarsfältet.

FEAT-TOP-TEN-FILMS-2013-Blackfish

1. Blackfish (2013)
I Blackfish får vi se hur det går till på stora temaparker som t.ex. Sea World, och hur deras späckhuggare tillfångatas, behandlas och tränas. Ideologiskt handlar det om djur i fångenskap, och hur dessa djur vantrivs så till den grad att de personlighetsförändras och går emot sin natur.

Invit-AR12a

2. Tears of Gaza (2010)
Det var tre år sedan jag såg Tears of Gaza på bioduken. Jag satt och grät konstant. Tyvärr är Vibeke Løkkebergs film om terrorn för invånarna i Gaza fortfarande högaktuell. Den visar också på att det inte finns något annat som vore logiskt än att fria Palestina.

like_a_pascha_poster-thumb-300xauto-15292

3. Som en Pascha (2010)
Svante Tidholms dokumentär som utspelar sig på den största bordellen i Europa: Pascha. Mycket intressant skildring av sexköpare och deras tankegångar, motivation, bakgrund m.m. Finns att se bl.a. på youtube.

74672_f520

4. Thin (2006)
I Lauren Greenfields dokumentär Thin följer vi några personer på ett ätstörningscenter. Det är dagar kantade av ångest, vägningar och smärtsamma farväl. Greenfield har tidigare gjort dokumentären Queen of Versaille (sevärd) och fotoutställningen ”Girl Culture”. Greenfield är även regissören bakom Always senaste reklamfilm ”Like a girl”.

MV5BMTQyMDk0MTQyNV5BMl5BanBnXkFtZTgwMDU4ODc0MDE@._V1__SX978_SY649_

5. Sepideh (2013)
Sepideh är en ung tjej som vill bli astronaut. I en hjärtskärande dokumentär får vi följa hennes vardag och framtidsdrömmar. Dokumentären ger perspektiv på individers begränsade möjligheter, där både patriarkat och kapitalism förtrycker. När Sepideh får ett visst samtal (ni som ser den kommer att förstå) sprutade mina tårar rakt ut.

The_Punk_Singer-779546483-large

6. The Punk Singer (2013)
I Sini Andersons The Punk Singer får vi följa Kathleen Hannas karriär och liv, från de första stapplande stegen i Bikini Kill till Julie Ruin till Le Tigre. Alla som är intresserade av Riot Grrrl-rörelsen och ”punk art feminism” bör se denna dokumentär.

cove-0

7. The Cove (2009)
The Cove har blivit något av en klassiker, och skildrar delfinjakt vid Japans kust. Filmen kritiserar starkt delfinindustrin och vill berätta om de risker som finns med att äta delfin. Den handlar också om hur staten förvägrar medborgarna information. Finns att se bl.a. på youtube.

Paradise-Lost-3-1

8. Paradise Lost (1996-2011)
Paradise Lost-trilogin är en av de dokumentärfilmerna som påverkat mig mest. Den består av tre olika filmer, utkomna 1996, 2000 och 2011. Se dem i ordning (de finns bl.a. på youtube) och läs ingenting om fallet före. Kort handlar de om tonårskultur, barnmord, USAs rättsväsende och normativitet. Om man tycker att 5 timmars film är för mycket, så kan man istället kolla på den mer ”sammanfattande” dokumentärfilmen West of Memphis (2012).

Pussy_Riot-A_Punk_Prayer_Poster

9. Pussy Riot: A punk prayer (2013)
Pussy Riot: a punk prayer är en HBO-dokumentär från förra året som skildrar Pussy Riots rättegång. Man får även en inblick i den ryska staten och kyrkans prekära förhållande samt en genomgång av Rysslands tidigare politiska historia. Intressant skildring av Masha, Katja och Nadjas liv, feministiska tankar och aktivism.

MV5BMTQ3MjkyODA2Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQxMTU4Mw@@._V1_SX640_SY720_

10. Inside Job (2010)
Inside Job handlar om den ekonomiska krisen i slutet av 2000-talet och dess efterspel. I filmen får vi se konsekvenserna av systematisk korruption, och hur bankerna bidrog till att skapa finanskrisen.

Bubblare: Palme (2012), Earthlings (2005) (se den här), Capitalism: A Love Story (2009).

Intersektionalitet vs. kyriarki

Här kommer beskrivningar av samt exempel på två uttryck: kyriarki och intersektionalitet.

- Kyriarki -
Kyriarki är ett koncept om kombinerade förtryckande system. Det är idén om att kapitalismen, patriarkatet, white supremacy, heternormativitet, cisnormen, teokrati och andra system är sammankopplade och påverkar, stödjer och influerar varandra. Ordet kyriarki kan använder när du refererar till denna idé men vill slippa lista alla förtryckande system.

Kyriarchy” ser jag användas då och då på engelska, men aldrig på svenska. Jag undrar varför, eftersom det är ett awesome ord. Kanske har jag någon ordkunnig läsare som vet?

Exempel: Jag talar ofta om hur patriarkala, postkoloniala och kapitalistiska strukturer samverkar och påverkas av varandra. Då skulle jag kunna skriva kyriarki istället.


Bild av @dreadnallen på twitter.

- Intersektionalitet -
Intersektionalitet är idén att vi alla kan ha privilegier i vissa av dessa nämnda system (ovan) och samtidigt vara förtryckta i andra av dessa system. Eftersom alla system påverkar och influerar varandra korsas våra förtryck och privilegier. Detta innebär att vi alla upplever olika förtryck beroende på kombinationen av klass, etnicitet, funktionshinder, sexualitet, ålder, könsidentitet m.m.

Exempel: Jag kan säga att jag förtryckt i egenskap av kvinna och arbetare, men privilegierad i egenskap av cisperson och vit. Det är att använda intersektionalitetsbegreppet. De system jag refererar till är då patriarkatet, kapitalismen, cisnormen och etnicitet. Det är att använda kyrarkibegreppet.

Lästips: Den här uppsatsen tar upp båda begreppen ur ett anarkistiskt perspektiv.

Gillar ni att diskutera eller reda ut olika begrepp, i så fall: vilka fler?

Playtips: Pappas unga fru

Skärmavbild 2014-05-05 kl. 16.33.00

På SVT Play kan en nu se dokumentärfilmen ”Pappas unga fru”, som handlar om en 73-årig kanadensisk man vid namn Dale som träffar en ung kvinna vid namn Girlie på Filippinerna. Filmaren är ingen annan än Dales dotter, hon vill göra en film för att komma närmre sin pappa Dale och för att undersöka varför han träffat en kvinna som är långt mycket yngre än henne själv.

Filmen är inte helt oproblematisk. Det positiva är att jag tycker den ger en tydlig kritik mot patriarkala strukturer, om män som mer eller mindre köper kvinnor som sedan förväntas ta hand om dem. Jag tycker också kritiken mot hur postkoloniala strukturer fungerar är tydlig, dvs. Dale har en förlegad bild av en kvinnlig könsroll, en bild som han tycker att filippinska Girlie införlivar. Men, som Taggigt påpekar, förstärker filmen också till viss del bilden av asiatiska (eller rasifierade överhuvudtaget) kvinnor som ”golddiggers”, Girlie porträtteras delvis som ett offer för patriarkala och rasistiska strukturer men även delvis som en kvinna som utnyttjar Dale (och hans pengar).

Se dokumentärfilmen här. Jag mådde dåligt när jag såg filmen, så jag kan ju passa på att utfärda en triggervarning för en enormt äcklig kvinnosyn. Skriv gärna i kommentarsfältet vad du tyckte om den (obs: spoilers i kommentarsfältet).

1:a maj <3

Bmj-UT_IAAAorGB.jpg-large

Det här kan vara den bästa bilden på mig någonsin.

IMG_4682

Tågandet var mycket QL. Väl framme i Slottsparken invaderades vi dock av flugsvärmar, så det blev att ge sig av illa kvickt. Avskyr verkligen insekter. Får seriös panik även om de är ofarliga. Kliar över hela kroppen och baa ghrughuu.

IMG_4701

IMG_4653

Okej detta är inte från igår men kolla min t-shirt. 😍

Efter tåget åt jag maj månads första pizza. Såklart.

IMG_4727

Nu ska jag sluta skjuta upp mitt uppsatsskrivande. Ska bara cykla lite först. Förresten, har ni hört Kents nya? ASSÅ DÖR SÅ BRA!

5000:– till Unga Feminister!

bild kopia

Alltså WOW! Det tog inte ens ett dygn innan alla 50 pinsen i projektet ”Pin för feminism” sålt slut. Och nu kan jag glatt lämna över 5000:– till Unga Feminister för deras fortsatta arbete. Så här säger Unga Feminister själva:

Vi har inte mycket till ekonomi, men tack vare Farida som skänkte sin månadslön och nu Hej Blekk kan vi börja trycka upp foldrar och annat viktigt material (något som tidigare varit omöjligt) - som vi sedan kan skicka ut till våra lokalavdelningar som kämpar på med bokbord och föreläser på skolor. Vi har tagit stora steg framåt de senaste dagarna. Detta gör allt mycket enklare att få ut bra material när vi går mot en rosa valseger.”

Varför Unga Feminister? För att unga feminister är de viktigaste vi har. De är de som kommer kunna förändra och forma det samhälle vi lever i. Efter helgens nazistattacker i Malmö känner jag mig ännu mer ivrig i att hjälpa de organisationer som kan arbeta för antirasism, feminism och jämställdhetsfrågor. Jag känner också att jag verkligen vill göra det här när jag har en plattform att överhuvudtaget kunna göra det genom.

Varför kostar pinsen 100 kronor? Pinsen är helt handgjorda. Det tar två arbetsdagar att göra 50 stycken. Om jag skulle sänka priset till 50 kronor per pin, skulle jag behöva göra 100 stycken under fyra ideella arbetsdagar för att samla in samma summa, vilket jag inte har möjlighet att göra.

Framtiden då? Tanken är att ”Pin för feminism” ska vara ett pågående projekt där jag då och då gör 50 stycken pins, säljer och ger all vinst till olika organisationer med feministisk agenda. Det kan vara tjejjourer eller andra politiska föreningar. Så till er som inte hann köpa en pin – det kommer fler!

STORT TACK till alla er som bidragit till denna insamling! Tillsammans kan vi göra stor skillnad <3 Som alltid hittar ni andra feministiska smycken och accessoarer på HORROR POP + RIOTS. PUSS!

Vi måste skrika högre nu

IMG_2510

I lördags var jag på Moriska Paviljongen. Det var en av de roligaste, bästa och finaste dagarna på länge. 8:e mars och Internationella Kvinnodagen. Det var soligt, alla var taggade. Vi tjoade och tjimmade. Vi skanderade slagord tidigare på dagen: Feminismen kan aldrig gå för långt!

Vi dansade och skrattade. Jag kände mig upprymd, euforisk och lätt. Det kändes fantastiskt att få vara där med flera hundra feminister. Alla vill vi samma sak – att alla ska få samma rättigheter och möjligheter. Tillsammans knäpper vi våra fingrar med Linda Pira. Vi skriker av glädje.

Men hundra meter bort blir några personer knivskurna av nazister. Det heter att ”nazisterna gått runt Moriskan hela kvällen för att leta offer”. Nazisterna går på några personer som är på väg till klubben. Den årliga demonstrationen ”Ta natten tillbaka” har precis avslutats, en demonstration mot trakasserier och våld mot kvinnor. Så att vi kan få ha nätterna ifred. Så att stadens rum är trygga.

Men vårt rum är inte tryggt.

I media rapporteras det inledningsvis om att ”personer från olika politiska ytterkanter på höger- och vänsterskalan drabbats samman”. Detta ändras under dagen och beskrivs mer korrekt – att nazister attackerade demonstranter. Men den allmänna uppfattningen av misshandeln är redan grodd, precis som den alltid fått gro i svensk media: ”Det är extremister som bråkar”.

Kom ihåg detta: Det är inga extremister som blir attackerade. Det är människor som, precis som alla som befann sig på Moriskan denna kväll, kämpar för jämställdhet. Den åsikten är, för nazister, så extrem att de vill tysta oss. Kom ihåg detta: Det har skett 14 politiska mord de senaste 10 åren. Rasister står bakom 14 av dem. Vänstergrupper: 0.

De som attackeras är feminister och antirasister. De arbetar mot homofobi, mot sexism, mot rasism. De anser att alla människor, oavsett hudfärg, sexuell läggning, kön eller kropp ska ha samma rätt att existera, få komma till tals och kunna förändra. Att alla människor ska få vara trygga i stadens rum.

Men det kan vi inte längre.

För dessa människor attackerades i lördags natt, 00.30, av kända nazister. Enligt olika källor var attacken planerad och därefter utförd. Det är organiserat nazistvåld vi talar om här.

På söndagsmorgonen vaknade jag utan att veta vad som hänt. Jag var glad och hade träningsvärk av allt dansande. Några timmar senare stod jag på Möllevångstorget tillsammans med tusentals andra. I chockartat tillstånd. Många gråter. Vad är det som händer? Igår kändes det ju som om allt var på väg åt rätt håll. Jag kände att ”nu, nu förändrar vi den här skiten”. Så fel jag hade.

Jag har fel eftersom det som hände i lördags natt är en förlängning av hur rasism blivit alltmer tolererat i vårt samhälle. När inte ens Public Service tar avstånd från den. När ett rasistiskt parti börjar benämnas som ”invandrarkritiskt”.

Det har skett en förskjutning av vad som tolereras eftersom våra politiker håller tyst. Var är ni? Vi, folket, samlades i sex, sju städer igår för att visa vårt motstånd. Men i vår demokrati håller våra folkvalda tyst. Hallå, var är ni? Varför säger ni ingenting? Var är er avsky och ert missnöje?

Det har skett en förskjutning av vad som tolereras eftersom det uppifrån inte arbetas tillräckligt mot högerextremisternas våld.

Det har skett en förskjutning av vad som tolereras i en demokrati, och då ges rasistiska grupper plats och utrymme att organisera sig. De kan kartlägga feminister. De kan åka till Ukraina för att supporta nazigrupper. De kan planera och utföra mord och hatbrott. De kan anlägga mordbränder i Kvarnby. De kan attackera fredliga antirasister i Husby. De kan klottra svastikor på våra skolor.

Det är därför vi måste skrika. Vi måste skrika. Skrika, skriva, prata, samlas. Organisera oss. Det är viktigt att vi inte är tysta nu.

Det är viktigt att vi markerar att det är inte kommer att kunna fortsätta. Det är viktigt att vi visar att vi är fler. Att vi är starkare. Att vår grupp är stor nog att tysta dem.

Vi måste fortsätta att samlas på torg. Vi måste fortsätta att demonstrera. Det handlar inte om att vi utsätter oss för risker. Det handlar om att vi tar våra gator tillbaka. De är våra. De ska vara trygga. Jag bor på Möllevången. Jag har känt mig trygg här.

Vi måste skrika nu.

Inga nazister på våra gator.