En betraktelse jag gjort genom åren i olika klassrum på högskolor är att tjejer i högre mån är ängsligare än killarna i samma klass. Jag har gått i både klasser med ca 80 % tjejer och med ca 80 % killar. Oftast upplever jag att tjejerna ställer många frågor av typen: ”Men kan jag göra så här?”, ”Hur ska jag skriva?” ”Blir jag underkänd om jag gör så här?”, ”Vad menar du med denna mening?” och ”Jag förstår inte hur du vill att jag ska utföra uppgiften”.
Jag har tidigare tänkt att det har att göra med ett slags Duktig Flicka-syndrom, att tjejerna frågar för att uppfylla könsnormen ”duktig”, ”nyfiken”, ”intelligent” och ”ambitiös”. Men jag har inte fått ihop tankegången eftersom tjejernas frågor inte är särskilt ambitiösa, utan snarare självkritiska och ifrågasättande. En Duktig Flicka-fråga hade varit ”Jag har redan läst litteraturen x och y, har jag din tillåtelse att gå vidare med ny litteratur?”
Killarna däremot sitter, enligt min erfarenhet, ofta tysta. De verkar lyssna men inte vara ängsliga. Efter lektionen kan de ibland uttrycka att de inte riktigt förstod vad läraren ville ha ut av uppgiften, men att det säkert ordnar sig. Det känns som att killarnas attityd då snarare blir att ”Äh, det brukar gå bra, bara jag gör som jag brukar”.
I veckan trillande poletten ner. Jag förstod varför de här strukturerna återfinns i så många klassrum. Det handlar om att tjejer har internaliserat idén om att ständigt bli bedömda – och ofta hårdare bedömda än män. Internalisering innebär en införlivning av andras tankar och värdering i den egna personen. Detta tar sig uttryck i klassrum.
Tjejerna är så vana vid att bli bedömda och kritiserade, i alla andra delar av sina liv och så även i skolan, att de gör allt i sin makt för att förhindra detta. Därav frågan: ”Men exakt HUR vill du att jag ska skriva för att bli godkänd?” Jag har gått i klasser där det varit okej för killar att komma försent till lektioner och knappt utföra uppgifterna överhuvudtaget men ändå få ett godkänt på kursen. Det har aldrig hänt för någon tjej, någonsin.
Det finns forskning som visar att idén om att tjejer blir hårdare bedömda än killar inte bara är en idé utan faktum (länk här). Som exempel bedömer både kvinnor och män texter skrivna av kvinnor hårdare. Texten som var signerad av en kvinna bedömdes som rörig, oklar och svår att förstå medan texten som var signerad av en man bedömdes som genomtänkt, välskriven och övertygande – trots att det var exakt samma text.
Detta är självklart något som drabbar tjejer, i skolan och i sitt yrkesliv. Jag förstår nu varför de här ängsliga frågorna ständigt dyker upp i klassrum. Det är tjejernas sätt att förebygga en systematisk kritik som utfärdas mot dem.
Det här är så välskrivet. Älskar dina texter
<3 Tack.
Låter väldigt logiskt och troligt men jag undrar om det inte är lite beroende på vilket ämne man läser också. Jag kan inte riktigt känna igen mig i att det är tjejerna som kommer med mer osäkra frågor än killarna, men så har jag bara läst kemi och lite andra naturvetenskapliga ämnen (efter gymnasiet). Vore intressant om det skiljer sig mellan natur- och humaniorastudenter t ex.
Sen vore det också intressant att läsa om du hade länken till forskningen om att även kvinnor bedömer andra kvinnors texter hårdare än männens.
Länken är i texten. Men här är den igen: http://www.passionforbusiness.se/kvinnors-texter-bedoms-som-samre-av-bade-man-och-kvinnor/
Japp, har själv främst läst humanioraämnen, design m.m., men också systemvetenskap.
Men hej blindstyre, det missade jag totalt :S Tack!
Hoppas någon som har inblick i ”båda världar” kommenterar :)
Tack för en läsvärd blogg!
Ja, hoppas jag med! Tack ska du ha. :)
Eller hur. Jag har pluggat teater och till kanske 90% var det tjejerna som ställde frågor som ”går det här? kan jag göra så här? är det här helt galet?” medan killarna typ tänkte ”haha jag gör såhär det blir nog bra!”. och ofta har jag hört både killar och tjejer säga saker som att killar är bättre på att bara chilla och leva i nuet medan tjejer alltid stressar. Som om det var något biologiskt…
Ibland är det såklart bra att vara självkritisk också. Jag tror att det är en anledning till att tjejer är så himla smarta, att de faktiskt vågar ifrågasätta sig själva och utvecklas. Men i just klassrums-fallet så tror jag det blir kontraproduktivt.
Jag tycker att det här inte bara händer i klassrummet, utan överallt. Jag har alltid varit den som har velat veta exakt hur saker ting ska utföras/vara. Det blir extra tydligt i klassrummet, men samma press som du skriver om kan jag känna vid t.ex en vanlig diskussion med bekanta. Rädd för att säga fel.
Jag känner också igen mig. Under min utbildning har det genomgående varit killar som har ansett att deras närvaro är självklar i klassrummet och som gärna talar utan att bli tilldelad ordet. Tjejerna ifrågasätter däremot ofta sig själva fastän de har minst lika bra saker att bidra med i diskussionerna. Tror som ”a” att det har mycket att göra med rädslan att säga fel.
Så tråkigt att jag under mitt senaste PM-skrivande, då inlämningen inte skedde anonymt, var rädd för att min lärare (omedvetet) skulle vara mer kritisk mot min text på grund av mitt kön.
Ligger nog väldigt mycket i det du skriver! I min högstadieklass var det ett par killar som i princip aldrig kom i tid, eller gjorde särskilt väl ifrån sig - en fick t.o.m. ett inofficiellt eget schema där hans 20-30 minuters förseningar var inräknade??? Men när vi var 6-7 tjejer som skolkade från EN lektion ringdes det hem, samt kallades till typ krismöte med oss. Frågor som ”Har du det jobbigt hemma?” ställdes och jag blir så jävla less i efterhand när jag tänker på det där, skillnaden som gjordes.
ÅHH du är SÅ BRA!!!! Jag har själv tänkt massor på hur killar och tjejer beter sig i de högskoleklasser jag har gått i. Du sätter fingret på det så sjukt bra! Du borde verkligen skriva krönikor i tidningar eller så. Bästa!
Jag upplever det definitivt som att män tar mer plats i föreläsningssalarna vid universitet/högskola. Många gånger vill de inte ens ställa en fråga, utan bara (helt opåkallat) dela med sig av sin visdom till den övriga gruppen, inte sällan i form av poänglösa anekdoter, faktarunkande eller egna miniatyrföreläsningar. Till och med när jag undervisade genusvetenskap var det de få männen i gruppen som hördes mest. Osäkerheten om hur en uppgift ska utformas har jag dock hört från bägge könen, skillnaden ligger kanske mer i hur denna osäkerhet formuleras. Kvinnor ställer frågan så att det låter som att de är osäkra på sin egen förmåga, medan män ställer frågan som att det är uppgiften eller läraren det är fel på. Framför allt tror jag i och för sig att det är en åldersfråga eller en erfarenhetsfråga. Då jag har undervisat både på gymnasiet och på högskolan märker jag att ju yngre eleven/studenten är, desto större osäkerhet kring vad som är ok och inte. De som har pluggat i många år är självständigare och snarare kritiska än självkritiserande. Sedan när det gäller det här att struliga killar får lov att bete sig rätt ohyfsat medan struliga tjejer straffas hårdare för samma beteende är på ett sätt väldigt sant, å andra sidan kommer ”duktiga” tjejer undan med väldigt mycket de med, just för att de är så trevliga, ordentliga och presterar så bra, och då gör det ju inget om de kommer och går som de vill (så länge de har en hyfsat trovärdig ursäkt) eller misslyckas på ett prov (eller två eller tre eller tio, för läraren vet ju att de EGENTLIGEN kan). Jag tror dessutom att både killar/män och tjejer/kvinnor i dessa sammanhang många gånger utnyttjar de förväntningar som finns på dem. Som kille kan en spela kaxig eller vara en charmig slashas och därmed få läraren att avstå från att ta fajten och som tjej kan en framställa sig som söt och lite hjälplös eller duktig och ambitiös och vinna fördelar på det. I slutänden är det ändå så att utbildningssystemet, som det ser ut nu, tycks gynna kvinnor mer. Tjejer går ut med högre betyg, läser vidare i större utsträckning och tar fler högskolepoäng. De stora problemen börjar i arbetslivet, då kvinnor trots betyg och utbildningslängd halkar efter löne- och karriärmässigt. Kanske är det också en orsak till den ängslan som du beskriver. Som kvinna behövs verkligen den där utbildningen för att komma nån vart. Killarna kan skita i vilket och fortsätta att skratta sig igenom livet.
När jag pluggade på universitetet (till journalist) märkte jag att även betygsättning varierar väldigt beroende på om man är man eller kvinna - just eftersom man som kvinna är förväntad att prestera mer. Jag fick samma betyg på ett radioreportage jag arbetat med i fyra veckor, som en kille i min klass som inte lämnade in något reportage alls. När jag frågade läraren hur i hela helvete det hade sig att han och jag kunde få samma betyg när han inte ens lämnat in ett arbete för bedömning, så förklarade hon att de haft ett samtal där han berättat för henne vad han hade TÄNKT göra för reportage och att det räckte för henne som underlag för att sätta betyg.
Mycket bra skrivet! Håller helt med i dina resonemang, det är verkligen en markant skillnad i hur tjejer och killar bedöms. Jag har precis börjat läsa kursen ”Genus och litteratur”, i klassen är vi bara tre killar, ska bli intressant att se om det även där finns skillnader i hur vi bedöms och bemöts.
Hej!
Detta har inte så mycket med inlägget att göra, men jag är intresserad av din syn på följande:
många företag använder sig av olika reklam och olika sätt att attrahera consumers (jag pratar väldigt sällan svenska och har därför lite svårt att hitta rätt ord) och olika consumer profiles. D.v.s. de använder sig av olika reklamer när det kommer till kvinnor och män, svarta och vita, latinamerikaner, asiater osv - rätt eller fel? Detta är vad man får lära sig inom business & management, att om man vill ha kunder och sälja bra skall man använda sig av detta. Är det ett sätt att få in alla i capitalism och väldigt neo-liberalism eller vad anser du?
Har aldrig tänkt på detta, men nu när du säger det kan jag tydligt se strukturen kring min gymnasietid. Däremot kan jag inte det när jag studerade på universitetet, utan jag upplevde att alla fick komma till tals, alla var respektfulla och ställde frågor rakt ut och jag upplevde inte heller att jag var tvungen att prestera mer än de andra. Däremot kan jag säga att det fanns ett gäng tjejer som pluggade stenhårt och blev förbannade om man inte själv var lika betygskrävande. En och två killar fanns det också som var sådana, men inte i lika hög utsträckning. Tänker på det Carolina skrev här ovan: Att de pluggade på så mycket för att få en drägligare tillvaro i arbetslivet.
Så bra, så sant. Jag har tänkt på det här mycket under den tiden jag gått på teaterskolor, särskilt den tvååriga skådespeleriutbildningen jag gick nu senast. Det är ju en extremt hård bransch där en bedöms som person exakt hela tiden, men jag tror ändå att ängsligheten är större hos tjejerna. Det är ännu mer ” bara berätta för mig EXAKT hur jag ska göra RÄTT för att få bli skådespelare”. och det är så sorgligt, för det känns som att många förlorar sig i hur de ska pleasa andra istället för att köra på sin grej, sitt uttryck, sin kreativitet. Så hemskt deppig struktur. Asbra att du belyser och problematiserar! Löööv!
Hmmm. Att tjejer ställer mer ängsliga frågor är ju sant, men frågan är om det verkligen är för att de förväntas bli hårdare bedömda. Eller ja, det kan ju såklart finnas fler än en orsak, men jag tänkte ge ett kompletterande förslag iallafall. Kan det vara så att (<-ängslig fråga!) tjejer ofta förväntas ha mer koll på läget, ha samordnarrollen liksom? Medan killar förväntar sig att bli servade och att "det löser sig!". Tänker på den typiska mammarollen i familjen. Det kanske går in i duktig flicka-resonemanget lite grann också men inte helt och hållet, tycker jag.
Själv slashasade jag mig som tjej genom gymnasiet med mycket höga betyg (skolkade mycket men skrev bra på proven), så vet inte om jag håller med om att tjejer blir hårdare bedömda i skolan. I så fall är det ju mer det här att killar förväntas vara lite halvtaskiga på allt, så om de verkligen klarar nåt blir de helt hyllade, medan tjejer förväntas kunna lite mer från början. Tänker på grundskola/gymnasium nu då jag knappt pluggat på högskola alls.
så himla klok och jordnära/lättbegriplig analys av ett supervanligt fenomen.
tack för att du alltid sätter ord på mina tankar.
jag minns inte att det var exakt såhär, dock. minns de högljudda killarna och tjejerna som ställde många frågor pga osäkra… men minns MEST att jaaag inte frågade så mycket som jag kanske skulle ha gjort. vågade ju inte blotta min okunskap när den dök upp pga überduktigflicka :/ :/ så höll hellre tyst, gick hem, våndades över att jag inte fattade helt o hållet o spenderade sedan flera timmar med att självständigt plugga ihjäl mig. ställa frågor och be om hjälp gjorde jag sällan, hade för höga krav på mig själv, pga att omgivningen hade det.
Exakt så här… Jag var en ganska typisk ”duktig flicka” under gymnasiet, kanske fortfarande är till en viss gräns. Jag satt rätt långt fram, handen i luften och fick MVG på allt - allt -allt. En dag mådde jag otroligt dåligt och jag var stressad och hade liksom inte tid med den här tråkiga lektionen *egentligen*…. Så jag suckade. Jag suckade ashögt! Min lärare som skrev något på tavlan, vände sig om och skällde på mig för att jag suckade. Sa att om jag inte ville vara där kunde jag gå någon annan stans. Killarna satt och spelade på sin mobil eller dator. Men så länge den duktiga flickan suckar så blir det bråk.
Jag kan tycka att det finns en fara att du ser ojämställdhet mellan könen i många saker som kanske egentligen grundar sig i något annat. Du gör skarpa observationer och drar ihop allt i en fin slutledning som inte är förvirrande. Man får försöka ha i åtanke att alla, inklusive en själv, har ett self confirmation bias (bland många andra bias).
Min erfarenhet av universitets studier i Sverige och USA i olika vetenskaper samt viss humaniora är att precis som i gymnasiet eller grundskolan så är det primärt tjejer som ställer frågor om uppgifter och dylikt. Precis som i tidigare studiemiljöer är också, överlag, mer ambitiösa och noggranna. Vad det beror på lämnar jag osagt, men det är en sanning att många fler tjejer än killar läser vidare t.ex.
Jag tror också att det är många fler ängsliga killar än man kanske märker av. Jag utgår ifrån mig själv här, men har många vänner som är funtade på samma sätt, men jag brukar ha massor av frågor och funderingar kring t.ex vilken av många möjliga tolkningar av en fråga är det som läraren vill ha svar på; eller så vill jag be om att läraren förklarar något lite mer ingående. I majoriteten av dessa fall så vågar jag inte fråga alls. Delvis för att jag är rädd för att verka trög eller okunnig inför alla, delvis för att jag under hela min skolgång väntat på att andra ska fråga eftersom det brukar vara någon som gör det.
Jag är väl inte riktigt representativ, eftersom jag har asperger och add, men av alla de jag känner och känt som pluggar på universitet så finns det många begåvade studenter av båda könen som sällan skulle våga ställa en fråga som kan ge sken av att man inte har full koll på allting. Det har alltid varit en av mina försvarsmekanismer att verka oberörd och lugn ut inför riktigt tunga uppgifter och jag kan tänka mig att det är vanligare bland killar, spelad arrogans och nonchalans,
Jaja, det blev lite långt och möjligen lite off topic, det är ingen kritik mot dig - bara en påminnelse om att försöka fånga sig själv i akten med olika bias.
så här ett halvår efter, men ändå!
Din analys är precis som jag känner HELA tiden om mig själv. När jag studerar eller bara finns till så är det alltid någon där som ska kritisera. Detta gör att jag allt som oftast känner att jag måste få ett godkännande av något jag skrivit innan jag tex publicerar det. Detta blir ju extra problematiskt när man vill vara tydlig i sina feministiska åsikter när man hela tiden är rädd att göra fel.
Sen ligger det väl någonting i det att jag under hela min uppväxt fått höra från skolväsendet att ”du kan ju göra bättre” trots godkända eller väl godkända resultat.
Den här känslan att man aldrig får vara nöjd, finns där hela tiden. Speciellt som kvinna som ska bli dömd hela tiden.